Att äga mig själv, en tankestund mitt i lördagsnatten.

Att äga mig själv, en tankestund mitt i lördagsnatten.

Jag äger mig själv men jag känner inte att jag har kontroll. Ett liv med familj, arbete och annat lockande gör att jag vacklar. Kan jag verkligen ha balans? Det är svårt innan det blir bättre.

Ibland sitter jag förundrad och försöker förstå var de där kloka orden kom ifrån eller hur i hela friden kunde jag komma på det där, orden kom så naturligt, i tanken lät det inte alls konstigt men mottagaren ser en aningen underlig ut.

Vad sa jag egentligen? 🤔

Men så dyker den upp, den där personen som på något sätt förstod min tanke eller som helt enkelt spinner vidare på mitt uttryck och skrattet sprider sig runt bordet.

Jag älskar skratt, jag älskar när människor bjuder på sig själva!

Det ger så mycket att få skratta tillsammans och lära känna människor på ett nytt sätt. Att känna sig trygg i ett sällskap är viktigt. Det gör att jag kan slappna av och fylla på med energi för att orka med en hel helg. Att få lyssna på andra människors liv och förstå att perspektiven och erfarenheterna är olika det är fascinerande. Vi lär av varandra❣️

Mannen snarkar, jag ligger vaken i sängen och vem släcker lampan?

Jag börjar förstå det där med tid, att saker tar tid, att förändring sker långsamt och att vanor bryts över tid genom medvetna handlingar men också ibland omedvetet för att jag väljer att göra något nytt.

Det går framåt, inte spikrakt framåt utan mer lite hit och lite dit. Ibland tvåfiligt och ibland känns det som om jag befinner mig på en liten skogsväg med mötesplatser och på de där mötesplatserna stannar jag upp och släpper förbi den där som har ett högre tempo än mig just då. Ibland trycker jag lite extra på gasen och det är så härligt att kunna göra.

Livet, ger och livet tar. ❤️

Att äga mig själv är svårt för det betyder att jag ansvarar för mig och mitt mående.

Hur går jag vidare? Följa strömmen gör jag gärna när det är något bra och det gynnar mig. Jag vill gå min egen väg och det är både lätt och utmanande. Hur finner jag mitt sätt?

Livet går vidare.

Kram❤️

Annonser

Den 14 januari 2019

Idag hände det, idag upplevde jag känslan av ro ända tills jag blev ………

det gick lätt att ordna så nu har jag en känsla av välbehag i kroppen. Intar ett energirikt mellanmål och njuter av varje tugga. Spejar ut genom fönstret och ser människor gå och köra bil. Någon håller handen för munnen, är det så kallt? ❄️

Ingen press, ingen direkt stress, tankegången är lugn. Huset är städat, tvätten tvättad och maten inhandlad. Veckans måltider är planerade och jag har skickat in min sista engelska uppgift. 📚

En lätt stretch med kroppen, en varm dusch, träningskläder på som är följsamma och jag känner mig fri. Sträcker ut kroppen och fantiserar om värme, gröna gräsmattor och paddelboard.

Termometern visar -6 hos mig och uppe i norr är det -22 , där knarrar det så härligt under skorna när de går. Undra om det gör det här oxå?

Jag gick i ide i november, vaknade lite för tidigt.

Det finns ett visst motstånd i mig till att gå ut, jag vågar inte prova termobyxorna. Jag tror inte att jag kommer att kunna knäppa dem i midjan…som tur är har jag hängslen till dem så ingen oro över att jag kommer att tappa byxorna när jag går.

Jag kan inte låta bli att undra om detta är lugnet före stormen eftersom det var ett tag sedan jag kände denna känsla av frid. Det är klart att jag har viss problematik kring kontroll, jag arbetar på det, kanske eller jag ska eller borde eller något liknande.

Oj nu kickar koffeinet in dax att leta reda på de där byxorna och gå ut innan molnen täcker hela solen. Längtar till lunch! Älskar mat❣️

Ha en bra dag! ⭐️

Att sova med oro i kroppen

Att sova med oro i kroppen

Att sova kan te sig enkelt men ack så svårt ibland. När oron finns närvarande krävs mer fokus och avslappning. Det är inte enkelt och kvällens sena störningar blir som ett välkommet avbrott i tankeverksamheten.

Sov.

Tankarna snurrar, barnen kan inte sova, väcks av drömmar, snarkningar hörs i huset, någon ropar mamma och där ligger jag i sängen och vrider mig fram och tillbaka. Pratar med barnen, den lilla har äntligen somnat.

Sov.

Vi ska till läkaren, avvikande resultat, onormalt aktiva celler, inte cancer än, vi vill bara undersöka och se över om det kanske finns en infektion.

Sov.

Tankarna irrar runt, vi hade lagt det åt sidan över julen och inte ägnat en tanke åt det men nu är dagen här. Hur många tankar har inte vårt barn om jag har dessa tankar. Frågorna var många de första dagarna och sedan har vi inte pratat om det mer.

Sov.

Inatt har vi svårt att sova.

En underliga känsla i halsen, tar sig i uttryck för ångesten och denna gång är det inte jag och är det något jag kan så är det ångest.

Älskade barn, jag ska lära dig allt och lite till. ❤️

2019 Vi lever nu

2019 Vi lever nu

Vi ses inte ofta, jag håller lite koll, tack sociala medier för det och oavsett om du eller jag vill så tuffar livet på. Ibland i sakta mak och ibland med full kraft. Med snirkliga kurvor, branta backar och snabba utförslöpor, lugna raksträckor och sköna svängar möte vi livet.

Du på ditt sätt och jag på mitt.

Vi kämpar, skrattar, gråter, upplever ilska, förtvivlan och hopp. Vi tror, önskar och planerar för att det ska bli bra. När sveket upptäcks står jag stark en stund, stålsätter min fasad och hoppas att det går över innan jag faller. Jag inser att fallet är oundvikligt och jag släpper efter. Jag faller. Vågar inte släppa kontrollen helt, jag stannar upp.

Tittar åt höger, vänster, kisar mot solen blickar mot stjärnorna och stirrar i marken.

Vart ska jag?

Vi kan inte stanna upp och bara vänta, vi behöver agera för att påverka. Agera betyder inte att jag direkt springer med förtäckta ögon rakt ut i skogen eller barfota ut i snön. Agera betyder att jag tänker, funderar och reflekterar över livet, dagen, situationen och stunden. Utifrån perspektiv tar jag ett beslut och går efter det beslutet. Ibland har perspektivet blivit lite snett eller baserats på vinklad fakta och då kan det skita sig helt.

Jag kämpar, du kämpar för ett liv, ett bra liv som ger oss en massa nyanser och inte bara tydliga kontraster som svart eller vitt. Ibland behöver vi de tydliga kontrasterna för att orka men det är i nyanserna vi finner lyckan.

Jag är jag, du är du

Allt vi är med om formar oss och inget vi kan vara utan. Valen ligger alltid hos mig själv. Det är tungt att inse att hur mycket jag än vill så har du en åsikt och den åsikten är ditt ansvar och jag måste lära mig att förhålla mig till den. Jag kan säga vad jag tycker men det betyder inte att du ändrar dig. Det betyder att jag måste acceptera det du vill och förhålla mig till min känsla. Acceptans betyder inte att jag tycker som du, det betyder att jag har lyssnat och respekterar ditt synsätt och att jag lär mig att förhålla mig till mina känslor kring din åsikt.

Vi är olika men ändå lika och det tycker jag är bra.

Du ska veta att jag tänker på dig! ❤️

Kram

Att leva med ångest

Att leva med ångest

Jag skäms inte över min kropp, jag skäms över att min karaktär, vilja och motivation har fått ge sig och att lättjan och latheten har fått styra och att dess härskare är ångesten! Jag vågar inte berätta om min vän ångesten för jag skäms över den. Jag vill dig inte störa men nu ska du få höra.

Vad jag åt det spelade ingen roll just då.

Jag är rädd att du ska kommentera och skapa en negativitet kring min kropp. Att du ska säga till mig vad som är bra eller inte. Det syns inte att jag mår dåligt, jag har inget brutet ben eller en skadad arm. Du behöver inte säga ryck upp dig eller gör så här, du behöver bara vara med mig.

Först gick jag ner i vikt sedan började gå upp i vikt för jag upptäckte att ångesten lättare kommer när blodsockret sjunker och om jag äter lite oftare kanske jag kan förhindra ångesten.

Jag ska äga min ångest.

Att ångesten beror på stress och att jag skapar stress i min kropp genom att äta sådant som får mitt blodsocker att åka berg och dalbana det förstod jag inte. (Det är en del av ångestproblematiken) Kanske har jag fel men detta vara vad jag reflekterade över och socker det är mig en riktig liten uppmärksamhetstjuv (om det ens är ett ord) 🤪

Jag ser så fantastisk många vackra människor och det handlar mer om utstrålning hos människan än tjockleken på deras ben. Det handlar om person. Vem är jag att döma? Vem är du att döma? Jag vet inte vad du har varit med om eller vad som fått dig att att ta ett beslutet. Jag kan bara säga att det kan bli bra eller bättre, det jobbiga är att du måste göra arbetet. Det är inte lätt 😅 ❤️

Att höra att det bara är att gå och träna eller att det bara är att sluta äta det där, det är ingen hjälp. Det är ett dömande och för någon som har det jobbigt är det inte rätt sätt. Visst ibland behöver vi alla en ”spark i baken” vi måste bara lära oss att veta när.

Jag vill vara stark, må bra och skapa en hälsosam livsstil som ger mig förutsättningar att möta livets framgångar och motgångar.

Jag tränar för att leva bra!

Varför tränar du?

Ha en bra dag ⭐️

⬇️

En bra balans mellan sömn, träning, kost och återhämtning skapar förutsättningar för att klarar vardagen bättre.

🤔

Hur får jag till det!?

Träning och panikångest

Träning och panikångest

För mig är ansträngande träning kopplad till panikångest.

Inte så att jag får panikångest av att träna utan att symptomen av träning är detsamma som symptomen vid panikångest.

Ett hjärta som slår fort, en andning som blir häftig och en förvirring när mjölksyran i musklerna kommer. Den känslan av tyngdlöshet som blir efter att ha lyft en skivstång på 15 kg 10*3. Ungefär som när du ställer dig i en dörrpost och trycker armarna mot dörrkarmen hårt och räknar till 20 sedan släpper du och slappnar av. Kroppen gör något som du inte är beredd på, det är underligt.

Den häftiga andningen beror på att jag behöver syresätta blodet som pumpar runt i kroppen eftersom jag utsätter mina muskler för belastning (för en god sak)

Vid panikångest blir andning häftig för att jag omedvetet har börjat andats högre upp i bröstet och när det är riktigt illa övergår det till att hyperventilera. En känsla av overklighet och yrsel uppstår, paniken eskalerar så därför undviker jag gymmet. Jag har skapat en sorts förebyggande ångest och för att slippa den går jag inte till gymmet. Bra beslut, nej.

För hög intensitet skapar ångest hos mig.

En annan orsak är också att jag inte förstått varför jag blivit så trött efter ett träningspass. Jag blir slut och orkar nästan ingenting. Jag vill sova, det finns en familj, läxor, vakna nätter, arbete och skola. Det går inte ihop. Åter igen lägger jag mitt mående åt sidan för att ordna vardagspusslet. Så har det varit de senaste 7 veckorna. Istället för att stanna upp och inse att jag tränar fel, för intensiv och för korta pauser mellan repetitionerna. Jag vill göra det fort för kanske jag inner hem innan ångestkänslorna kommer. Jag har begravt mig i andra sysslor för att slippa möta den riktiga orsaken till min ångest.

Yoga och lugna förflyttningar är min grej.

Jag älskar yoga och just nu handlar min yoga om att hitta andningen och välja några yoga positioner som jag stannar i 2-3 min. Min förhoppning är att jag ska bli lugnare i kroppen och få mer återhämtning, spara energi och öka min uthållighet. Det går sådär. Min mentala bild är yoga utomhus vilket jag gjorde mycket i somras och dit vill jag igen.

Hur gör du för att återta kontrollen när träningen blir lagd åt sidan? Eller du kanske är en periodare som jag 🙈 Fullt ös några veckor sedan är det inte lika roligt men du har ändå inte fått en vana för att orka hålla i?

Hej å hå, kämpa på!

Hur skapar jag en hållbar planering?

Jag vill må bra, jag vill vara stark och kunna säga nej det beror på dig och inte mig. Jag vill vara en del av en helhet men jag vill inte försöka lösa din del utan jag kan finnas som ett bollplank men SU får lösa situationen på ditt sätt. Jag vill utvecklas tillsammans med dig och jag vill ge en positiv känsla till dig, jag vill också påminna om att alla känslor är tillåtna. Se till att du accepterar de negativa och inte fastnar i den nedåtgående spiralen för länge. Det jag menar är ⬇️ 👍🏻

Jag blir lockad av bilder och citat som berör framgång om träning. Just nu vill jag ha en Quick fix för det känns så oerhört tungt att skapa en hållbar planering. Jag skjuter upp det viktigaste. Det är så j-la mycket hela tiden.

Nu tänker jag dra mitt strå till stacken, jag tänker fokusera på stabilitet, uthållighet och styrka. Kondition kommer att ske genom promenader och målet är att i mars springa 2-3 km i en bekvämlig takt eller som ett intervallpass. Hur sätter du upp dina träningsmål?

Det är ett stort kliv att inse att jag inte är som då, att min kondition och styrka har minskat betydligt på 1,5 år.

Ärligt talat så har jag inte vågat träna något riktigt fysiskt där jag svettats i mer än 10 min.

Någon som känner igen sig?

Vilken lösning har du för att få vardagspusslet med barn under fem år, barn över 10 år och egen träning att fungera?

Kom med förslag, ge tips jag orkar inte ”uppfinna hjulet igen” 🙏🏻😃

Ha det gott!

PS Imorgon tänker jag skriva mer om varför träning är svårt för mig.