Olika men ändå lika

Olika men ändå lika

-12 grader, solen är påväg upp.

Vi äter frukost tillsammans, han fyller år 🎈Glädje, förvänta, kramar, nervositet, styrka, svett, fokus, vilja, tårar, beslutsamhet, utmattning och KÄRLEK.

Ni befinner er i ett rum fullt av obekanta saker. Vakar, undrar, söker efter tecken, ett leende, ett ord, rädsla, tårar, skrik, vilja, styrka, förtroende, mod, kramar, smek och KÄRLEK.

Våra dagar är olika och samtidigt kämpar vi för trygghet, närhet, omtanke, glädje och kärlek fast med olika utgångspunkter.

I jobbiga stunder vill vi bara att det ska bli bra. Vi lär i varje situation även om det är svårt att förstå just då.

Du är stark, modig, kärleksfull, trygg och älskvärd. Tillsammans är vi starka❣️

You are a fighter, keep fighting ⭐️

Ett leende kan förändra någons dag!

Annonser

Att sova med oro i kroppen

Att sova med oro i kroppen

Att sova kan te sig enkelt men ack så svårt ibland. När oron finns närvarande krävs mer fokus och avslappning. Det är inte enkelt och kvällens sena störningar blir som ett välkommet avbrott i tankeverksamheten.

Sov.

Tankarna snurrar, barnen kan inte sova, väcks av drömmar, snarkningar hörs i huset, någon ropar mamma och där ligger jag i sängen och vrider mig fram och tillbaka. Pratar med barnen, den lilla har äntligen somnat.

Sov.

Vi ska till läkaren, avvikande resultat, onormalt aktiva celler, inte cancer än, vi vill bara undersöka och se över om det kanske finns en infektion.

Sov.

Tankarna irrar runt, vi hade lagt det åt sidan över julen och inte ägnat en tanke åt det men nu är dagen här. Hur många tankar har inte vårt barn om jag har dessa tankar. Frågorna var många de första dagarna och sedan har vi inte pratat om det mer.

Sov.

Inatt har vi svårt att sova.

En underliga känsla i halsen, tar sig i uttryck för ångesten och denna gång är det inte jag och är det något jag kan så är det ångest.

Älskade barn, jag ska lära dig allt och lite till. ❤️

2019 Vi lever nu

2019 Vi lever nu

Vi ses inte ofta, jag håller lite koll, tack sociala medier för det och oavsett om du eller jag vill så tuffar livet på. Ibland i sakta mak och ibland med full kraft. Med snirkliga kurvor, branta backar och snabba utförslöpor, lugna raksträckor och sköna svängar möte vi livet.

Du på ditt sätt och jag på mitt.

Vi kämpar, skrattar, gråter, upplever ilska, förtvivlan och hopp. Vi tror, önskar och planerar för att det ska bli bra. När sveket upptäcks står jag stark en stund, stålsätter min fasad och hoppas att det går över innan jag faller. Jag inser att fallet är oundvikligt och jag släpper efter. Jag faller. Vågar inte släppa kontrollen helt, jag stannar upp.

Tittar åt höger, vänster, kisar mot solen blickar mot stjärnorna och stirrar i marken.

Vart ska jag?

Vi kan inte stanna upp och bara vänta, vi behöver agera för att påverka. Agera betyder inte att jag direkt springer med förtäckta ögon rakt ut i skogen eller barfota ut i snön. Agera betyder att jag tänker, funderar och reflekterar över livet, dagen, situationen och stunden. Utifrån perspektiv tar jag ett beslut och går efter det beslutet. Ibland har perspektivet blivit lite snett eller baserats på vinklad fakta och då kan det skita sig helt.

Jag kämpar, du kämpar för ett liv, ett bra liv som ger oss en massa nyanser och inte bara tydliga kontraster som svart eller vitt. Ibland behöver vi de tydliga kontrasterna för att orka men det är i nyanserna vi finner lyckan.

Jag är jag, du är du

Allt vi är med om formar oss och inget vi kan vara utan. Valen ligger alltid hos mig själv. Det är tungt att inse att hur mycket jag än vill så har du en åsikt och den åsikten är ditt ansvar och jag måste lära mig att förhålla mig till den. Jag kan säga vad jag tycker men det betyder inte att du ändrar dig. Det betyder att jag måste acceptera det du vill och förhålla mig till min känsla. Acceptans betyder inte att jag tycker som du, det betyder att jag har lyssnat och respekterar ditt synsätt och att jag lär mig att förhålla mig till mina känslor kring din åsikt.

Vi är olika men ändå lika och det tycker jag är bra.

Du ska veta att jag tänker på dig! ❤️

Kram

Att be om hjälp

Att be om hjälp

Igår kväll satt jag utanför sovrummen och lyssnade på en variation av låtar.

Ingen dator eller tv-spel på hela dagen. Liten användning av telefonerna som lades på bänken utan protest. Tränade på ord inför stavningsförhöret senare i veckan. Spelade kort med Jakob och Elin hängde med Filip i soffan och tittade på Pettson och Findus. Hur jag kunde få en sådan bra eftermiddag/kväll?

Jonas är bortrest och jag bestämde mig för att byta miljö och tillföra två vuxna till klanen så att jag kan ge mig själv förutsättningar att behålla lugnet och inte brusa upp. Det är nära bristningsgränsen just nu och jag behöver ta hjälp. Något jag lärt mig av det senaste årets utmaningar. Bättre att fråga än att tiga. Ensam är inte starkast. (Inte när det gäller barnuppfostran, då behövs ett kavalleri) 😅

Elin somnade bredvid mormor. Pojkarna sjöng fantastiskt tillsammans. Julsång efter julsång avverkar de. I det läget måste det vara fantastiskt att ha en tvillingbror som delar ens intressen.

Erkänner att jag fick pausa skrivandet direkt efter ovanstående stycke skrevs. För att bryta en brottning som uppstod mitt i sjungandet. Snabba vändningar här. 🤪

När frågade du om hjälp senast?

Jag är så tacksam för min familj och att jag lyssnade på mig idag ❤️

Ha en bra dag!

Lucia och en hel del tacksamhet

Lucia och en hel del tacksamhet

Lucia, engagemang och övning ligger bakom denna morgon.

Att vakna och inse att klänningen ska vara utanpå ytterkläderna var ingen hit. Tacksam för det lugna bemötande som jag fick och nöjd över mig själv som inte brusade upp 👌🏼 För ett år sedan kunde jag inte närvara vid Lucia, stark ångest och enorm trötthet. Om jag inte varit sjuk hade jag med största sannolikhet stressat på varit irriterad för att barnet inte ville som jag ville för att vi inte skulle komma i tid. Är inte tacksam för min sjukdom men på något sätt behövdes den för att jag skulle lära mig att förstå hur jag var då och hur jag faktiskt vill vara.

Vi tog det lugnt, jag försökte lirka lite sedan satt jag på kaffe och tänkte ingen stress idag. Finns ingen anledning att bli irriterad, vill hon inte så vill hon inte. Hon kommer att bli ledsen om vi missar det. Vi behöver åka senast 18 över om vi ska vara i tid. Bröderna kom ner och gjorde oss sällskap i köket. Lugn utanpå enorm tankeverksamhet inuti.

De tog fram sina tomtedräkter och då ville hon klä på sig och sedan gick det av bara farten. In i bilen, varm och skön. Vi kom precis till uppställningen utomhus. Tända marschaller, alla barn står på rad, luciakronor, lykta och några ljus. Stämningsfulla låtar med bra inslag av olika stämmor. På gården är det uppdukat med glögg, pepparkakor och lussebullar som barnen själva bakat. Lucia 🕯

Tacksamheten finns där varje dag.

Det är inte de materiella sakerna som betyder mest utan engagemanget och personerna som driver detta och som är en stor del av vårt liv.

Jag är tacksam för personalen på förskolan som engagerar och skapar en meningsfull vardag för mitt barn ⭐️

Jag är också tacksam gör min pappa som hade möjligheten att vara med idag. Världens bästa morfar. ❤️

Jag är tacksam för att mina stora barn förstod situationen imorse och bjöd in Elin i bus och uppmuntran ❤️

En tuff start blev till en bättre morgon och nu väntar vi på luciatåg nr 2.

Vad är du tacksam för idag?

Ha en bra dag!

Kram

Lyfter blicken…

…och ser hur det gnistrar på marken, i gräset, på vägen, på trädens bark och på grenarna av solens strålar. Jag saktar ner stegen och stannar upp, samtalar med Elin som sitter i vagnen. Vi är påväg till förskolan. Det biter i kinderna och det kommer ånga ur munnen när vi pratar. Vi står där en stund och tittar och hejar på de som passerar. Vi låter solens strålar blända oss medan vi går vidare till förskolan.

Att känna mig närvarande och uppskatta denna stund får mig att slappna av trotts kylan. Jag fryser om benen och gosar in mig i min sköna jacka, en jacka som inte sitter åter runt halsen utan jag kan få ner hela hakan så att bara nästippen sticker ut. Att stå där på trottoaren och inse att det är nu jag lever, det är nu jag mår bra, även om tröttheten har slagit sina klor i mig. Att få vara närvarande i denna stund det gör mig lycklig, att komma till insikt eller påminna mig att jag bestämmer över mitt liv. Det är nu jag har tillfället att göra så som jag vill ha det. Så enkelt och så svårt. Hur vill jag ha det? 

Hur vill du ha det?

Lite klyschigt men just nu ser jag mig själv i en slowmotionfilm, i vintertid där varje steg jag tar ger mig mer frihet… Musiken som spelar i bakgrunden är :

winter-solstice-11 epidemic sound 

Recept på perfekt fail

Vaknar upp till mitt 39e år och känner mig nöjd och trött! Tacksam över de som kom och firade min dag, tacksam över alla de cyber firanden som skrivits. Blir fortfarande så där barnsligt lycklig över paket och känner stor kärlek när jag ser våra barn leka och komma så bra överens med mina vänners barn. ❤️ Det bästa av det bästa helt enkelt!

I tanken hade jag en vision över min dag och i verkligheten med en 3 barns familj blir det annorlunda. Fortfarande behöver jag träna på att ta det piano och speciellt i perioder när det har varit ett högre tempo. Det är så lätt att dras med i spänningen och drivet som livet ger.

Att fortsätta i samma tempo och tillföra saker och inte ta bort något är ett bra recept till fail.

Det är så underligt hur snabbt det går att komma in i gamla vanor, egentligen är det kanske inte så underligt, jag har tränat på dessa vanor i många år. Att glömma bort det där med att stanna upp, ta micropauser eller tom lägga saken åt sidan för kvällen. Hur svårt kan det vara, att låta det vara tills imorgon? Riktigt svårt ibland har det visat sig.

Så vill jag misslyckas då fortsätter jag med högt tempo, minskar sömnen, blir irriterad på barnen och struntar i de där små stunderna med närvaro. Vill jag leva så? Vill jag missa de små stunderna, de tillfällena då jag och mina barn har intressanta, roliga och kloka samtal om livet. Stunder med familj, vänner och närvaro. Svaret är NEJ!

Jag vill fortsätta på den väg jag påbörjat, jag tänker inte låta trafiken styra mitt tempo, periodvis tänker jag ligga i högerfilen och ibland svänga av för att upptäcka något nytt eller bara vara i stunden! Självklart tänker jag ligga i vänsterfilen då och då för känsla och pirret när gasen trycks i botten är härlig och ger en adrenalinkick som får mig att bli mer fokuserad och mer kreativ.

JA till livet, NEJ till långvarig stress!

Ha en bra dag!

Kram ❤️