Lyfter blicken…

…och ser hur det gnistrar på marken, i gräset, på vägen, på trädens bark och på grenarna av solens strålar. Jag saktar ner stegen och stannar upp, samtalar med Elin som sitter i vagnen. Vi är påväg till förskolan. Det biter i kinderna och det kommer ånga ur munnen när vi pratar. Vi står där en stund och tittar och hejar på de som passerar. Vi låter solens strålar blända oss medan vi går vidare till förskolan.

Att känna mig närvarande och uppskatta denna stund får mig att slappna av trotts kylan. Jag fryser om benen och gosar in mig i min sköna jacka, en jacka som inte sitter åter runt halsen utan jag kan få ner hela hakan så att bara nästippen sticker ut. Att stå där på trottoaren och inse att det är nu jag lever, det är nu jag mår bra, även om tröttheten har slagit sina klor i mig. Att få vara närvarande i denna stund det gör mig lycklig, att komma till insikt eller påminna mig att jag bestämmer över mitt liv. Det är nu jag har tillfället att göra så som jag vill ha det. Så enkelt och så svårt. Hur vill jag ha det? 

Hur vill du ha det?

Lite klyschigt men just nu ser jag mig själv i en slowmotionfilm, i vintertid där varje steg jag tar ger mig mer frihet… Musiken som spelar i bakgrunden är :

winter-solstice-11 epidemic sound 
Annonser

Recept på perfekt fail

Vaknar upp till mitt 39e år och känner mig nöjd och trött! Tacksam över de som kom och firade min dag, tacksam över alla de cyber firanden som skrivits. Blir fortfarande så där barnsligt lycklig över paket och känner stor kärlek när jag ser våra barn leka och komma så bra överens med mina vänners barn. ❤️ Det bästa av det bästa helt enkelt!

I tanken hade jag en vision över min dag och i verkligheten med en 3 barns familj blir det annorlunda. Fortfarande behöver jag träna på att ta det piano och speciellt i perioder när det har varit ett högre tempo. Det är så lätt att dras med i spänningen och drivet som livet ger.

Att fortsätta i samma tempo och tillföra saker och inte ta bort något är ett bra recept till fail.

Det är så underligt hur snabbt det går att komma in i gamla vanor, egentligen är det kanske inte så underligt, jag har tränat på dessa vanor i många år. Att glömma bort det där med att stanna upp, ta micropauser eller tom lägga saken åt sidan för kvällen. Hur svårt kan det vara, att låta det vara tills imorgon? Riktigt svårt ibland har det visat sig.

Så vill jag misslyckas då fortsätter jag med högt tempo, minskar sömnen, blir irriterad på barnen och struntar i de där små stunderna med närvaro. Vill jag leva så? Vill jag missa de små stunderna, de tillfällena då jag och mina barn har intressanta, roliga och kloka samtal om livet. Stunder med familj, vänner och närvaro. Svaret är NEJ!

Jag vill fortsätta på den väg jag påbörjat, jag tänker inte låta trafiken styra mitt tempo, periodvis tänker jag ligga i högerfilen och ibland svänga av för att upptäcka något nytt eller bara vara i stunden! Självklart tänker jag ligga i vänsterfilen då och då för känsla och pirret när gasen trycks i botten är härlig och ger en adrenalinkick som får mig att bli mer fokuserad och mer kreativ.

JA till livet, NEJ till långvarig stress!

Ha en bra dag!

Kram ❤️

Pappa

Till min pappa

Det finns ingen som du, omtänksam, glad, påhittig, lösningsfokuserad, kärleksfull och driven. Är så glad att jag har dig som min pappa.

Bara den senaste veckan har du varit fantastiskt och jag är så tacksam för att mina barn fått chansen att lära känna dig och få vara med dig. Jag är också tacksam för att du tar dig tid att förklara och lära barnen nya saker som sällskapsspel. De tycker verkligen om att spela spel. Självklart finns det en person till som betyder oerhört mycket för oss, mamma.

Du har en lugn inställning till vårt lilla kaos och det ska jag försöka ta efter. Funderar ibland på ödet och undrar om det var meningen att Elin föddes i samma veva som du blev pensionär. Väldigt roligt att få lära känna dig på nytt, som pappa och vän.

Tack för att du är min pappa! ❤️

Soluppgång i skogen

Soluppgång i skogen

Godmorgon!

Vaknar av Filips väckarklocka, bredvid mig ligger Elin jag vänder mig och tittar på henne. Hon sätter sig raskt upp och tittar på mig.

– Sover du där mamma?

– Ja du sover på min plats. Svarar jag

Hon tittar på mig yrvaken med pigga ögon.

– Nu ska vi äts frukost mamma, smörgås framför tv:n.

-Nej du ska sitta vid bordet och äta.

Stort missnöje uppstår och hon går in till pojkarna. Oj oj, nu kommer det bli liv i luckan för deras morgonhumör framförallt på en måndag är inte att leka med. Måste avstyra innan det ballar ur helt. Mycket riktigt Elin blir utskickas från rummet. Ledsen kommer hon till mig och säger:

– Jag får inte vara med mina pojkar.  Älskade barn.❤️

Vi är alla olika

Kärlek mitt i kaoset och efter frukost sitter de tre tillsammans och kollar på Elins barnprogram. Vi är alla olika och vi behöver lära oss förstå varandras egenheter så att vi kan skapa en så bra vardag som möjligt men måndagsmorgon är ofta en tuff morgon hos oss. 😅

Hur kommer det sig att barnen gärna sover länge på en skoldag och vaknar tidigt på lediga dagar?

Den tid jag har, är den som är nu.

Vi kom sent till förskolan, smög försiktigt in till frukosten och det slutade som vanligt med att jag pratade med alla barnen. Det är nog mer jag som stör än själva förseningen. Tycker ändå att det är viktigt att bra med barnen när de söker ögonkontakt. Tränar på att ta det lugnt och inte vara en jäktad person vid lämningen. Efter lämningen körde jag pojkarna till skolan och sedan tog jag min morgonpromenad.

Älskar verkligen naturen!

 

Gick runt på de olika stigarna och försökte lotsa mig fram. Känner mig väldigt osäker på stigarna så jag försöker gå i en riktning så jag har koll på bostadsområdet som finns i närheten.

Efter en stund kom jag till en glänta och där fick jag solens strålar rakt i ansiktet, vilken energikick. Blev helt lugn i kroppen. Träffade en kvinna som var ut med sin hund och hon berättade lite om området så nästa gång ska jag våga mig längre in i skogen.

 

Idag blir en bra dag!

Fredagsmorgon

God morgon!

Ville så gärna ligga kvar i sängen idag och dra mig, slumra lite, kanske somna om men så är inte fallet. Har ju skaffat mig en familj. Skola och arbete är vad som gäller idag. Jonas bestämde sig för att börja tidigt idag så jag fick helt enkelt masa mig upp sängen och köra igång morgon racet. Annars är det så att J lämnar och jag äter frukost med grabbarna och sedan hämtar jag Elin. En skön uppdelning och ett försök till att ge grabbarna lit mer vuxentid för oj vad de små kräver uppmärksamhet.

Förra helgen köpte mormor lite kläder som Elin önskat sig, Alfons från Lindex. Vi läser Alfons och det är de enda böckerna hon vill låna när vi går till biblioteket. Hon såg verkligen fram emot dessa Alfons kläder. Hon tycker om kläderna så mycket att hon inte vill ha dem på sig. Kläderna har legat i en rosa papperspåse hela veckan som hon burit runt på. Successivt har hon valt ett klädesplagg åt gången för att prova. Jag försökte redan i tisdags att hon skulle ha kläderna men då blev hon så ledsen och kläderna fick läggas i papperspåsen igen. Skulle ha filmat och visat hur de kläderna skulle läggas i påsen. Jag vek dem och tog upp dem och rullade och knölade kläderna ner i påsen. Jag har så mycket att lära.

Så idag hade hon bestämt sig för Alfons kläderna, tror ni att jag hittar byxorna? Nej, hon hade dem igår så de låg någonstans i huset. Till slut hittade vi byxorna i leksakslådan. Samtidigt ska grabbarna äta frukost och de bestämmer sig för att steka ägg. Att steka ägg är väl ingen konst eller. Tur det finns vatten och disktrasor. Medan jag klär på Elin som inte alls kan klä på sig idag så har grabbarna förflyttat sig till vardagsrummet och satt på tv:n ljudlöst.

Förtydligande: för att få en bättre struktur på morgonen vill vi att frukost intages i köket, väskan packas, tänder borstas och allt ska vara klart innan tv:n sätt på. För är de inte klara och det är dags att gå så kan ni gissa vem de ropar på, ja mig!

Ser rött och måste räkna till tio innan jag öppnar munnen, låter bara lätt irriterad när jag ber dem äta sin frukost i köket. Under tiden har Elin hittat mina stövlar som hon tycker jag ska ha på mig. Jag vill inte så då beslutar hon att hon ska ha dem på sig istället. Påminna mig om Pippi. Så uppfinningsrik och go, älskade unge!

IMG_0091

7:45 hur fort går klockan på morgonen egentligen. Ska jag ta bilen eller gå med Elin i vagnen till förskolan. Jag behöver frisk luft och röra på mig så det blir vagnen till Elins förtjusning.

Med lätt förhöjd puls kommer vi till slut iväg och det är skönt ute, ingen kyla idag. Elin fascineras av de röda träden och undrar varför de är röda. Hon ser gröna träd och undrar varför de inte är röda. Hon utbrister orange träd, gult träd och ännu fler som är orange. Jag lyfter blicken och slås ännu en gång om hur vacker hösten är. Vi ser grävmaskiner, vinkar till människor vi möter och fascineras över alla människors grejer.
Vi gör hejarop till en kvinna som cyklar uppför den branta Norbbybacken.

Vi kommer till förskolan bara lite försent och jag är glad för jag har precis umgåtts med min treåring som med glädje och fascination håller på att upptäcka världen. Samt att mina två fantastiska grabbar fixade frukosten själva och på vägen till skolan ringde mig och frågade hur var det nu med konkav och konvex lins (no prov), varje dag är en utmaning.

Konkav lins, spridningslins är inåtbuktade och tjockast på kanterna. Används bla för att korrigera närsynthet.

Konvex lins, samlingslins, är tjockare i centrum och används för att förstora saker.

Vi lär så länge vi lever!

Tips: Hösten är en bra tid att träna färger med barn. Så ta en sväng och se på naturen med barnen i helgen.

Trevlig fredag!

Kram ❤️💚🧡💛

Vänskap och sorg

Vänskap och sorg

Som solens strålar lyser genom skogens träd så flyger tankarna runt i mitt huvud.

Genom mitt liv har jag mött människor som gjort avtryck hos mig, avtryck som än finns kvar. Minnen så tydliga som om det var igår. Människor som jag sedan kommit ifrån. Jag tänker på dem ibland och undrar hur de mår. Hur blev livet för dem. Minns dom mig?

Vänner kommer och går andra vänner består när vi genom livet går.

En sak är säker oavsett hur det slutade så finns en sorg hos mig. En sorg över att förlora en person, en person som jag faktiskt brydde mig om. Sorgen av en förlorad vänskap är en sorg vi inte pratar om, det bara sker, vänskapen rinner ut i sanden. Sorgen är ändå äkta även om den kan vara svår att förstå.

Så tack till alla mina vänner som jag mött, minnet av er finns hos mig kvar för du berikade mina dar. Tack för alla skratten och de mysiga stunderna vi haft. Då var då och nu är nu…

Förvisso behöver det inte vara slut för kanske vi ses igen när vi minst anar det. Den tanken låter lite spännande, vad finns runt hörnet?

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss.

Natti natti ✨

Ingen är som du, Du är unik!

Ingen är som du, Du är unik!

Började dagen med att titta klart på dokumentären Kroppshets som sänds på svt och vilken dokumentär sedan, väl värd att se.  Vi påverkas alla på något sätt och som vuxen, förälder och mamma måste jag se över min relation till min kropp och finna vägar som gör att jag föregår med bra exempel eller försöker förklara med ord varför jag mår som jag mår och inte sopa saker under mattan.

Jag har i hela mitt vuxna liv haft en bra inställning till min kropp eller vänta nu ljuger jag en aning. Överlag har jag varit nöjd med mig själv, jag har haft en bra balans mellan aktivitet, mat och socialt liv. Visst har det varit perioder med svackor som när min pappa blev sjuk eller när jag blev trygg sambo med Jonas och lite för bekväm. Jag mådde inte dåligt men jag upplevde de kroppsliga förändringarna och kunde stå i spegeln och titta och fundera på hur jag såg ut och vem jag verkligen var. Jag tog tag i problemet för det är inte skönt när kläderna blir för tajta. Tonåren hade väl inte de bästa dagar jämt heller för det sker så mycket med kroppen. Bröst, hår, mens, attraktion, humör, känslor, hormoner, kärlek, sorg, vänskap etc. Alla försöker finna sin plats.

Visst har jag fått höra lite underliga kommentarer under mitt liv tex som du är lite manhaftig Linda, eller vet du om att du får stora kinder när du skrattar, du har stora ögon eller nu ska vi jämföra din rumpa med hennes, du är så röd i ansiktet Linda du ser ut som en fyllis, du har gått upp i vikt eller oj vad stor du är (var gravid med tvillingar i vecka 30).

Ja en aning negativt har det varit men det positiva överväger. Jag kan inte säga att jag tagit väldigt illa vid mig men jag minns kommentarerna, jag minns platsen, situationen som det sades i och det i sig betyder att jag på något sätt tog åt mig av det som sades. Jag var trygg i mig själv, jag visste vad jag ville för det mesta och hade bra människor runt omkring mig.

Det är nu efter två graviditeter, tre barn och ökad gravitation 😉 som jag känner att det börjar krypa innanför skinnet på mig. Jag kämpar mot livet på något sätt. Psyket har spelat mig ett spratt för att jag själv har stressat så mycket att kroppen till slut sa stopp. Helt plötsligt har jag börjat ifrågasätta mig själv och vilket sorts liv jag faktiskt vill leva. Is this the shit?

——————————————

Jag gick i ett mörker, i en vånda och väntade på nästa katastrof med korta stunder av ro då jag kände glädje. Jag tittade hellre ner i backen än att jag mötte någons blick för jag tog in allt, som om mina känselspröt var helt öppna och inte kunde sortera vad som var viktigt eller ej. Jag läste av situationer för att på något sätt ha kontroll. Den stressade mamman i lekparken, kassörskan som nervöst tittade sig omkring när kön växte. Pappan som skrek åt sitt lilla barn för att barnet inte ville sitta ute och äta, då bröt jag ihop. Jag kände av allas humör och känslor.  Jag kunde vara i sociala situationer korta stunder och skapade mitt trygga fort i mitt hem. Jag hade mjuka kläder på mig för att slippa känna mig instängd och framförallt ville jag gå omkring i träningskläder för vissa märken är så följsamma. Jag kände mig inte vacker, söt eller sexig men jag var snäll. Hur ska jag orka när livet känns ostabilt?

——————————————-

I våras började jag lyfta blicken jag började se mig omkring, jag började njuta av stunden, av humlan som surrade i busken, om kaffets doft, om barnens skratt, mina näras glädje och upplevelser. Jag valde att dela med mig för jag ville berätta för jag ville att någon skulle förstå att det är inte slutet även om det känns så just då.

I somras gick jag runt i bikini och kände mig bekväm och nöjd. Jag hade min familj, vi kunde bada tillsammans och njuta av sommarvärmen. En dag i badhuset när jag var påväg upp ur bassängen blev jag stående och bara tittade runt. Jag började fundera på vilka alla människor var som stod där i solen och ”njöt”. Det är ingen som vet att jag står här på trappan och har ångest och känner oro över mig själv. Det är ingen som vet att jag straffar mig i tanken för att jag inte har tränat på över 1 år. Att mina lår är det värsta jag vet (undra om du som läser detta och vet vem jag är kommer att titta på mina lår nästa gång vi ses🤔) Alla som går omkring är har sina demoner, har haft sina demor eller kommer troligen att möta på några demoner någon gång i sitt liv. Skillnaden liggare kanske i hur vi bemöter våra demoner.

Men tänk ändå att jag stod där på trappan i bassängen och att jag upprepat gjorde det många gånger under sommaren.  Efter den dagen brydde jag mig inte, jag är jag och min kropp är min kropp precis som din kropp är din kropp. Vi kan inte leva upp till alla positiva bilder på Instagram vi kan inte renovera ett hus, fostra en massa barn, träna alla dagar i veckan, laga mat från grunden och ligga 3-4 gånger i veckan utan att något måste stryka på foten eller skjutas upp. Vet ni hur svårt det är att få till egen tid med sin make hemma när barnen blir större? Nästa obefintlig!

Alla dagar kommer inte att vara bra för så är det med livet men jag ska försöka att vara snällare mot mig själv. Jag ska vara ödmjuk och se hur långt jag faktiskt har kommit. Jag ska försöka se likheter istället för skillnader. Vi bär alla på våra bekymmer och lär av livet och med hjälp av familj och goda vänner tar vi oss igenom det.

Så om jag ska summera det hela tror jag att barn, unga, vuxna och äldre behöver människor att prata med, människor att uppleva med och människor som lyssnar.

Ingen är som du, DU är unik!

Kram