2022 ett nytt år har börjat

Med en förkylning, vilket känns en aningen bittert och samtidigt det är som det är. En aningen uppgiven för att jag är ledig och har en plan på att vara aktiv varje dag. Så jag tillåter mig att vara bitter en stund för att sedan finna ett sätt att vara aktiv på. Hur gör jag det? Jo jag måste först definiera vad aktivitet är för mig. I tanken är aktivitet någon sorts rörelse där kroppen och knoppen blir sammankopplade. Behöver jag bli svettig? Måste jag bli fysiskt slut?

Under hösten har jag lärt mig att träning inte alltid behöver vara svettigt, tungt och ha hjärta som slår som den snabba takten tempolåten på gymmet. Träning kan vara just det jag beskrev och det kan också vara i en lugnare takt med fokus på rörlighet genom promenader, yoga eller stretch. Sedan tänker jag att aktivitet inte bara är träning dvs fysisk aktivitet utan att det också handlar om mental aktivitet/träning. Att jag lär mig om tankar och känslor kopplat till mitt beteende.

Det största lärdomen jag har gjort inom träning hösten 2021 var att jag inte behöver ta slut på gymmet. Att göra tre övningar på 25 min och gå därifrån men de härliga endorfin påslaget som träningen ger istället för stresspåslag pga av för mycket belastning för vad jag klarade det passet. Återhämtning är något jag ska träna på under 2022.

Idag spelar jag sällskapsspel med familjen, lägger några pusselbitar på vårt Disneypussel och tänker läsa en av böckerna som jag har investerat i gällande mitt arbete.

Jag har inga nyårslöften utan tänker att jag ska göra lika som 2021 och fokusera på ett välmående hos mig själv och min familj. Ingen dag är den andra lik och på en vecka kan saker förändras och det är grunden till att inte utgå från att ha krav på mig själv som kanske inte går att uppfylla. Läste ett uttryck hos davidjpphillips på instagram igår som löd såhär:

”Of you fail to plan, you plan to fail.”

Blev jag provocerad? Ja en aning, kände jag ett krav? Ja, till viss del. 19 timmar senare har jag insett att det finns en sorts plan, att jag aktivt gjort val för att skapa förutsättningar för mig. Det jag inte har gjort är att skriva ner dem. Jag har gått runt och tänkt på dem ett bra tag. Det handlar inte om att jag ska köra Mindfulness 5 min 3 gånger om dagen utan mer övergripande mål för ett allmänt välmående både privat och yrkesmässigt. Vad är det jag har tänkt på?

1. Jag har valt att ta hjälp av en kostrådgivare för att få ett bättre förhållningssätt till mat och näring.

2. Tillsammans med en kompis har jag förlängt vår duoträning med vår PT i tio veckor.

3. Jag har sökt kurser på högskolan för att utvecklas inom mitt yrke som lärare.

Har du satt några nyårslöften? Skapar du en plan för att lyckas?

Tack för att du läste och god fortsättning på 2022 ✨

🤗 Linda

En förmiddag i skidspåren

Denna stjärna sprider glädje i spåren.

Vi bestämde redan igår att vi skulle ut och åka längdskidor idag så vi visste vad som gällde och ändå blir det kaos innan vi kommit utanför dörren. När vi väl packat bilen kommer 6 åringen springandes helt snöig då storebror tyckte det var bra att ha snöbollskrig med henne i trädgården. Stressnivån var på den övre skalan och jag satt mig längst bak i bilen för att komma så långt bort som möjligt. Oh my är det såhär det är att leva i en familj med tonåringar som kan konsten av att argumentera!?

Efter 2 min var det är välkommet lugn i bilen. 11:20 klev vi äntligen ur bilen i Nordansjö och fick skida iväg. Fantastiskt fina skidspår som sträckte sig 4,6 km och för den som ville bjöds det på blåbärssoppa. Om några dagar kan vi nog åka en mil på längdskidor. Att försöka få någon bild på alla tre var svårt då det på något sätt är kul att reta lillasyster som så gärna vill åka första. Så tacksam över fantastiska barn och en man som kan fixa och trixa trots att han inte är så förtjust i vintern.

Någon som känner igen sig i kaoset innan de ens kommit iväg hemifrån med familjen?

Tredje advent, 12 dagar kvar till jul 🎄 Ska bli skönt med några lediga dagar.

Ha det gott!

/Linda

Hej dag 12 i covidträsket

Vaknar till en strålande sol som stiger upp på himlen med frostiga gräsmattor och frusen trottoar. En morgonpromenad för mig själv när familjen ligger och sover är en riktig lyx. Bjuds på en kaffe av vänliga människor och min energinivå stiger ytterligare. Köper med ask med Alvedon samt pepparkaksdeg till vår kreativa 6 åring.

December 2019 nådde de första rapporterna om ett nytt virus mig. Oktober 2021 kom Covid innanför våra dörrar.

Med media som rapporterat intensivt i många dagar, veckor, månader och år så kan jag inte längre hålla emot ångesten. Alla artiklar och självklart är det de värsta som etsats sig fast som dyker upp en efter en.

Sover oroligt, jag vakar över mina barn. Försöker hålla avstånd, ser till att de har närhet ändå. Först ena sonen och några dagar senare som två testar positivt för covid. Lagar mat som de tycker om, köper hem kex och nutella som innehåller socker, energi och som även gör dem törstiga. De är trötta, hesa och har ont i ögonen. En kväll vid middagen undrar sonen vad maten smakar. Lukt och smak är borta.

Vi tittar på varandra och sedan åker grejerna fram. Han testar en tsk dijonsenap och känner inte smaken. Vad är det som gör att vi känner smak? Enbart lukt? Så har han tappade både lukt och smak? Han känner att det är starkt i halsen. Bjuder på salt lakrits och han känner att det är salt.

Har du testat att hålla för näsan och tagit en sked med kanel i munnen? Först känner du bara något torrt i munnen och när du släppa näsan kommer kanelsmaken ”poff”.

Som No lärare vet jag att smak förmedlas till mestadels av luktsinnet. å för att kunna avgöra hur något smakar behöver vi både ett normalt fungerande lukt- och smaksinnet. Så har han tappat smak eller luktsinnet? Jag tror på luktsinnet.

Idag 12 dagar efter familjens första positiva test har vi nu tre familjemedlemmar som har testat positivt för covid. Oron för min familj gör att jag har alla spröt vidöppna. Jag saknar min man som har isolerat sig efter samtal med läkaren från smittskydd. Vi är vaccinerade.

Vi fyller dagarna med aktiviteter och pojkarna är ovanligt trötta. Det gör ont i deras lungor när de ansträngt sig för mycket. De försöker göra skolarbete och koncentrationen håller korta stunder. Vi spelar finns i sjön och går på promenader. Jag och Elin byggde en koja vilken vi somnade i igår. ❤️

Jag befinner mig i ett läge där jag skulle kunna tänka mig att ringa läkaren och fråga vilka piller jag kan äta som tar bort oro, får mig att slappna av, gör så att jag sover gott dvs flera timmar i sträck och fixar tvätten och städningen. Eller de två sistnämnda är kanske en RUT istället för ett piller. Att vara förälder är en utmaning ibland och just nu utmanas jag rejält. Nu finns ett riktigt hot mot min familj och just nu är det legitimt att känna ångest. Vi skulle kunna kalla det för en exponeringsterapi som pågår konstant. Fork vad jag ogillar sjukdomar!! Jag älskar min familj! 🥰

Jo men så har vi det nu. Hur har du det?

🤗 Linda

Känslan av tillhörighet är viktigt

Du vet den där känslan när du försöker skapa kontakt, bli en i gruppen. Någon att räkna med. Den känslan, tillhörigheten, den försvann när jag blev sjukskriven. Under själva sjukskrivning hade jag fullt upp med mig själv och tänkte mest på att bli frisk. Ja det tog nog 6 månader innan jag på riktigt accepterade min sjukdomsbild. Jag fick ett långt ord på sjukintygen och med den diagnosen började jag mitt sökande. Det fanns dock stunder då jag kände en enorm ensamhet, ett utanförskap och det har fått mig att se på saker och ting lite annorlunda. Jag har upplevt utanförskap och kunnat sätta ord på det.

Mitt mål som sjuk var att finna vardagen med familjen, stunder där bara jag fick vara mig och komma igång med arbetet. Det mellersta uppdraget att njuta av mitt sällskap var svårt under lång tid och då menar jag lång tid. När jag bokade in saker för mig var jag fylld av ångest och oro. Ångest över att få panikångest. Oro att lämna barnen tänk om det skulle hända dem något. Stressad över att det fortfarande skulle finnas saker att göra när jag kom hem, disk, tvätt, städa, renovera, köpa ny kläder/skor till barnen samt att jag skulle bli trött, både fysiskt och psykiskt. Jag tappade bort nycklar, körkort, pengar och olika saker. Jag tror jag har spärrat mitt bankkort minst en gång per år de senaste åren. Beställ två nya körkort för att sedan avboka för att körkortet har kommit åter. Jag var i konstant beredskap och det mesta kunde bli en katastrof i min tanke.

Nu 4 år senare kan jag utan ångest och oro planera in saker för mig själv och tillsammans med kompisar. Jag har lärt mig att hantera och se situationer i förväg som kan trigga min fly och fäkta känsla. Ibland är det fysiska symptom och då försöker jag prata om dem för att bli påmind om här och nu. Många gånger är det min tanke som leker katt och råtta. När det händer tänker jag vad fick mig att tänka den tanken. Det har tagit mig 4 år att komma tillbaka till vänzonen och nu har covid-19 varit en stor bov i dramat pga avstånd, isolering och förkylningar.

Nu åter till den där grupptillhörigheten. Att komma in i gruppen och få känna tillhörighet är viktigt för mig och jag tror att det är viktigt för många av oss. Det är i gruppen vi söker stöd/skydd, får trygghet och utvecklas tillsammans. De flesta av oss iaf.

Grupptillhörigheten som tidigare var en självklarhet är inte längre en självklarhet och jag vet att jag är utbytbar. ”The show must go on” som man säger. Den som blir varse om detta har två alternativ, bli apatisk eller gör sitt bästa för att skapa en bra situation för sig själv. Just idag slog det mig att jag känner mig som den där eleven som försöker komma in i gruppen men hela tiden går in i det osynliga glaset. Se mig! Läraren har blivit elev och vad skulle jag föreslå till den eleven. ”Kom vi går och ser vilka andra vi kan leka med.”

Det jag vill säga är att vissa dagar är jag den där personen som försöker finna en tillhörighet och det är inte lätt. Det är som om alla kanaler är öppna och det är svårt att veta vilken kanal jag ska lyssna på.

Kan det bero på mig själv? Eller är det så att jag är mer medveten och andra inte ens tänker på detta? För dem är det inget underligt, the show must go on och alla sköter sitt. Åh vad den mänskliga tanken kan ställa till det för mig. För visst kan det vara så att det är min tanke som inte är verklig utan att den har skenat iväg flera sidor längre fram medan gruppen knappt har kommit igenom första kapitlet.

Att upptäcka detta om mig själv gör att jag känner ödmjukhet för nya människor som kommer till gruppen. Jag har större förståelse för att det kan bli fel, att kommunikationen brister och då försöker jag fråga och inte ta det för givet. Jag tränar på att inte triggas av känslan av utanförskap och har insett att jag inte alltid behöver vara med. Blir det fel ändrar vi, svårare än så är det inte. Eller?

Vad tänker du tillhörighet och utanförskap?

Tack för att du läste mina ord. 🌸

Ha det gott! Kram Linda

Jag har ångrat mig

För ett bra tag sedan fick jag en idé om att gå vidare med mitt skrivande och starta en ny blogg. På ren impuls genomförde jag min idé. Skaffade en ny blogg och tänkte att inom en månad är jag igång. Jag planerade utförande och strukturen på bloggen sedan tog det stopp och frågorna hopade sig. Vad är syftet? Varför ska jag göra detta? Kan det inte få rum på min redan fungerande blogg?

Svaret är enkelt. Ja min nuvarande blogg plats fungerar utmärkt och jag har tränat på att lyssna på min intuition istället för att reagera på impuls. Det har visat sig att jag har en viss svårighet att bara vara och att mitt tålamod inte varar särskilt länge.

Semestern börjar sitt slut och nu har jag grunnat ett tag och kommit till insikt att det är dags att blogga på den plattform som jag kan och gillar.

Det jag är nyfiken på och gärna vill veta mer om är vilka ni är som läser mina inlägg. Hur hittade ni mig? Skriva gärna i kommentarerna eller skicka ett meddelande. Vem är du som ser mig? 🌸

Nu är jag här igen! Tack för att du läser mina ord. Önskar dig en bra dag så som du kan göra den bra för dig!

Kram Linda

I all enkelhet kommer tankarna 💖

Det är slut!

Hej!

Här kommer mitt sista inlägg. Mitt liv tar en ny vändning och jag väljer att gå vidare från lindas oas.

2020 är året som jag fyllde 40 år. Det var året som jag besökte gymmet ca 50 gånger, nästan en gång i veckan. Till skillnad mot 2019 när jag besökte ett gym max 10 gånger och då tar jag nog i överkant.

2020 var året då jag gick från att jobba 60 % som vikarie till att skriva på en fast heltidsanställning inom läraryrket. Det yrke som också var en del av min utmattning.

2020 är året då jag lärde mig att någorlunda hantera ångest i det publika. Det är också året som jag verkligen fick använda mig av verktygen jag samlat på mig i min verktygslåda gällande psykisk ohälsa. Jag har upplevt enorm stress och klarat mig igenom det. Jag sitter och skriver nu. Det finns mycket kvar att lära så att jag kan bibehålla min energi och undvika att tömmas helt.

2020 var året då hela världen fick uppleva det jag upplevt under mitt första år i utmattning. Nämligen isolering, ensamhet men också att få utveckla förmågan att tänka nytt och se tacksamheten i det lilla. För mig har isoleringen i sig inte varit problemet utan det är mer rädslan för vad andra gör. Att förlita sig på att andra sköter sig. Är du förkyld förväntar jag mig att du stannar hemma precis som jag stannar hemma när jag är förkyld.

På ett övergripande plan är jag lite orolig över vår samhällsutveckling. Kommer det att införas angiveri för den som går för nära eller att vi är 12  istället för 8. Vad kommer att hända med vår personliga integritet? Den 4 januari ska riksdagen rösta för att besluta om en lag som gäller att kunna stänga ner privata aktörer, tex gym och privata bolag. 

På ett individuellt plan åker känslorna en lång berg och dalbanan. Ena stunden är det lugnt och så kommer oron och sjukdom. Rapporter om hur sjukvården går på knäna och vem som ska få vård eller inte. Utsätt dig inte för risk så minskar vi trycket på sjukvården. Hur många är det som söker vård försent utifrån denna uppmaning? Kommer på mig själv när jag snubblar på nedersta trappsteget med en kasse tvätt i vardera hand att detta nog är en risk. Ställer en kasse i hallen och går ner med en kasse i taget till tvättstugan. Puh nu var jag klok, fler steg fick jag också.

Jag avslutar 2020 med att bjuda in dig till min nya sida lindaskriver.com som kommer igång i början av januari 2021. Ännu är jag inte redo att lägga bloggandet på hyllan.

Jag är inte helt säker på upplägget på bloggen i skrivande stund. På ett eller annat sätt kommer jag att dela med mig av upplevelser och  skrivtips för dig som vill prova på att skriva. Jag kommer även att bjuda in dig till mitt skrivbord och vad som sker där. Fokus ligger på en hälsosam livsstil. Hur jag hittar en aktiv livsstil med familjen och för mig själv.

TACK för att ni läst, kommenterat och delat med er av egna tankar utifrån mina texter. Det är skrivkonst och detta har gjort att jag vågar drömma större. Det sägs att vi alla har minst en bok inom oss att skriva och min dröm är att skriva en roman. Vad drömmer du om?

Tack för 2020 vilket år, vi kommer inte att glömma. 

För att kunna ta en ny riktning framåt,

behöver vi blicka bakåt och se

vad vi faktiskt gjort för att hamna där vi är nu.

Jag önskar dig ett Gott Nytt 2021!

På återseende

Kram Linda

En stund av medvetenhet

Dimma låg tät över Fagersta imorse, det var trolskt på något sätt. När jag hade lämnat av dottern på förskolan valde jag vägen förbi sjukhuset och ut på riksvägen för att värma motorn lite mer. Vid sjukhuset ser jag blåljuset för ambulansen och jag upplevde ljuset så blått och klart trots dimman. Jag svänger höger ut på riksvägen och när jag närmar mig trafikljusen vid brandstationen upplever jag även det gröna och det röda ljuset väldigt klart och dimma ligger runtomkring. De starka färger förstärks av dimman och jag undrar om det är så att dimma ger en sorts reflektion. På vissa ställen ser jag dimman lätta och jag skönjar en klar himmel längre bort. Fick aldrig någon bild på denna upplevelse eftersom jag körde bil. En förmiddagsbild när dimman lättat fick jag samt en stund ute i den klara luften och solens strålar.

Nu är huvudet trött av dagens alla intryck och jag känner tacksamhet för att jag kommit så långt i lärandet om mig själv. Att finna de där små stunderna av medveten närvaro, att se omgivningen och inte bara vara påväg hela tiden. Tacksam för mina familj som jag umgås extra mycket med nu och alla har vi våra utmaningar i det. Vad är medveten närvaro för dig?

Ha det gott!

/ Hälsningar Linda

Den sista kvällen

Det är så många känslor och tankar som far omkring hos mig. För tre år sedan var första gången jag tänkte att jag kanske inte lever när jag fyller 40. För mig var det en mörk tid, en läskig tid, en tid fylld av ångest och tårar. Jag kämpade verkligen med att finna de små ljusglimtarna under dagen. Att få lägga min minsta, att söva henne i famnen på kvällen gjorde mig lugn och tacksam. Att få höra de stora barnen läsa för oss föräldrar, godnattsaga fast tvärtom. Barnen läste för de vuxna. Att få känna en varm kram från maken, pappa eller mamma. Att sitta med min bror och dela på tystnaden utan konstigheter. När jag fyllde 38 bestämde jag och min man att vi skulle ut och resa när vi fyller 40. Han fyller år två månader efter mig. Vi skulle åka till värmen över jul och sedan planerade vi en roadtrip i USA.

Kan säga att planerna har ändrat sig, Corona är boven i dramat. Jag har accepterat att ställa in äventyr och att tänka om. Att hänga hemma med familjen och njuta av det vi faktiskt kämpat för i flera år faller mig helt i smaken. Tända ljus, en lugn stund, en långpromenad ute och en god kopp latte är något som jag verkligen tycker om.

Vi är många som kämpar i November mörkret och nu läggs ytterligare krav på oss. Det sociala nätverket krymper och distansen ökar för de flesta. Jag fyller år imorgon och inget blir som jag tänkt och det är okej. Corona drabbar inte bara någon, det drabbar oss alla på olika sätt. Vi fixar detta tillsammans. Om det känns mörkt, tänd ett ljus, finn den lilla ljusglimten som får vardagen att bli lite extra. Gör det som får dig att må bra. Är lite gott på en tisdag, ring någon du blir glad av att prata med.

Jag gillar verkligen att fylla år, så nu har jag en afton dagen före min födelsedag, ett glas mjölk och en bit mjuk pepparkaka i min ensamhet, underbart gott. Målat naglarna har jag också gjort. Den sista dagen som 39 år.

En liten stund på jorden och många är orden. Kärlek, familj, vänskap, ödmjukhet och tacksamhet fyller mina medvetna tankar ikväll. Tack till alla er som är en del av mitt liv. Våra vägar möttes av en anledning och tänk så spännande det kan vara. ❤️

Tack för att du läste om min stund!

Kram Linda

Fredagen den 13 2020

Det händer något inom mig, jag har ett lugn och samtidigt en rastlöshet i kroppen. 5 dagar med vab, två barn hemma och information om att en lärare har testat positivt för covid-19 gör att tankarna går kors och tvärs. Bokar självtest åt sonen på 1177. Plockar disk, blir nog en tre maskiner om dagen just nu. Tvättar kläder, centrifugeringen låter underligt, bokar tid för reparation. Första lediga tid 3/12. Tvättar lite till.

Det är den 13/11, fredag den 13. Har växt upp med att det skulle vara en olycksdrabbad dag. Vad kommer det ifrån egentligen?

Googlade lite snabbt och hittade en artikel på expressen länkar till den nedan:

https://www.expressen.se/nyheter/fredagen-den-13e-darfor-ar-det-en-otursdag/

Artikeln börjar med att ta fram till statistik och sådant gillar jag. Såhär skriver Lennart Nilsson: ”Det bästa först. Det är inte sant att fredagen den 13 skulle vara en otursdag. En undersökning från försäkringsbolaget Trygg-Hansa visar att det sker 7 procent färre olyckor fredagen den 13, jämfört med andra dagar. 3 procent färre än en normal fredag. Även Myndigheten för samhällsskydd och beredskap har tagit frågan om otursdagen på största allvar och kommit fram till exakt samma sak: ”Fredag den 13:e är inte farligare än andra dagar””

Kommer ihåg en vän som berättat att han har krockat med bilen två gånger vid två olika tillfällen då det varit fredagen den 13. Jag minns fredagen den 13/8 1999, ett telefonsamtal och hela min värld stannade. Pappa är på sjukhuset. Det var overkligt och inte förränta flera år senare skulle jag förstå att det var första gången jag upplevde ångest och då visste jag inte ens om att ordet existerade.

Visst är det underligt hur, ord, datum, dofter kan få en att minnas händelser som om att det skedde igår fast det var flera år sedan. Tänkt så fantastiskt vårt minne och kropp kan reparera och återhämta sig. Jag är tacksam för att jag kan ringa mina föräldrar och prata varje dag om jag vill. Tacksam för att jag kan fråga mamma om hon kan baka den där tårtan som jag hade fram tills jag fyllde 10 år, en schwartzwaldtårta (blev osäker på hur det stavas) som får mig att minnas glädjen och förväntningen på besök och presenter. Att få öppna paketet och veta att någon har ansträngt sig för mig, det känner jag sådan tacksamhet för idag. Tänker på mormor och morfar som alltid hade med sig två paket. Ett paket innehöll en del till en bestickserie som jag samlade på och idag försöker göra komplett då serien utgått ur sortimentet.

Ja se där, denna text tänkte jag dedikera de nya restriktionerna kring Corona och så blev det en sväng down memory lane och tacksamhet.

Vad tänker du på när du tänker fredagen den 13? Är det en otursdag eller en vanlig dag för dig?

Önskar dig en bra fredag!

Hälsningar Linda

Vab är trist och jag online shoppar

11:57 lunchen är precis klar. Potatis i ugn med kyckling och tzatziki. Känner mig en aningen speedad vilket kan bero på att jag druckit två stora koppar kaffe innan kl 10. Har varit med sonen till drive thru gällande Covid test, det gick ju smidigt, vill gärna hjälpa till vilket jag inte fick. Funderade på att utbilda mig till sjuksköterska så att jag kunde få topsa men insåg att sjukvården är inte mitt bästa ställe. Fortsätter på mitt spår som lärare, kan det rätt bra, tycker om att lära ut, att få leda och se leverans utveckling. Check på det.

Föreslog att maken skulle vabba nästa gång. Ja just det, jag är hemma och vabbar, dag 4. Barnet är snorigt och hostar, pigg och energisk för övrigt. Har städat, tvätta kläder och kör minst två diskmaskiner per dag. Drömmer om att få inspiration till att skriva på min roman, inspirationen har inte infunnit sig men jag har ändå skrivit 15 min om dagen. Är det något att ha? Ja det får vi väl se längre fram.

Tog ner 9 lådor lego från vinden och tänkte att familjen skulle bygga lego tillsammans. Bra ide, ingen som nappade så nu är legot undanplockat igen. Kanske ska sälja det på lösvikt och skänka pengarna till välgörenhet. Har pysslat en hel del med dottern, älskar när pysslet är klart och jag får städa undan. Rent och lugnt en stund iaf.

Har precis insett att denna husarrest som vi befinner oss i nu pga Covid-19 gör mig en aningen frustrerad. Har börjat fascinerat mig för juldekoration eller som det så vackert heter på Youtube Christmas decoration. Min födelsedag har inte ens passerat (om några dagar) och jag har redan börjat planerat för julen. Har bakat lussebullar och saffrans biscotti, vilket jag inte gjorde förra året för jag orkade inte. Jag har köpt hem julmust! För tre veckor sedan tänkte jag ilskna tankar om jag mannen bakom mig på ICA när han la upp två stora flaskor julmust. Japp nu för jag där och när jag ändå var i farten köpte jag 2 hg julskinka, smakade gott till frukosten vill jag lova. Har även onlineshoppat en del, hittad en röd klänning på rea som kanske passar till julen. Ja den passar till jul, kanske att den inte passar på min kropp till jul. Min mamma är bra på att sy så jag får tar hjälp av henne om det skulle bli för tokigt. Jaha, nu återstår lunchen och resten av eftermiddagen. Vem vet vad som kan dyka upp?

Är det för tidigt att börja dekorera inför julen? Gillar du jul? Hur tänker du kring jul? Vad gör du när du vabbar?

Tack för mig.

Ha en bra dag!

Hälsningar Linda