Att äga mig själv, en tankestund mitt i lördagsnatten.

Att äga mig själv, en tankestund mitt i lördagsnatten.

Jag äger mig själv men jag känner inte att jag har kontroll. Ett liv med familj, arbete och annat lockande gör att jag vacklar. Kan jag verkligen ha balans? Det är svårt innan det blir bättre.

Ibland sitter jag förundrad och försöker förstå var de där kloka orden kom ifrån eller hur i hela friden kunde jag komma på det där, orden kom så naturligt, i tanken lät det inte alls konstigt men mottagaren ser en aningen underlig ut.

Vad sa jag egentligen? 🤔

Men så dyker den upp, den där personen som på något sätt förstod min tanke eller som helt enkelt spinner vidare på mitt uttryck och skrattet sprider sig runt bordet.

Jag älskar skratt, jag älskar när människor bjuder på sig själva!

Det ger så mycket att få skratta tillsammans och lära känna människor på ett nytt sätt. Att känna sig trygg i ett sällskap är viktigt. Det gör att jag kan slappna av och fylla på med energi för att orka med en hel helg. Att få lyssna på andra människors liv och förstå att perspektiven och erfarenheterna är olika det är fascinerande. Vi lär av varandra❣️

Mannen snarkar, jag ligger vaken i sängen och vem släcker lampan?

Jag börjar förstå det där med tid, att saker tar tid, att förändring sker långsamt och att vanor bryts över tid genom medvetna handlingar men också ibland omedvetet för att jag väljer att göra något nytt.

Det går framåt, inte spikrakt framåt utan mer lite hit och lite dit. Ibland tvåfiligt och ibland känns det som om jag befinner mig på en liten skogsväg med mötesplatser och på de där mötesplatserna stannar jag upp och släpper förbi den där som har ett högre tempo än mig just då. Ibland trycker jag lite extra på gasen och det är så härligt att kunna göra.

Livet, ger och livet tar. ❤️

Att äga mig själv är svårt för det betyder att jag ansvarar för mig och mitt mående.

Hur går jag vidare? Följa strömmen gör jag gärna när det är något bra och det gynnar mig. Jag vill gå min egen väg och det är både lätt och utmanande. Hur finner jag mitt sätt?

Livet går vidare.

Kram❤️

Annonser

En stund i hallen

Om jag hade fått välja en plats där jag skulle sitta och ta det lugnt för återhämta mig och samlat kraft så hade jag valt fåtöljen eller yogamattan med en kopp te för att värma min frusna kropp.

Nu hamnade jag i hallen. Jag letade efter ett kort taget hösten 2002, ett kort när jag hade kort kort lugg. Hittade det till slut 🙈 17 år mellan bilderna.

I went down the memory lane.

Tänk vilka upplevelse jag har varit med om. Så mycket att vara tacksam för och även mycket jag har haft ångest över för att jag känt att jag ibland har tagit stor plats och kanske inte riktigt förstått situationen. Enormt mycket glädje och en liten knäpp på näsan då jag alltid retat J för en specifik händelse och nu har vi bildbevis på att jag gjort något liknande. Är det nu jag ska säga:

Det är dumt att kasta sten i glashus!?

25 min egen tid i hallen, lutandes mot källardörren, inte den första platsen jag hade valt. Men nu sitter jag här, i vårt hus, med våra saker och våra minnen. Det hade jag aldrig kunnat tro den där dagen när jag fick ditt mejl för 19 år sedan. ❤️

Jag är bara trött, funderade en stund på om jag skulle somna där. Undra om min man skulle sakna mig eller om han redan har somnat?

Äntligen har tystnaden lagt sig…

Vilken är din underligaste plats som du hamnat på när tröttheten slagit till?

Natti natti ⭐️

Att tänka om

Att tänka om

Det har hänt något.

Jag backar några steg.

Kände mig inte tillfreds.

Det dök upp en utmaning.

Jag sa JA.

Det var några månader sedan som jag sa JA till ett större engagemang.

Det dök upp en utmaning till.

Jag sa JA.

Har jag gjort fel?

Har jag tagit i för mycket?

Trött.

Oro.

Funderar.

Det är bra.

Det blir bra.

Utvärderar.

Är det möjligt?

Vad ger detta mig?

Yrsel.

Utveckling.

Egna beslut.

Ekonomi.

Delaktighet.

Sammanhang.

Aldrig ensam.

Förvirrad.

Stark.

Modig.

Trött.

Val.

Jag väljer.

Jag kan faktiskt säga stopp.

Jag kan säga tack för mig.

Jag kan!

Kom ihåg återhämtning.

Sömn.

Andas.

Jag kan!

Jag är bra!

Påväg.

Mitt liv.

Den 14 januari 2019

Idag hände det, idag upplevde jag känslan av ro ända tills jag blev ………

det gick lätt att ordna så nu har jag en känsla av välbehag i kroppen. Intar ett energirikt mellanmål och njuter av varje tugga. Spejar ut genom fönstret och ser människor gå och köra bil. Någon håller handen för munnen, är det så kallt? ❄️

Ingen press, ingen direkt stress, tankegången är lugn. Huset är städat, tvätten tvättad och maten inhandlad. Veckans måltider är planerade och jag har skickat in min sista engelska uppgift. 📚

En lätt stretch med kroppen, en varm dusch, träningskläder på som är följsamma och jag känner mig fri. Sträcker ut kroppen och fantiserar om värme, gröna gräsmattor och paddelboard.

Termometern visar -6 hos mig och uppe i norr är det -22 , där knarrar det så härligt under skorna när de går. Undra om det gör det här oxå?

Jag gick i ide i november, vaknade lite för tidigt.

Det finns ett visst motstånd i mig till att gå ut, jag vågar inte prova termobyxorna. Jag tror inte att jag kommer att kunna knäppa dem i midjan…som tur är har jag hängslen till dem så ingen oro över att jag kommer att tappa byxorna när jag går.

Jag kan inte låta bli att undra om detta är lugnet före stormen eftersom det var ett tag sedan jag kände denna känsla av frid. Det är klart att jag har viss problematik kring kontroll, jag arbetar på det, kanske eller jag ska eller borde eller något liknande.

Oj nu kickar koffeinet in dax att leta reda på de där byxorna och gå ut innan molnen täcker hela solen. Längtar till lunch! Älskar mat❣️

Ha en bra dag! ⭐️

Tårar

Den finns en känsla inom mig, en spänning som stiger, en klump i halsen, svårt att svälja, ögonen vattnas och plötsligt känner jag den rinna ner för kinden. Den fuktar min hud, närmar sig min käke och jag känner hur den får sällskap av en till tår och en till å en till…

Det är vackert på något sätt även om tanken är sorgsen eller är den det, tanken? Kanske handlar det om saknad, en längtan, en kärlek, om hopp, ja kanske handlar det om allt.

Strax därefter kommer den inte så vackra delen av gråten, den där när näsan börjar rinna, verkligheten. Det hänger ihop tårarna och snoret det är ett paket vi har för att rensa kanalerna och släppa på trycket.

Spänningen i kroppen släpper, jag känner frid som följs av en tomhet. Jag gråter sällan nu och ibland kan jag sakna det, gråten var min ventil, oj så många tårar jag fällde hösten 2017. Efter ett tag förstod jag inte varför jag grät, ibland behövde någon bara titta på mig, tårar började rulla för att inte tala om när någon frågade: hur mår du?

Jag var en tickande bomb, fylld med tårar.

Så jag höll emot, jag ville inte visa mig sårbar. Kanske var det därför som jag grät under lång tid eller så hade jag byggt en rejäl damm. Jag minns att jag undrade om jag kunde få vätskebrist av att gråta så mycket. Jag drack ett extra glas i alla fall.

Efter ett tag blev det: jaha nu gråter jag igen.

I min ensamhet provade jag på olika sorters gråt, riktigt hulkande, dramatiskt, snyftande och en gång tittade jag mig i spegeln när jag grät, inte var jag så där vacker som på film. Rödsprängda svullna ögon, snorig näsa och ett underligt ansiktsuttryck, självklart hade jag otvättat hår, lite mascara och en smutsig tröja mer härjad en vacker. Stämmer iofs mer överens med verkligheten.

Tårar är inte av ondo men ack så många känslor som är kopplade till den salta vätskan som fyller våra ögon i livets olika stunder.

Jag tittar mig inte i spegeln när jag gråter utan jag låter tårarna rinna, fukta mina kinder och snörvlar tills det tar slut. Sedan snyter jag mig och sedan tittar mig i spegel, rödmosig, avslappnad, fortfarande otvättat hår och törstig.

Tårarna faller för mig och mitt liv.

❤️

2019 Vi lever nu

2019 Vi lever nu

Vi ses inte ofta, jag håller lite koll, tack sociala medier för det och oavsett om du eller jag vill så tuffar livet på. Ibland i sakta mak och ibland med full kraft. Med snirkliga kurvor, branta backar och snabba utförslöpor, lugna raksträckor och sköna svängar möte vi livet.

Du på ditt sätt och jag på mitt.

Vi kämpar, skrattar, gråter, upplever ilska, förtvivlan och hopp. Vi tror, önskar och planerar för att det ska bli bra. När sveket upptäcks står jag stark en stund, stålsätter min fasad och hoppas att det går över innan jag faller. Jag inser att fallet är oundvikligt och jag släpper efter. Jag faller. Vågar inte släppa kontrollen helt, jag stannar upp.

Tittar åt höger, vänster, kisar mot solen blickar mot stjärnorna och stirrar i marken.

Vart ska jag?

Vi kan inte stanna upp och bara vänta, vi behöver agera för att påverka. Agera betyder inte att jag direkt springer med förtäckta ögon rakt ut i skogen eller barfota ut i snön. Agera betyder att jag tänker, funderar och reflekterar över livet, dagen, situationen och stunden. Utifrån perspektiv tar jag ett beslut och går efter det beslutet. Ibland har perspektivet blivit lite snett eller baserats på vinklad fakta och då kan det skita sig helt.

Jag kämpar, du kämpar för ett liv, ett bra liv som ger oss en massa nyanser och inte bara tydliga kontraster som svart eller vitt. Ibland behöver vi de tydliga kontrasterna för att orka men det är i nyanserna vi finner lyckan.

Jag är jag, du är du

Allt vi är med om formar oss och inget vi kan vara utan. Valen ligger alltid hos mig själv. Det är tungt att inse att hur mycket jag än vill så har du en åsikt och den åsikten är ditt ansvar och jag måste lära mig att förhålla mig till den. Jag kan säga vad jag tycker men det betyder inte att du ändrar dig. Det betyder att jag måste acceptera det du vill och förhålla mig till min känsla. Acceptans betyder inte att jag tycker som du, det betyder att jag har lyssnat och respekterar ditt synsätt och att jag lär mig att förhålla mig till mina känslor kring din åsikt.

Vi är olika men ändå lika och det tycker jag är bra.

Du ska veta att jag tänker på dig! ❤️

Kram

Träning och panikångest

Träning och panikångest

För mig är ansträngande träning kopplad till panikångest.

Inte så att jag får panikångest av att träna utan att symptomen av träning är detsamma som symptomen vid panikångest.

Ett hjärta som slår fort, en andning som blir häftig och en förvirring när mjölksyran i musklerna kommer. Den känslan av tyngdlöshet som blir efter att ha lyft en skivstång på 15 kg 10*3. Ungefär som när du ställer dig i en dörrpost och trycker armarna mot dörrkarmen hårt och räknar till 20 sedan släpper du och slappnar av. Kroppen gör något som du inte är beredd på, det är underligt.

Den häftiga andningen beror på att jag behöver syresätta blodet som pumpar runt i kroppen eftersom jag utsätter mina muskler för belastning (för en god sak)

Vid panikångest blir andning häftig för att jag omedvetet har börjat andats högre upp i bröstet och när det är riktigt illa övergår det till att hyperventilera. En känsla av overklighet och yrsel uppstår, paniken eskalerar så därför undviker jag gymmet. Jag har skapat en sorts förebyggande ångest och för att slippa den går jag inte till gymmet. Bra beslut, nej.

För hög intensitet skapar ångest hos mig.

En annan orsak är också att jag inte förstått varför jag blivit så trött efter ett träningspass. Jag blir slut och orkar nästan ingenting. Jag vill sova, det finns en familj, läxor, vakna nätter, arbete och skola. Det går inte ihop. Åter igen lägger jag mitt mående åt sidan för att ordna vardagspusslet. Så har det varit de senaste 7 veckorna. Istället för att stanna upp och inse att jag tränar fel, för intensiv och för korta pauser mellan repetitionerna. Jag vill göra det fort för kanske jag inner hem innan ångestkänslorna kommer. Jag har begravt mig i andra sysslor för att slippa möta den riktiga orsaken till min ångest.

Yoga och lugna förflyttningar är min grej.

Jag älskar yoga och just nu handlar min yoga om att hitta andningen och välja några yoga positioner som jag stannar i 2-3 min. Min förhoppning är att jag ska bli lugnare i kroppen och få mer återhämtning, spara energi och öka min uthållighet. Det går sådär. Min mentala bild är yoga utomhus vilket jag gjorde mycket i somras och dit vill jag igen.

Hur gör du för att återta kontrollen när träningen blir lagd åt sidan? Eller du kanske är en periodare som jag 🙈 Fullt ös några veckor sedan är det inte lika roligt men du har ändå inte fått en vana för att orka hålla i?

Hej å hå, kämpa på!