Kan känslor omvandlas till energi?

I tystnad med musik i öronen bytte jag om till träningskläder för att gå ut på promenad med bara mig själv och musiken.

Ute fläktar det skönt, trotts en natt med dålig sömn är stegen pigga. Jag går uppför backen korsar huvudleden och tar vänster och sedan höger för att ta höger igen. In på grusvägen upp i skogen bakom folketshus och målet är gymmet. 1 övning ska jag göra. Min favoritövning marklyft.

Var länge sedan nu, promenaden är uppvärmningen så jag kan gå direkt till marklyftsplatsen. Stång 20 kg 5 reps, ökar med 10 kg 5 reps, ökar med 20 kg känner mig stark. 5 reps * 4 set. Klart.

Går ut i friska luften och fortsätter min promenad som spontat går över till några lunkande steg och där har jag gjort min första kilometer lufs för i år.

Kan inte förklara men idag har jag haft en sorg i kroppen, tårarna har tryckt på men inte kommit ut. Vet att mina tankar spelar roll och funderar mycket på intuition och fantasi. Är det på riktigt eller är det tankarna som spinner iväg på tänk om…

Musiken i öronen har följt min sinnesstämning och det har gjort att stresskänslan inte fått plats men ändå har en massa energi byggts upp i min kropp och jag har gjort det som passar mig just nu.

Sitter på en pall i trädgården och låter gränsen mellan intuition och fantasin vara luddiga ett tag till medan jag lyssnar på ”Catch me if you can” en låt jag hör för första gången.

Vad har du för favorit låt som får dig lättare i sinnet?

Tills vi hörs igen! 💖

Skapa sina egna förutsättningar

En vecka fick räcka, där jag kämpade med min rastlöshet och tränade på att slappna av. Visade sig att et var inte min grej.

Denna vecka började jag med morgonpromenader efter frukost. Promenaderna har varit från 5-20 min beroende på vad som hänt efter vägen. För det vi är så att jag går inte själv utan har sällskap av dottern och hennes ork får bestämma.

Idag skulle vi gå och lämna ett brev till hennes kompis så jag gick och hon tog sparkcykeln. När uppdraget var slutfört fick hon bestämma vägen och vi hamnade på en gångbana som hade en aktivitetsslinga på 1,3 km. Vi gick den baklänges och först tänkte jag nej, orka. Samtidigt är det precis detta jag vill orka. Jag vill röra på mig för jag vet att jag mår så mycket bättre. Vi gjorde övningarna och när vi kom hem hade vi 3,6 km i benen. Det var kvavt ute och nu sitter jag på verandan och bara njuter.

Det är så fascinerande med minnet hur saker försvinner och plötsligt kommer fram igen när vi hamnar i vissa situationer. Precis det hände nu efter min promenad. Under min första tid med terapeut 1 sa hon till mig att jag ska ut och gå men att jag inte behövde bestämma rutten i förväg. Jag skulle börja gång h sedan känna efter vilken väg jag kände för. Super luddigt då men idag förstår jag henne mer. Var nog inte så mottaglig för jag ville bli bra nu. Jag ville inte vara sjuk. Nu vet jag att förändring tar tid och inte bara en vecka utan månader och kanske t.o.m. år.

Om du inte har gjort det, prova att gå utan bestämt mål och sväng vänster när du känner för det eller som i mitt läge låt någon annan bestämma. just idag passade det för oss, en annan dag behöver vi går raka vägen för att vi vet tid och mål.

Tack för att du läste.

Önskar dig en bra dag 🌸 /Linda

Jag får ingenting gjort

Det finns saker som jag tänker att jag ska göra och så finns verkligheten. Helt enkelt sätter jag krokben för mig själv. Energin är låg, rastlösheten i kroppen stor och jag får inget gjort. Ska jag skriva en lista och bocka av dem? Vad är det som händer? Jag är ledig, ska jag inte bara kunna slappna av och njuta? Tar ett var i min härliga trädgård och ser hur allt utvecklas, växer och tar mer plats. Pionerna slår ut lagom till midsommar.

Min plan var att jag inte skulle stressa mina första dagar på semestern. Slappna av och fel the flow. 2,5 dagar har gått på min semester och det är high and low on vartannat. Ångest, yrsel, skratt, irritation och en ledsamhet som vill ut men sitter fast någonstans där inne. Jag gör en kanna kaffe och dricker en varm kopp till serien The time travelers wife (den bästa serien just nu enligt mig)

Äter lunch 🍱 med en vän och pratar om livet. Så härligt med skratt och vuxet sällskap på tu man hand. Energin fylls på och jag åker hem till barnen och gör mig en iskaffe från morgonens kaffekokning. Sitter en stund på verandan och ser mig omkring. Årets första iskaffe ger mersmak.

Det skulle kunna vara så att för dig som löser låter detta lugnt och receptet på att finna ro. Men nope, så är inte fallet. Tankarna i mitt huvud snurrar på. Automatisk scannar ögonen av allt som kan göras och som bör göras för att hålla hushållet i trim. Barnen ska ha mat och aktiveras och tydligen är inte deras mat och sovklocka kalibrerad med min. Jag orkar inte tjata, vill inte tjata för att få mina tonåringar att fixa disken så jag fixar den själv. Jag tvättar tre maskiner om dagen, tänker att någon annan viker tvätten men det händer inte. Var är mina kläder, böj på benen, vik tvätten!? Nej det händer inte.

Hur tänkte jag där? Om jag kommer i 110 och bromsar in hårt så blir det som en tryckvåg i kroppen, ja en storm inombords. Det går inte att tvinga mig till lugn så jag testar 10 min morgonyoga och hoppas att detta ska hjälpa mig. Efter 4 min har jag ingen ro i kroppen och 6-åringen vill ha en loppis. Semestern handlar inte bara om mig, den handlar mest om att få hushållet att fungera sås ty familjen är mätt och ren. Jag är sekundär i familje ekvationen.

Mina sista 4 arbetsdagar planerade jag in att ta det lugnare. Att göra uppgifterna lugnt, inte hålla mig till lunch innan jag gick på toaletten. Långsammare steg mellan olika rum. Pausa, skratta och prata med kollegorna, vara närvarande i stunden. Planen var bra och den höll. Lämnade ett rent skrivbord med en plan för uppstarten.

Tillåter mig att krascha under helgen och plötsligt sover jag gott hela nätter. Känner tröttheten på kvällen och lägger mig. Vaknar vid 7 tiden och känner mig pigg. Äter frukost med maken och vi har tid tillsammans innan han åker till jobbet.

En vår med full fart och 2 år med covid i bagaget kanske tar ut sin rätt? Eller är det såhär det är varje gång semestern kommer och det är först nu jag tänker på det?

Hur är din känsla inför semestern och hur blir dina första semesterdagar?

Sommar nu ska vi njuta

Vilken årstid tycker du bäst om?

Det finns saker som vi gör av vana, utan att tänka på. Frågan är om vi en dagkorten valet medvetet eller om vi lärde oss av någon annan. Någon som vi såg upp till, kände oss trygg med. Vanor, beteenden och förhållningssätt kommer till oss på olika sätt. Vissa väljer vi aktivt själva tex hur vi placerar disken i diskmaskinen eller var vi ställer kryddorna. Ska kryddorna stå på samma ställe? Valen under en dag är många och gjorda under många år så det går på rutin.

Får frågan: Linda vilken årstid tycker du bäst om?

Jag tycker om värme men inte den där heta värmen som skapar små svettdroppar på kroppen. Svarar jag först. Sedan börjar mina tankar fara omkring. Jag gillar vintern, en snöstorm när jag sitter inne och tittar ut, hur den krispiga snön knarrar under fötterna. En sväng nedför slalombacken eller en tur i längdskidspåren med en varm kopp choklad efter. Jag gillar hösten och alla de färger som kommer med dem. De kyliga morgnarna, varma dagarna och den sköna luften. För att inte tala om våren när all växtlighet börjar krypa fram. Hur de rosa blommorna på körsbärsträden poppar upp innan allt det gröna. Jag tycker alla årstider har sin skönhet och sina mindre bra stunder. Det är som Jing och yang.

Ibland funderar jag på hur mycket våra val begränsar oss utan att vi vet det. Att fast i vår övertygelse står vi på oss i ett samtal om vad som är bäst och kanske kan vi nå lite bättre och få lite fler stunder med mer glädje och tillfredsställelse om vi är mer öppna till stunden, till nuet istället för att säga jag ogillar vintern den är kall och jobbig. Jag vill ha sommar då är det varmt och skönt. Idag blåser det på rätt bra så jag tog med mig filten. Det är så skönt att sitta under filten, läsa en bok eller kanske bara sitta och titta på träden som svajar och störa sig en aning på måsarna som kraxar. Med vinden försvinner knotten 😉

Vilken är din favorit årstid?

Tack för mig 👋🏻

Ha en bra lördag 🤗

Det snurrar och far

i mina tankar och det är dags att bjuda in. In till min värld precis när sommaren kommer. Kommer igen med några månader framför oss med värme, någon planerad semester och ljusa kvällar att sitta ute. Ute i vår natur och se hur träden, buskarna och växterna grönskar i alla dessa olika varianter av grönt. Grönt som bladen på syrenhäcken med sina lila blommor växandes i olika nyanser. Nyanser precis som livet, livet som vi lever här och nu.

Jag vill att det ska flyta fram, ge dig som läsare en illusion av att det jag skriver inte är en farligt eller något att vara rädd för. För jag vill ge dig bilden av det fantastiska vi har runtomkring oss samtidigt som vi lever med kaoset inuti vår kropp. Det är inget du ser direkt men ack vad det känns inuti. Du som har ett tränat öga kan se att axlarna är uppdragna eller att mitt pekfinger på högra handen trummar på min kind när jag sitter där. Ett tränat öga kan se spänningen i min kropp och hur andningen inte är lugn men inte heller häftig utan den är kortare för att jag andas uppe i bröstet och inte ner i magen. Med ditt tränade öga kan du också känna spänningen och hur min energi avger ett högre tempo och kanske vill du backa för du kan inte stå emot den känslan om du kommer för nära. Egentligen ser du den inte utan du känner den för att ditt tränade öga kan se alla de små sakerna som sker när den är påväg, ångesten vår fara och vän. Är det inte fascinerande vad vi registrerar utan att vi tänker det. Att vi går från ett möte med en person och hur den personens energi kan påverka den eller de som är i rummet.

Beteende – tanke – symtom ~ tanke – beteende – symtom ~ symtom – tanke – beteende

Vad som kommer först vet jag inte men det hänger ihop och där är min utgångspunkt för att lära mig mer om mig själv och mitt liv här och nu.

Det är fredag och en liten stund för mig själv fick jag här på verandan med ljudet från glassbilen och barnens skratt.

Önskar dig en fin kväll!

2022 ett nytt år har börjat

Med en förkylning, vilket känns en aningen bittert och samtidigt det är som det är. En aningen uppgiven för att jag är ledig och har en plan på att vara aktiv varje dag. Så jag tillåter mig att vara bitter en stund för att sedan finna ett sätt att vara aktiv på. Hur gör jag det? Jo jag måste först definiera vad aktivitet är för mig. I tanken är aktivitet någon sorts rörelse där kroppen och knoppen blir sammankopplade. Behöver jag bli svettig? Måste jag bli fysiskt slut?

Under hösten har jag lärt mig att träning inte alltid behöver vara svettigt, tungt och ha hjärta som slår som den snabba takten tempolåten på gymmet. Träning kan vara just det jag beskrev och det kan också vara i en lugnare takt med fokus på rörlighet genom promenader, yoga eller stretch. Sedan tänker jag att aktivitet inte bara är träning dvs fysisk aktivitet utan att det också handlar om mental aktivitet/träning. Att jag lär mig om tankar och känslor kopplat till mitt beteende.

Det största lärdomen jag har gjort inom träning hösten 2021 var att jag inte behöver ta slut på gymmet. Att göra tre övningar på 25 min och gå därifrån men de härliga endorfin påslaget som träningen ger istället för stresspåslag pga av för mycket belastning för vad jag klarade det passet. Återhämtning är något jag ska träna på under 2022.

Idag spelar jag sällskapsspel med familjen, lägger några pusselbitar på vårt Disneypussel och tänker läsa en av böckerna som jag har investerat i gällande mitt arbete.

Jag har inga nyårslöften utan tänker att jag ska göra lika som 2021 och fokusera på ett välmående hos mig själv och min familj. Ingen dag är den andra lik och på en vecka kan saker förändras och det är grunden till att inte utgå från att ha krav på mig själv som kanske inte går att uppfylla. Läste ett uttryck hos davidjpphillips på instagram igår som löd såhär:

”Of you fail to plan, you plan to fail.”

Blev jag provocerad? Ja en aning, kände jag ett krav? Ja, till viss del. 19 timmar senare har jag insett att det finns en sorts plan, att jag aktivt gjort val för att skapa förutsättningar för mig. Det jag inte har gjort är att skriva ner dem. Jag har gått runt och tänkt på dem ett bra tag. Det handlar inte om att jag ska köra Mindfulness 5 min 3 gånger om dagen utan mer övergripande mål för ett allmänt välmående både privat och yrkesmässigt. Vad är det jag har tänkt på?

1. Jag har valt att ta hjälp av en kostrådgivare för att få ett bättre förhållningssätt till mat och näring.

2. Tillsammans med en kompis har jag förlängt vår duoträning med vår PT i tio veckor.

3. Jag har sökt kurser på högskolan för att utvecklas inom mitt yrke som lärare.

Har du satt några nyårslöften? Skapar du en plan för att lyckas?

Tack för att du läste och god fortsättning på 2022 ✨

🤗 Linda

En förmiddag i skidspåren

Denna stjärna sprider glädje i spåren.

Vi bestämde redan igår att vi skulle ut och åka längdskidor idag så vi visste vad som gällde och ändå blir det kaos innan vi kommit utanför dörren. När vi väl packat bilen kommer 6 åringen springandes helt snöig då storebror tyckte det var bra att ha snöbollskrig med henne i trädgården. Stressnivån var på den övre skalan och jag satt mig längst bak i bilen för att komma så långt bort som möjligt. Oh my är det såhär det är att leva i en familj med tonåringar som kan konsten av att argumentera!?

Efter 2 min var det är välkommet lugn i bilen. 11:20 klev vi äntligen ur bilen i Nordansjö och fick skida iväg. Fantastiskt fina skidspår som sträckte sig 4,6 km och för den som ville bjöds det på blåbärssoppa. Om några dagar kan vi nog åka en mil på längdskidor. Att försöka få någon bild på alla tre var svårt då det på något sätt är kul att reta lillasyster som så gärna vill åka första. Så tacksam över fantastiska barn och en man som kan fixa och trixa trots att han inte är så förtjust i vintern.

Någon som känner igen sig i kaoset innan de ens kommit iväg hemifrån med familjen?

Tredje advent, 12 dagar kvar till jul 🎄 Ska bli skönt med några lediga dagar.

Ha det gott!

/Linda

Hej dag 12 i covidträsket

Vaknar till en strålande sol som stiger upp på himlen med frostiga gräsmattor och frusen trottoar. En morgonpromenad för mig själv när familjen ligger och sover är en riktig lyx. Bjuds på en kaffe av vänliga människor och min energinivå stiger ytterligare. Köper med ask med Alvedon samt pepparkaksdeg till vår kreativa 6 åring.

December 2019 nådde de första rapporterna om ett nytt virus mig. Oktober 2021 kom Covid innanför våra dörrar.

Med media som rapporterat intensivt i många dagar, veckor, månader och år så kan jag inte längre hålla emot ångesten. Alla artiklar och självklart är det de värsta som etsats sig fast som dyker upp en efter en.

Sover oroligt, jag vakar över mina barn. Försöker hålla avstånd, ser till att de har närhet ändå. Först ena sonen och några dagar senare som två testar positivt för covid. Lagar mat som de tycker om, köper hem kex och nutella som innehåller socker, energi och som även gör dem törstiga. De är trötta, hesa och har ont i ögonen. En kväll vid middagen undrar sonen vad maten smakar. Lukt och smak är borta.

Vi tittar på varandra och sedan åker grejerna fram. Han testar en tsk dijonsenap och känner inte smaken. Vad är det som gör att vi känner smak? Enbart lukt? Så har han tappade både lukt och smak? Han känner att det är starkt i halsen. Bjuder på salt lakrits och han känner att det är salt.

Har du testat att hålla för näsan och tagit en sked med kanel i munnen? Först känner du bara något torrt i munnen och när du släppa näsan kommer kanelsmaken ”poff”.

Som No lärare vet jag att smak förmedlas till mestadels av luktsinnet. å för att kunna avgöra hur något smakar behöver vi både ett normalt fungerande lukt- och smaksinnet. Så har han tappat smak eller luktsinnet? Jag tror på luktsinnet.

Idag 12 dagar efter familjens första positiva test har vi nu tre familjemedlemmar som har testat positivt för covid. Oron för min familj gör att jag har alla spröt vidöppna. Jag saknar min man som har isolerat sig efter samtal med läkaren från smittskydd. Vi är vaccinerade.

Vi fyller dagarna med aktiviteter och pojkarna är ovanligt trötta. Det gör ont i deras lungor när de ansträngt sig för mycket. De försöker göra skolarbete och koncentrationen håller korta stunder. Vi spelar finns i sjön och går på promenader. Jag och Elin byggde en koja vilken vi somnade i igår. ❤️

Jag befinner mig i ett läge där jag skulle kunna tänka mig att ringa läkaren och fråga vilka piller jag kan äta som tar bort oro, får mig att slappna av, gör så att jag sover gott dvs flera timmar i sträck och fixar tvätten och städningen. Eller de två sistnämnda är kanske en RUT istället för ett piller. Att vara förälder är en utmaning ibland och just nu utmanas jag rejält. Nu finns ett riktigt hot mot min familj och just nu är det legitimt att känna ångest. Vi skulle kunna kalla det för en exponeringsterapi som pågår konstant. Fork vad jag ogillar sjukdomar!! Jag älskar min familj! 🥰

Jo men så har vi det nu. Hur har du det?

🤗 Linda

Känslan av tillhörighet är viktigt

Du vet den där känslan när du försöker skapa kontakt, bli en i gruppen. Någon att räkna med. Den känslan, tillhörigheten, den försvann när jag blev sjukskriven. Under själva sjukskrivning hade jag fullt upp med mig själv och tänkte mest på att bli frisk. Ja det tog nog 6 månader innan jag på riktigt accepterade min sjukdomsbild. Jag fick ett långt ord på sjukintygen och med den diagnosen började jag mitt sökande. Det fanns dock stunder då jag kände en enorm ensamhet, ett utanförskap och det har fått mig att se på saker och ting lite annorlunda. Jag har upplevt utanförskap och kunnat sätta ord på det.

Mitt mål som sjuk var att finna vardagen med familjen, stunder där bara jag fick vara mig och komma igång med arbetet. Det mellersta uppdraget att njuta av mitt sällskap var svårt under lång tid och då menar jag lång tid. När jag bokade in saker för mig var jag fylld av ångest och oro. Ångest över att få panikångest. Oro att lämna barnen tänk om det skulle hända dem något. Stressad över att det fortfarande skulle finnas saker att göra när jag kom hem, disk, tvätt, städa, renovera, köpa ny kläder/skor till barnen samt att jag skulle bli trött, både fysiskt och psykiskt. Jag tappade bort nycklar, körkort, pengar och olika saker. Jag tror jag har spärrat mitt bankkort minst en gång per år de senaste åren. Beställ två nya körkort för att sedan avboka för att körkortet har kommit åter. Jag var i konstant beredskap och det mesta kunde bli en katastrof i min tanke.

Nu 4 år senare kan jag utan ångest och oro planera in saker för mig själv och tillsammans med kompisar. Jag har lärt mig att hantera och se situationer i förväg som kan trigga min fly och fäkta känsla. Ibland är det fysiska symptom och då försöker jag prata om dem för att bli påmind om här och nu. Många gånger är det min tanke som leker katt och råtta. När det händer tänker jag vad fick mig att tänka den tanken. Det har tagit mig 4 år att komma tillbaka till vänzonen och nu har covid-19 varit en stor bov i dramat pga avstånd, isolering och förkylningar.

Nu åter till den där grupptillhörigheten. Att komma in i gruppen och få känna tillhörighet är viktigt för mig och jag tror att det är viktigt för många av oss. Det är i gruppen vi söker stöd/skydd, får trygghet och utvecklas tillsammans. De flesta av oss iaf.

Grupptillhörigheten som tidigare var en självklarhet är inte längre en självklarhet och jag vet att jag är utbytbar. ”The show must go on” som man säger. Den som blir varse om detta har två alternativ, bli apatisk eller gör sitt bästa för att skapa en bra situation för sig själv. Just idag slog det mig att jag känner mig som den där eleven som försöker komma in i gruppen men hela tiden går in i det osynliga glaset. Se mig! Läraren har blivit elev och vad skulle jag föreslå till den eleven. ”Kom vi går och ser vilka andra vi kan leka med.”

Det jag vill säga är att vissa dagar är jag den där personen som försöker finna en tillhörighet och det är inte lätt. Det är som om alla kanaler är öppna och det är svårt att veta vilken kanal jag ska lyssna på.

Kan det bero på mig själv? Eller är det så att jag är mer medveten och andra inte ens tänker på detta? För dem är det inget underligt, the show must go on och alla sköter sitt. Åh vad den mänskliga tanken kan ställa till det för mig. För visst kan det vara så att det är min tanke som inte är verklig utan att den har skenat iväg flera sidor längre fram medan gruppen knappt har kommit igenom första kapitlet.

Att upptäcka detta om mig själv gör att jag känner ödmjukhet för nya människor som kommer till gruppen. Jag har större förståelse för att det kan bli fel, att kommunikationen brister och då försöker jag fråga och inte ta det för givet. Jag tränar på att inte triggas av känslan av utanförskap och har insett att jag inte alltid behöver vara med. Blir det fel ändrar vi, svårare än så är det inte. Eller?

Vad tänker du tillhörighet och utanförskap?

Tack för att du läste mina ord. 🌸

Ha det gott! Kram Linda