Olika men ändå lika

Olika men ändå lika

-12 grader, solen är påväg upp.

Vi äter frukost tillsammans, han fyller år 🎈Glädje, förvänta, kramar, nervositet, styrka, svett, fokus, vilja, tårar, beslutsamhet, utmattning och KÄRLEK.

Ni befinner er i ett rum fullt av obekanta saker. Vakar, undrar, söker efter tecken, ett leende, ett ord, rädsla, tårar, skrik, vilja, styrka, förtroende, mod, kramar, smek och KÄRLEK.

Våra dagar är olika och samtidigt kämpar vi för trygghet, närhet, omtanke, glädje och kärlek fast med olika utgångspunkter.

I jobbiga stunder vill vi bara att det ska bli bra. Vi lär i varje situation även om det är svårt att förstå just då.

Du är stark, modig, kärleksfull, trygg och älskvärd. Tillsammans är vi starka❣️

You are a fighter, keep fighting ⭐️

Ett leende kan förändra någons dag!

Annonser

Jag har åkte en känslokarusell

Snöflingor faller sakta ner mot marken och lägger sig som ett lätt täcke över den snötäckta marken. Snön är så lätt och virvlar runt däcken på bilarna när de far fram på vägen. Vid bordet sitter jag tillsammans med mina fina vänner och tillsammans ser vi stor snöflingor falla. En lunch, ett möte, en träff, ett förtroligt samtal som bara är för oss. För stunden är det bara vi tre och en hund.

Denna vecka har visat mig ännu en gång hur viktig vetenskapen är samt hur viktigt det är med kunniga och specialutbildade personer som också kan samarbete och lugna de som oroliga är. När det verkligen gäller finns det fantastiska människor. Jag har också träffat människor som ger mig hopp om min framtid som delar med sig av sina visioner och framtidstro. Som har varit där jag är nu eller som är påväg dit jag är nu. Vi lär så länge vi lever, det viktigaste är att vara öppen och se vad som faktiskt erbjuds.

En vecka som började med stark oro och ångest, ja nästan i panik och slutar med ett lugn i kroppen och en tacksamhet över mitt liv. Jag visste inte hur jag skulle handskas med mina känslor. Har jag verkligen rätt att gråta?

Precis som våren närmar sig och ljuset är påväg åter, precis så ser vi på framtiden. Vi hoppas och tror, för ingen kan egentligen veta. Ung som gammal, det kan händ vem som helst. Jag säger att jag befinna mig mitt i livet, ja om jag lever tills jag fyller 80 men det vet jag inte. Att maxa varje dag som om det vore min sista är inte min grej. Har testat det några år och det var kämpigt. Jag såg positivt på livet, jag var lätt naiv och tänkte nog att gräset blir grönare bara jag gör si eller så. Jag ser fortfarande positivt på livet, det naiva finns där fortfarande men jag bär också me mig den negativa bilden, bitterheten som vissa val ger. Jag börjar se mig själv och hur jag är som människa, jag börjar förändra mitt tankesätt och se vad som faktiskt skiljer oss åt istället för att hamna i en bitterhet och avundsjuka. För mig blev det såhär och jag kan inte göra så mycket åt det. Det jag kan påverka är hur jag går vidare, hur jag väljer att lev idag.

Jag kommer inte alltid att kunna välja lycka, glädje och skratt för livet har gett mig alla dessa känslor och dom finns av en anledning. Jag behöver sorg för att uppskatta lycka, jag behöver skratt för att uppskatta gråt, jag behöver lugnet för att komma tillbaka från ilskan, jag behöver rädsla för att förstå när jag är trygg. Vår känslor är signaler som hjälper oss att förstå hur vi mår och vad vi behöver justera för att må bättre. Ryck upp dig, skärpa till dig är inte alltid så bra pepp talk, även om det är av all välmening.

Dröm om igår, tro på imorgon och lev idag!

Den 14 januari 2019

Idag hände det, idag upplevde jag känslan av ro ända tills jag blev ………

det gick lätt att ordna så nu har jag en känsla av välbehag i kroppen. Intar ett energirikt mellanmål och njuter av varje tugga. Spejar ut genom fönstret och ser människor gå och köra bil. Någon håller handen för munnen, är det så kallt? ❄️

Ingen press, ingen direkt stress, tankegången är lugn. Huset är städat, tvätten tvättad och maten inhandlad. Veckans måltider är planerade och jag har skickat in min sista engelska uppgift. 📚

En lätt stretch med kroppen, en varm dusch, träningskläder på som är följsamma och jag känner mig fri. Sträcker ut kroppen och fantiserar om värme, gröna gräsmattor och paddelboard.

Termometern visar -6 hos mig och uppe i norr är det -22 , där knarrar det så härligt under skorna när de går. Undra om det gör det här oxå?

Jag gick i ide i november, vaknade lite för tidigt.

Det finns ett visst motstånd i mig till att gå ut, jag vågar inte prova termobyxorna. Jag tror inte att jag kommer att kunna knäppa dem i midjan…som tur är har jag hängslen till dem så ingen oro över att jag kommer att tappa byxorna när jag går.

Jag kan inte låta bli att undra om detta är lugnet före stormen eftersom det var ett tag sedan jag kände denna känsla av frid. Det är klart att jag har viss problematik kring kontroll, jag arbetar på det, kanske eller jag ska eller borde eller något liknande.

Oj nu kickar koffeinet in dax att leta reda på de där byxorna och gå ut innan molnen täcker hela solen. Längtar till lunch! Älskar mat❣️

Ha en bra dag! ⭐️

Tårar

Den finns en känsla inom mig, en spänning som stiger, en klump i halsen, svårt att svälja, ögonen vattnas och plötsligt känner jag den rinna ner för kinden. Den fuktar min hud, närmar sig min käke och jag känner hur den får sällskap av en till tår och en till å en till…

Det är vackert på något sätt även om tanken är sorgsen eller är den det, tanken? Kanske handlar det om saknad, en längtan, en kärlek, om hopp, ja kanske handlar det om allt.

Strax därefter kommer den inte så vackra delen av gråten, den där när näsan börjar rinna, verkligheten. Det hänger ihop tårarna och snoret det är ett paket vi har för att rensa kanalerna och släppa på trycket.

Spänningen i kroppen släpper, jag känner frid som följs av en tomhet. Jag gråter sällan nu och ibland kan jag sakna det, gråten var min ventil, oj så många tårar jag fällde hösten 2017. Efter ett tag förstod jag inte varför jag grät, ibland behövde någon bara titta på mig, tårar började rulla för att inte tala om när någon frågade: hur mår du?

Jag var en tickande bomb, fylld med tårar.

Så jag höll emot, jag ville inte visa mig sårbar. Kanske var det därför som jag grät under lång tid eller så hade jag byggt en rejäl damm. Jag minns att jag undrade om jag kunde få vätskebrist av att gråta så mycket. Jag drack ett extra glas i alla fall.

Efter ett tag blev det: jaha nu gråter jag igen.

I min ensamhet provade jag på olika sorters gråt, riktigt hulkande, dramatiskt, snyftande och en gång tittade jag mig i spegeln när jag grät, inte var jag så där vacker som på film. Rödsprängda svullna ögon, snorig näsa och ett underligt ansiktsuttryck, självklart hade jag otvättat hår, lite mascara och en smutsig tröja mer härjad en vacker. Stämmer iofs mer överens med verkligheten.

Tårar är inte av ondo men ack så många känslor som är kopplade till den salta vätskan som fyller våra ögon i livets olika stunder.

Jag tittar mig inte i spegeln när jag gråter utan jag låter tårarna rinna, fukta mina kinder och snörvlar tills det tar slut. Sedan snyter jag mig och sedan tittar mig i spegel, rödmosig, avslappnad, fortfarande otvättat hår och törstig.

Tårarna faller för mig och mitt liv.

❤️

Att sova med oro i kroppen

Att sova med oro i kroppen

Att sova kan te sig enkelt men ack så svårt ibland. När oron finns närvarande krävs mer fokus och avslappning. Det är inte enkelt och kvällens sena störningar blir som ett välkommet avbrott i tankeverksamheten.

Sov.

Tankarna snurrar, barnen kan inte sova, väcks av drömmar, snarkningar hörs i huset, någon ropar mamma och där ligger jag i sängen och vrider mig fram och tillbaka. Pratar med barnen, den lilla har äntligen somnat.

Sov.

Vi ska till läkaren, avvikande resultat, onormalt aktiva celler, inte cancer än, vi vill bara undersöka och se över om det kanske finns en infektion.

Sov.

Tankarna irrar runt, vi hade lagt det åt sidan över julen och inte ägnat en tanke åt det men nu är dagen här. Hur många tankar har inte vårt barn om jag har dessa tankar. Frågorna var många de första dagarna och sedan har vi inte pratat om det mer.

Sov.

Inatt har vi svårt att sova.

En underliga känsla i halsen, tar sig i uttryck för ångesten och denna gång är det inte jag och är det något jag kan så är det ångest.

Älskade barn, jag ska lära dig allt och lite till. ❤️

2019 Vi lever nu

2019 Vi lever nu

Vi ses inte ofta, jag håller lite koll, tack sociala medier för det och oavsett om du eller jag vill så tuffar livet på. Ibland i sakta mak och ibland med full kraft. Med snirkliga kurvor, branta backar och snabba utförslöpor, lugna raksträckor och sköna svängar möte vi livet.

Du på ditt sätt och jag på mitt.

Vi kämpar, skrattar, gråter, upplever ilska, förtvivlan och hopp. Vi tror, önskar och planerar för att det ska bli bra. När sveket upptäcks står jag stark en stund, stålsätter min fasad och hoppas att det går över innan jag faller. Jag inser att fallet är oundvikligt och jag släpper efter. Jag faller. Vågar inte släppa kontrollen helt, jag stannar upp.

Tittar åt höger, vänster, kisar mot solen blickar mot stjärnorna och stirrar i marken.

Vart ska jag?

Vi kan inte stanna upp och bara vänta, vi behöver agera för att påverka. Agera betyder inte att jag direkt springer med förtäckta ögon rakt ut i skogen eller barfota ut i snön. Agera betyder att jag tänker, funderar och reflekterar över livet, dagen, situationen och stunden. Utifrån perspektiv tar jag ett beslut och går efter det beslutet. Ibland har perspektivet blivit lite snett eller baserats på vinklad fakta och då kan det skita sig helt.

Jag kämpar, du kämpar för ett liv, ett bra liv som ger oss en massa nyanser och inte bara tydliga kontraster som svart eller vitt. Ibland behöver vi de tydliga kontrasterna för att orka men det är i nyanserna vi finner lyckan.

Jag är jag, du är du

Allt vi är med om formar oss och inget vi kan vara utan. Valen ligger alltid hos mig själv. Det är tungt att inse att hur mycket jag än vill så har du en åsikt och den åsikten är ditt ansvar och jag måste lära mig att förhålla mig till den. Jag kan säga vad jag tycker men det betyder inte att du ändrar dig. Det betyder att jag måste acceptera det du vill och förhålla mig till min känsla. Acceptans betyder inte att jag tycker som du, det betyder att jag har lyssnat och respekterar ditt synsätt och att jag lär mig att förhålla mig till mina känslor kring din åsikt.

Vi är olika men ändå lika och det tycker jag är bra.

Du ska veta att jag tänker på dig! ❤️

Kram

Jag tänker såhär

Jag tänker såhär

Det skulle kunna vara så att vissa tror att jag mår dåligt ofta men så är inte fallet. Oftast skriver jag om stunder som håller i sig 1-4 timmar och det är sällan det håller i sig flera dagar i sträck. Även om 14 dagar innan jul var bland de värsta jag varit med om denna höst. Jobb, tentor och familj något nytt för mig sedan jag blev sjuk. Samt att jag faktiskt tog ett betydelsefullt beslut på en måndag som fortfarande spökar i min tanke.

Facit är olika för alla, jag tänker såhär

När jag skriver om mina lärdomarna och tankarna jag får finns det troligen någon som upplever/upplevt det jag upplever nu. Detta är mitt sätt att sträcka ut en hand för att skapa kontakt.

Jag är så vaken på mina signaler men jag vet inte hur jag ska bemöta dem jämt och det finns några fina människor som delar med sig om sina upplevelser och det får mig att växa att känna mig starkare än jag varit.

Jag blir starkare och vågar mer

De samtal och de vänner jag lärt känna på ett nytt sätt är bevis på att det jag skriver om faktiskt betyder och jag känner mig inte ensam även om jag sitter själv i soffan i min egen stund av oro/ångest/trötthet/uppgivenhet/glädje/lycka/ro.

Jag tror också att några av mina närmaste läser och får en inblick i mitt liv och att det blir lättare att föra vissa samtal. Vet ni hur svårt det är att föra ett samtal med en 3 åring surrandes som en fluga runt maten på sommaren!?

Kaoset får mig att söka ordning

Att skriva får mig att finna någon sorts ordning i mitt virrvarr av tankar. Något jag har tappat i december är skrivandet för mig själv så ikväll tar jag fram den svarta boken och börjar skriva om 3 saker som jag är tacksam för idag. Jag kommer att skriva i 5 dagar på rad och sedan trappa ner och skriva varannan dag för att påminna mig om livet, om nuet och allt det som jag faktiskt har.

Tack för att du läser min text och tack för att du sträcker ut en hand till mig och delar med dig av dina erfarenheter. Fortsätt att höra av dig och dela med dig 💫

Tillsammans är vi starka ❤️