(utan rubrik)

Poff – utmattningsfri

Jag försöker förstå, skapa nya sanningar som möter dåtidens norm. Jag vågar säga att jag har mer vetskap än många andra och jag delar erfarenheten med många andra.

Bildörren rycks upp, musiken slutar spela.

-Kommer du mamma?

– Jag lyssnade på musiken, svarade jag.

Försöker få ihop den där meningen som jag hade i mitt huvud. Vad var det jag tänkte?

Andra sonen rullar in på rullskidor. Han har kört omkull och tvillingbrodern uppmärksammar blodet som rinner på benet i vänlig ton och med omtanke. Svaret han får:

– Är det något fel på det?

Då lägger jag mig i och diskussion är ett faktum. Mina tankar om utmattning, samhällets ansvar och normer samt min egen del i det hela är som bortblåst.

Snart, om en stund eller ett par veckor kommer jag säkert att komma på det där viktiga som gör att jag kan påverka mer i grunden istället för på ytan. Vad behöver en chef, kommun och regering vet för att stötta och hjälpa samhället och människor i utmattning, på väg in i utmattning eller påväg ur. Det är inget som kommer att försvinna, dessvärre visar siffrorna på ökad statistik med människor som sjukskrivs för utmattningssyndrom.

Kommer jag någonsin att få diagnosen utmattningsfri så som min pappa blev friskförklarad 5 år efter att han opererats och behandlats för sin hjärntumör?

Hur går dina tankar om utmattning? Kan man se sig som fri från utmattning och isåfall när?

Tankarna är många svaren luddiga då alla är olika och behöver olika.🌸💕

Tillbaka och framåt

– Ditt skrivbord är där.

Jag går och ställer mig vid skrivbordet. Det rent, inte sak finns på bordet. Själva bordet är träfärgat, ställer ner väskan på golvet och sätter mig i stolen.

– Vi går och äter, ses om en stund.

Jag lyfter blicken och tittar ut genom fönstret, solens strålar lyser starkt in i mina ögon. Jag sitter och tittar, ögonen söker, asfalt, gräs, träd, ett förråd och en stor byggnad på andra sidan gården. Det känns bra, att sitta vid fönstret och se naturen det är mitt bästa ställe i skolans värld när jag vill vara i nuet.

Jag plockar upp min dator, lägger den på skrivbordet – hur var det nu igen.

Lösenord, användarnamn…

Ringer It-support, snabb hjälp och två minuter senare är jag uppkopplad.

OneNote, Teams, 365 mm.

Ny anteckning, backa och så är de där, alla mina anteckningar från 2017 och framåt som om ingenting har hänt.

För två år sedan vid denna tidpunkt satt jag med skammen…

Medan jag visualiserade hur mina kollegor mötte upp eleverna i klassrummet och fick vara med och forma en grupp rann mina tårar nedför kinderna. Skam över att jag inte kunde vara läraren Linda, att arbeta, tjäna pengar och försörja min familj hade mig i sitt grepp. Skam över att inte duga, att inte vara attraktiv och att jag inte ens orkade sitta med vid middagsbordet tillsammans med familjen.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var så där filmiskt vackert när jag grät. Du vet när den kvinnliga huvudrollsinnehavare tittar upp med sorgsen blick och tårfyllda ögon och kameran zoomar in. Till en början var det nog så där vackert, ögonen fylldes med tårar, en stor tår rullade nedför min kind och hamnade på läppen så jag fick känna smaken på den lätt salta tåren men sedan eskalerade det till total stor gråt, snor och snörvlade, röda ögon och en totalt urlakade kropp. Det höll på i flera dagar och livet i skolan gick vidare utan mig.

Jag är utbytbar och ingen kommer att tacka mig.

Jag minns starkt en gång då jag stod framför spegel och tittade på mig när jag grät. Skulle tårarna sluta rinna och varför gråter jag. Jag har ju allt, make, barn, hus, jobb, arbete och vänner. Nu kom även skammen över mig igen om att jag som hade allt jag behövde inte klarade någonting medan alla andra kunde.

Vad var det som hände?

Det skulle ta 3-4 månader innan jag började förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag fick lära mig själv genom att söka information via 1177 (en trovärdig källa) jag sökte igenom hela Storytel på jakt efter information om hur jag skulle må bra igen. Med facit i hand skulle jag ha väntat på läkartiden till Företagshälsovården istället för att gå till Vårdcentralen som hade en ledig läkare 1,5 vecka tidigare och då skulle jag ta den. Det tog 10 månader innan jag hittade rätt terapi för att få konkreta verktyg och det var via Företagshälsovården.

Nu sitter jag här 2 år senare och ska möta upp nya elever om några dagar.

Förändringens tid är här.

Vad ska jag tänka på för att få en bra balans mellan arbets- och privatliv?

Hur tänker du?

Ha det gött! 🌸🤗

Det är så jävla poetiskt!

Det är också i denna gång som jag vänt om och gått till klassrummet igen för att panikångesten fått grepp om mig och istället för att förklara och med största sannolikhet fått stöd har jag gömt mig. För tänk om jag är svag för att jag visar mina känslor, att jag gråter och egentligen inte orkar mer, inte just nu. För vem skulle vilja ta ansvar för mina tårar, snarare en belastning än en tillgång. För vem vill ha en instabil ”jävel” som har åsikter baserad på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet.

Det är poetiskt att plocka fram två kartonger som representerar mitt lärarliv, det blev mitt lilla avslut och samtidigt en början på något nytt. När den ena dörren stängs, så öppnas möjligheter för att glänta på nya dörrar och kika in. Det är så sjuk jävla poetiskt!!!! 🥰

Trevlig helg gott folk!!

Skål 🥂

Mitt egna val

När jag gick där på gångbanan i parken och förberedde mig för dagens möte kände jag att valet redan vart gjort. Det var bara formaliteter som skulle göras, några steg till. Jag möts av leenden och kramen bekräftade det jag redan tänkte…

Jag har tagit ett beslut, gjort ett val och känner mig lugn i sinnet. Kropp och knopp är på samma kanal – wow vilken känsla. Som jag har längtat efter den.

Jag vet vad jag är bra på, jag vet vad jag kan och om jag inte vet så kommer jag att fråga om hjälp och lära mig nya saker.

Jag är inte på något sätt fulländad och kommer aldrig att bli det. Det som är annorlunda är att jag har med mig verktyg som jag fått genom många olika möten under många år. Framförallt fån de senaste två åren har jag fått verktyg att handskas med mig själv.

Jag vet att stress under kortare perioder är okej, fast inget jag strävar efter att uppleva. Stress är en del av vårt liv, med bra planering och framförhållning ger jag mig möjligheter att lyckas och avlastar min hjärna så den får vila. Dock märker jag att om jag skriver ner mina tankar så får jag nya tankar så det är något jag får träna på. Att låta tanken komma och släppa iväg den igen. Jag behöver inte komma ihåg allt.

Med kommunikation försöker jag berätta hur jag upplever och känner för att dela med mig, istället för att jag sluter mig och kämpar i det tysta. Kommunikation behövs för att skapa förutsättningar för att lyckas i gruppen precis som förmågan att lyssna på det som faktiskt sägs.

Jag får knottror på benen när jag skriver detta för att jag har gjort ett medvetet val. Kanske var det att jag berättade för någon om vad jag har varit med om, blev lyssnad på och att det inte var några konstigheter.

Att få frågan om vad jag har lärt mig av min sjukdom och försöka svara med några få meningar är inte lätt. En sak jag vet är att lyssna på kroppens signaler och att bra inte behöver bli ännu bättre samma dag.

Wow – vem kunde veta att jag skulle göra detta idag 🙌🏻⭐️

Vilka medvetna val har du gjort som skapat sinnesfrid hos dig?

Ha det bäst! 💕

Att släppa taget och följa med

Skammen släpper, jag vinglar vidare i livet. Det drabbar oss alla mer eller mindre. Att ta beslut eller låta någon annan ta besluten är stor skillnad. Ibland behöver någon säga att du ska göra såhär, för det mesta vet jag vad jag vill och hur jag tänker och då tar jag beslutet.

Funderar på döden och livet, att vara här och nu och samtidigt drömma. Vad händer i framtiden? Vad hände igår? Frågor och svar skapar min sanning.

Jag kommer inte att kunna kontrollera allt runt omkring mig men jag kan ta kontrollen över mig och mitt sätt att svara på.

Jag är medveten om mitt sätt att vara och tänka, för det mesta. Det är dagar då jag bara finns och flyter med, andra dagar då ångesten ligger och lurar och sedan är det dagar som är så fulla med aktiviteter att energin tar slut och jag står undrande på kvällen och försöker förstå vad som hände.

Det är sällan bara en dag som tar slut på mig, det är flera dagar i rad utan vila, utan pauser som gör att jag tar slut. Då vill jag bara gömma mig, få vara ifred men det är inte möjligt, barnen finns där 24/7 och de drömmer, funderar, tjafsar, skrattar och vill leka. De dagar när energin är slut då släpper jag på rutinerna, tv-spel får spelas i flera timmar och Netflix visar barnprogram efter barnprogram. Jag sjunker in i mina tankar och slappnar av. Vissa dagar går bättre än andra.

Att vara hemma en hel dag skulle göra mig än mer frustrerad.

Idag har tröttheten ägt mig, jag har kämpat med mitt tålamod och när frågan kom om jag och barnen ville följa med ut i skogen sa jag JA. Att gå i naturen är skönt, jag slappnar av, det är bara ljudet från vinden i träden och kvistar som bryts när vi går framåt och letar efter de gula kantarellerna. Luften är fuktig, varm och fika i bagageluckan är utmärkt.

Just där, just då känner jag tacksamhet över att ha mina föräldrar som ordnar med fika och ägg smörgås till oss. Precis som min mormor och morfar gjorde när jag var liten. När regnskuren kom och total väta var ett faktum kunde jag inte mer än le. Sommar och regn är härligt 💧

Det händer spännande saker i livet just nu så det är inte konstigt att jag är trött och längtar efter tid för mig själv.

Dagens tre goda saker ⭐️

Jag är tacksam för naturen.

Jag är tacksam för mina föräldrar.

Jag är tacksam för min förmåga att utvecklas.

Vad är du tacksam för?

Kram 💗

Semester vad är det?

Jag känner mig stressad, har svårt att få till stunder med avkoppling och det tar tid att komma ner i varv.

Kommer på mig själv med att rösten är i ett annat tonläge framförallt när jag får säga till barnen en andra gång. Hur svårt kan det vara att låta bli sin bror eller syster?!

Irritationen kommer snabbt och min reaktion är inte tålamod.

En annan händelse var när ett barn skvätte ner mig med kallt sjövatten på ryggen när jag var vid sjön. Jag kände ren skär ilska och i mitt mentala skickad jag iväg en rak höger.

Detta är tydliga varningssignaler att nu är det dags att dra sig tillbaka, begrunda, samla energi och ta ut en ny riktning.

Semester är ingen lek!

Det kan låta lite sorgset men den bästa tiden på min semester var de fyra första dagarna då vi var i fjällen. Gemensam plan, gemensamma aktiviteter, full fokus på varandra och vi var med varandra i en annan miljö.

Att vara familjens samordnare är ett heltidsjobb och det verkar som att ska det hända något så ligger det på mig. Jag må ha delat både 2, 3 och 5 bilder om vår semester men det är så mycket mer än det vackra, gulliga och roliga som sker. Varje dag pågår en utveckling hos våra barn och hos mig. Vi stöter och blöter i regler och rutiner som behöver förändras. Delat ansvar, hjälpas åt och att få vara sin egen person i en familj är inte alltid lätt.

Det jag märkt är att vi har olika approach på semester. Jag tänker familjen och gemensamma aktiviteter på hemmaplan framförallt bad då det har varit väldigt varmt. Maken å andra sidan gillar projekt. Så nu funderar jag på hur jag kan få till bad som ett projekt. Kanske ska jag ta in en offert, göra en tidsplan och planera in i vår gemensamma kalender.

Vi säger att barn mår bra av rutiner, jag sticker ut hakan och säger att vi vuxna också mår bra av rutiner.

Jag har tänkt länge på att ta en stund för mig själv. En stund som varar längre än en varm kopp kaffe och nyss bestämde jag att imorgon blir min dag.

(Tror ni inte karln är förkyld igen 🤦‍♀️)

Det är så härligt med semester!!

Ha det gött!

Planerar vilodag och tappar fokus

Idag är en sådan dag då jag jämför mig med andra, det är lätt att se vad jag inte har och vad jag inte gör. Mitt fokus och mitt tålamod har fått värmeslag.

Jag vill vara en del av en aktiv familj, där vi delar på gemensamma upplevelser och aktiviteter. Något har hänt och en vecka känns så lång när jag bara går och väntar.

Väntar på vad?

En mild variant av bastu är denna högsommarvärme. 🙌🏻 Åter till min tanke om vilodag. Att planera in vila en vanlig arbetsdag är lättare, barnen är i skolan och jag behöver inte ta hand om huset, matlagningen eller bli avbruten konstant. Skulle titta på en instruktionsfilm a 3 min och när det hade gått 1:49 hade ordet mamma sagts 4 gånger. 🤦‍♀️ Jo jag har en man, han har valt att fokusera på sitt eget välbefinnande denna vecka så jag är själv med barnen 6-7 timmar om dagen. Familjelivet är i obalans just nu. Samtidigt är jag tacksam för att jag har lärt mig att lyssna på kroppens signaler. Kanske att jag överanalyserar en del.

Att finna ro i en rörig miljö är inte lätt.

Kroppen är uppe i varv, jag har inte ro att sitta stilla. Det finns saker att göra hela tiden, disk, tvätt, matlagning, plocka grejer osv.

Jag går ut och sätter mig på trappen. För soffgruppen är omgjord till koja och stolarna vid matbordet ger mina lår ränder precis som en kassler.

Det slutar med att jag plockar upp kojan, vattnar blommorna, fixar disken och städar vardagsrummet. När jag är klar är hela nedre våningen ordnad och damsugen. Tar en sväng runt tomten och plockar en skål med smultron.

Nu känner jag frid i sinnet, tar ett glas med is och citrondricka och sätter mig i soffan på verandan under parasollet. Äntligen!

Jag har ett bra liv, varma dagar som denna skulle jag vilja sitta på en brygga och plaska fötterna i sjön men det är något jag får stoppa i göra senare högen idag.

Kan du koppla bort och känna ro i en rörig miljö? Hur gör du?

Ha det!

Vad är frihet?

Jag drömmer, min fantasi är vild och jag känner längtan efter något nytt. Vad det är vet jag inte men just nu är jag så redo.

Kan jag vara fri och fånge samtidigt?

Någon pratade om att känna sig fri, fri från vad eller fri för något vet jag inte. När är jag egentligen fri? Var det eran då jag flyttade hemifrån, bodde själv, valde själv, lagade mat själv, träffade vänner, sov när jag ville, tittade på vad jag ville, åt det jag tyckte om? När är vi egentligen fria?

När regnet öser ner som idag då känd jag mig långt från fri. Att jag var uppe till kl 2 och tittade på The walking dead med maken kan ha en stor del i min negativa tankebana. Tröttheten som blir av för lite sömn är inte att leka med. Tro inte att jag somnade på en gång, nej nej, det slutade med att jag drack en halvliter vatten stoppade i hörlurarna och somnade till en ljudbok någon gång efter tre. Det har varit rejäla kraftansträngningar för att hålla humöret uppe.

Höll det hela vägen undrar du.

Nej!

Att tvätta, plocka pärlor, försökt torka dynförvaringen och dess innehåll i ett regntätt Fagersta gjorde inte dagen lättare och när ena sonen tyckte att jag kunde engagera mig lite för att leta reda på hans skiljas kar när han själv spelat tv-spel så tog det slut.

Efter deras träning gick jag ut. Lämnade hus och barn med maken och gick. Den första kilometern var jobbig och jag var redo att ge upp, jag svängde vänster för att undvika den branta backen upp, tog sedan höger och hamnade i en annan brant backe. Det var något som drev mig vidare, jag lyfte blicken. Ungefär i samma veva som de grå molnen for iväg och jag äntligen fick känna solstrålarna i mitt ansikte lyfte jag blicken, såg det fina runtomkring mig och det drev mig vidare.

Jag lever, jag har möjlighet att gå här på gatorna flera kilometer från mitt hem.

Det blev över 6 km och jag kände mig fri. Jag bestämde över min stund och lät tankarna fara omkring. Kanske att jag skulle ta och skriva den där boken i alla fall.

Tänk för två år sedan tog det 15 min att gå 750 meter, så lång är sträckan runt simhallen där jag bor. Idag går jag på stadigare ben och betydligt längre sträckor.

Så för att återkoppla till min fråga i början så är det väl tankesättet och förhållningssättet till mitt liv som säger om jag är fri eller ej. Vill jag egentligen vara mer fri än vad jag redan är?

Jag kan välja mitt liv, min sanning och vara det bästa jag kan för dagen.

Sov gott!

Kram 🤗

12 år idag!

Vi firar 12 år som föräldrar och våra tvillingpojkar firar födelsedag. Att vara förälder är en gåva och en rejäl utmaning. Barn är mirakel, människors utveckling är fascinerande. Jag söker efter kunskap för att vara en sådan bra förälder som möjligt, det är jobbigt att göra fel men jag försöker och ibland tryter tålamodet. Hur i hela livet ska vi kunna utvecklas om vi inte ballar ur ibland?

Jag kan ta idag som exempel. För hur svårt ska det vara att få till en familjebild där alla syns? Jo det blir att springa ikapp dottern nedför mördarbacken i Lugnet och be henne stanna så jag snabbt kan ta en bild där inga fingrar dyker upp eller miner utspelas utan en bild som beskriver en kort stund tillsammans.

Till slut står jag där med benen i kors och håller på att kissa på mig

Men innan jag fick min familjebild har jag försökt få barnen att sitta så att alla syns, en blev kissnödig, en annan behövde dricka lite och den tredje skulle bara dona lite med fingrarna. Och maken frågar hur svårt ska det vara att ta ett kort? Vi brister ut i skratt och jag måste stå med benen i kors för att inte kissa på mig och det tackar jag mina graviditeter för och bristen av knipövningar de senaste två åren. Tillslut behöver jag leta efter en toalett och the moment är över.

Vad gör vi inte för vår familj och våra barn? Jag har tom åkt rullskidor för första gången i mitt liv och jag vet inte om den höga pulsen berodde på ansträngningen eller rädslan över nedförsbackarna. Miljön och sällskapet var fantastiskt!

Heja alla föräldrar, vilka hjältar vi är som varje dag finns där för våra barn och som garanterat ger oss grått hår i förtid med sin. upptåg men som också ger oss en anledning till att utvecklas 😉💪🏼😂

12 år idag!

Till slut står jag där med benen i kors och håller på att kissa på mig