November är min månad

November är min månad

November är månaden då jag bestämde mig för att komma till världen, en härlig skorpion är jag. En skorpion med passion, mod och styrka. Jag är lugn på ytan men vad som finns under skalet är det ingen som vet. Jag är känslig precis som alla andra. Jag gillar att studera min omgivning och få använda mina kunskaper. Gör du min familj illa så sticka jag dig!

Jag tycker alltid att födelsedagar har varit speciella. Det hände dock något när jag flyttade hemifrån. Det blev inte lika speciellt längre. Vad beror det på, mån tro? Jo det handlar om att jag helt plötsligt fick bestämma själv och att ingen annan gjord något åt mig. Jag tyckte inte att jag var så speciellt märkvärdig så födelsedagarna blev inte lika speciella. När jag fyllde 25 år var det lite extra och när jag fyllde 30 år insåg jag att jag faktiskt kan skapa mitt eget kalas för det är min födelsedag! Å tänk så kul jag hade. Har fortfarande en present kvar sedan den festen. Bör lagras i fem år stod det, nu har det gått 8.

Förra året fyllde jag 37 år. En födelsedag som jag kommer att minnas väl. För det är den första födelsedagen som jag på riktigt mått så dåligt att jag inte hade någon koll på framtiden. Nedan kommer jag att berätta om något som kan te sig ologiskt men som var min verklighet just då. Det kognitiva tänkandet är på släptåg vid utmattning och i vissa situationer blir det bara kaos. Det som händer i en utmattad hjärna är inte alltid realistiskt men jag har varit på min vakt så länge att mina system slår på snabbt.

————————————————————————————-

På min födelsedag  hämtade vi ut vår nya bil, en bil som egentligen inte har någon betydelse jämfört med hälsan men oj så härlig den är att köra.

Jag klädde mig fint med kjol och stövlar. Fixade håret och sminkade mig. Jag behövde inte se eländig ut jämt och jag ansåg att jag behövde anstränga mig lite denna speciella dag. Jonas hämtade upp mig och vi åkte till bilaffären. Jag försökte verkligen fokusera men jag hade en sådan ångest att det enda jag tänkte på vara att stå upp och andas. Jag tog en bild och la upp den på Instagram, jag ville visa, jag ville inte bli bortglömd. Likes var för bilen inte för att jag levde. Ironiskt och knäppt men jag hade inte berättat för många om min situation, för jag skämdes. Jag ville inte vara sjuk, jag ville inte vara kass och umbärlig.

Vi tog bilen på en bilpromenad och sedan hämtade vi Elin och på vägen hem stannade vi och köpte ett gott vin som jag önskat. (Vin dämpar ångest ibland, inget jag rekommenderar att använda som ångestdämpande)

När vi hade köpt vinet, gick vi mot parkeringen och på vägen passerade vi Ica. Snabb som en kula försvann Elin in genom dörrarna till Ica, Jonas stod och pratad med en vän vid gatan. Jag följde efter in på Ica men kunde inte se Elin. Min panik stegrades och jag började känna att synen blev grumlig i ytterkanterna. Fick kontakt med Jonas som gick in i affären, för tänk om hon skulle springa ut när jag gick in i eller tänk om någon tog med sig henne ut så därför stod jag kvar vid dörrarna.

Ja, där kom panikångesten, tänk om jag hade missat Elin, hade hon redan blivit tagen? Tankarna kommer så fort men så får jag ögonkontakt med en person i kön som känner mig och jag frågar:

– Har du sett Elin inne i affären?

– Ja, jag mötte henne med kexchoklad i handen, hon såg så glad ut.

– Hon sprang fort in, svarade jag.

Pulsen skyhög men andningen blir bättre.
Fokus, Jonas är i affären och hon har inte passerat mig.

Efter en stund hör jag hennes tjut och Jonas kommer gåendes med henne. Med stora tårar rullande ner för kinderna får hon lämna tillbaka kexchokladen och vi går till bilen. Vi sätter oss i bilen och pustar ut. Han är en klippa min man även om han också var orolig så behöll han lugnet och jag är rätt bra själv även om pulsen fortfarande galopperade som en vildhäst. Jag fixade en panikångestattack på Ica. (det tänkte jag inte på då)

————————————————————————————-

Tack för att du läste ända hit!
Vet du, i år ska jag fira mina 38 år på denna jord med något annorlunda och som bara handlar om mig själv och en av de godare sakerna jag vet, nämligen tårta.

Vill du vet vad?
Då får du hålla koll, för det är nog inget du skulle kunna tänka dig.
Nu ska jag utfodra barnen, de vill ha pannkaka.

Ha en bra dag!

Kram

Annonser

Jag kan

Jag åker, jag går, jag sitter och jag står.

Handen drar sig automatiskt nedåt mot mitten mellan bilsätena och i kopphållaren ligger den. Jag ska inte. Jag kan själv, detta är min grej, jag är ingen vek tjej.

Handen hamnar i knät igen.

Efter en stund känner jag ett trummande mot min haka. Hmm hur hamnade fingrarna där? Fingrarna trummar mot min hakan och får mig att fundera, att fokusera på kroppen. Hur är andning? Håller jag andan? Andas jag in genom näsan och ut genom munnen?

Andningen är bra kanske att jag har lite kortare andetag och att luften inte går hela vägen in. Tar några djupa andetag och det känns bättre.

Handen är påväg ner mot mitten igen.

Stopp, du behöver inte den där. Du kan själv. Du bör göra det, ingen annan kommer att göra det, ingen annan kan göra det, ingen annan vet, det är bara jag som kan klara av det. Jag låter den ligga kvar där mellan sätena och lägger handen på ratten.

Snöblandat regn faller ner på vindrutan och vägbanan. Vindrutetorkarna rör sig fram och tillbaka, ingen ide att köra fort, sommardäck på och slask överallt. Plötsligt möter jag en lastbil, fullt ös på vindrutetorkarna men ändå tappar jag sikt för en stund, även om det känns som en lång stund.

Nu, nu finns det något att oroa sig för, nu är det på riktigt. Jag har tid, jag behöver inte köra om. Ligger fint i kön och kommer fram dit jag ska.

Ett nytt ställe, en ny plats, nya människor. Jag behöver inte prestera, jag behöver bara lyssna. Kollar mejlen, stänger av ljudet, tittar mig omkring och där sitter en salig blandning av människor. Vad gör jag här?

Jag gör något nytt, jag försöker ta hand om mig själv.

Mina tankar vandrar iväg, frustration över att min plan sprack, frustration över att jag betalar skatt och ändå inte får det stöd jag behöver/behövde. Tänk att jag var klok och började spara pengar redan som 14 åring så att jag kan finna en tröst i att jag kan ta hand om mig själv ett tag framöver. Jag försöker göra något åt min situation för ingen annan kommer att göra det. Jag är inte allvarligt sjuk, jag har inte varit med i någon olycka, jag bara återhämtar mig.

Jag kan och det är så jobbigt att fråga om hjälp.

Nästa gång ska jag låta handen glida ner mellan sätena och greppa telefonen och slå det där numret, till den där personen och berätta om det nya, om det som gör mig nervös. Då kanske jag kan känna mig lugnare, bli mer avslappnad och vara mer närvarande i situationen.

Hur gör du när det är något nytt, något nervöst, något som gör dig orolig?
Frågar du om stöd/hjälp?

JAG KAN!

Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️

Vem är jag?

Det finns så många ord, jag vet inte var jag ska börja, därför är jag tyst.

Det finns så många bilder, jag vet inte hur jag ska illustrera, därför är tavlan tom.

Det finns så många gester, jag vet inte hur jag ska gestikulera, därför är jag stilla.

Det finns så många känslor, jag vet inte hur jag ska känna, därför är jag ambivalent.

Det finns så många vägar, jag vet inte var jag ska svänga, därför är motorn avstängd.

Det finns så många möjligheter, jag vet inte hur jag ska välja, därför tänker jag i min ensamhet.

Det finns ett liv och det vill jag leva.

Jag vill leva med alla ord, med alla bilder, med alla gester, med alla känslor, på alla vägar jag hamnar och som ger mig möjligheter att få vara den jag är.

Vem är jag?

Vem är du?

Höst – oktober 2018

Höst – oktober 2018

Nu kommer mörkret, vi kryp in i våra hålor.

Vi vaknar när det är mörkt, vi åker till jobbet när det ljusnar, vi är inne en stor del av dagen. Vi åker hem när skymningen börjat. Vi lägger oss i mörker.

Jag förstå att hösten är en tung period för många. Kyla, regn, en fuktighet som tar sig innanför skinnet (om det är möjligt) och ljustimmarna som blir färre dag för dag.

Vi lever i ett mörker med längtan efter ljuset. Vi tänder ljus som skapar stämning och får oss att vilja vara inne ännu mer. Jag längtar efter värmen, solen, fågelkvittret och takdropp

Hösten är en vacker period med alla dessa färgskiftningar i träden. Nyanserna blir fler och skarpare i höstens ljus. Solens sken känns extra stark, de röda/oranga/gula/gröna färgerna blir intensivare och förstärks av himlens blåa färg. Skogens förändring och anpassningarna efter årstiden är fascinerande, lika så djurs förändring för att passa in.

Det är vi människor som förstärkts med tankens kraft som har en arbetsam tid framför oss. Vi måste ställa om vår tankegång, vi måste skapa nya vanor för att fortsätta må bra. Värme är avslappnande och lugnande. En klok vän sa till mig idag att när ångesten eller obehaget kommer ta en varm dusch. Stå i duschstrålarna och låt värmen landa på din hud och efter en stund känner du hur kroppen börjar slappna av.

Därför tror jag att årets sommar som nu bytts till höst skapar en krock hos mig. För när jag börjar frysa spänner jag mig och spänningen i sin tur skapar reaktioner i kroppen som i sin tur skapar rastlöshet och oro hos mig. Känslan i kroppen blir densamma som vid ångest. Jag blir mer på tårna och det kräver mer ansträngning för att bli avslappnad.

Eller så är det helt enkelt så att jobbdjävulen har slagit klorna i en och smekmånaden är över, semestern är verkligen slut.

Vilka tips har du för att hösten ska bli så bra som möjligt?

Ha en bra dag!

Kram🍁

Att kunna slappna av

 

Spänningen i oss är den som gör att vi inte kan slappna, inte kan sova, inte kan komma ner i varv och att vi till slut har förlorat tid för återhämtning.

Hur släpper jag på spänningarna? Hur kommer jag ner i varv?

Forskningen säger att om vi som blir utmattade kunde lära oss att släppa på spänningarna så skulle vi inte vara sjukskrivna lika länge. Idag är människor med utmattning sjukskrivna ca ett halvår innan de börjar arbeta igen. En viss forskning säger att vi skulle kunna vara tillbaka i arbete efter tre månader.

För att det ska lyckas behövs kunskap för den utmattade och då behövs utbildad personal som kan ge stöd, råd och kunskap inom fysioterapi, sömn, kost och träning. Idag finns inte den kunskapen att tillgå då köerna är långa och experterna för få.

Vilket dilemma…

Så ansvaret ligger på individen och det krävs förändring i vanor, i tankesätt och beteende. Det handlar om att känna efter och skapa möjligheter för sig själv att må bra. Du kan se om dig själv utan att vara självisk. Var tydlig med hur du vill ha det, om du vet hur du vill ha det. Att ha stöd av människor i din närhet är viktigt även om det vissa stunder kan vara jobbigt. Det tar tid och vi får helt enkelt träna på vårt tålamod.

Förändring börjar i tanken kräver ansträngning och ansträngning tar energi men i det långa loppet kommer det att bli bra. Så småningom kommer energin att räcka och tålamodet att hålla.

Förändring börjar i tanken.
Försök att att visualisera hur din dag ska vara, hur börjar dagen, vad gör du sedan, när ska du ta din promenad, vad ska du äta till lunch osv.
Två steg fram ett steg bak,två steg fram ett steg bak…ingen väg är rak.
Försöka att se likheterna istället för skillnaderna, i mångt och möjligt försöka att släppa tanken på att jämföra.

Vi utvecklas i varje möte, i varje händelse och varje upplevelse. Att ta sig tid till sig själv att ge sig en stund till återhämtning är en utmaning när jag har haft ett högt tempo. För ett år sedan gick jag promenader på 10-15 min några gånger i veckan och helst med sällskap för det var läskigt att gå själv. Idag ett år senare går jag 5 km ensam i skogen, nya gator, dit fötterna styr mig. Det är min tid och jag tycker om det!

IMG_0390

Jag har kommit en bit på väg och idag tänkte jag dela med mig av en andningsövning som jag använder mig av varje dag. Ibland tre andetag ibland 20 andetag.

Du kan sitta eller ligga ner, ja du kan tom göra den stående. Du ska andas in genom näsan och ut genom munnen, räkna varje inandning och utandning. För varje andetag känn hur axlarna sjunker ner.

1 in genom näsan
puas
2 ut genom munnen
paus
3 in genom näsan
puas
4 ut genom munnen
puas
5 in genom näsan
puas
6 ut genom munnen
puas
7 in genom näsan
paus
8 ut genom munnen
paus
9 in genom näsan
paus
10 ut genom munnen

Ha en bra fredag!
Kram 🌸

Ingen är som du, Du är unik!

Ingen är som du, Du är unik!

Började dagen med att titta klart på dokumentären Kroppshets som sänds på svt och vilken dokumentär sedan, väl värd att se.  Vi påverkas alla på något sätt och som vuxen, förälder och mamma måste jag se över min relation till min kropp och finna vägar som gör att jag föregår med bra exempel eller försöker förklara med ord varför jag mår som jag mår och inte sopa saker under mattan.

Jag har i hela mitt vuxna liv haft en bra inställning till min kropp eller vänta nu ljuger jag en aning. Överlag har jag varit nöjd med mig själv, jag har haft en bra balans mellan aktivitet, mat och socialt liv. Visst har det varit perioder med svackor som när min pappa blev sjuk eller när jag blev trygg sambo med Jonas och lite för bekväm. Jag mådde inte dåligt men jag upplevde de kroppsliga förändringarna och kunde stå i spegeln och titta och fundera på hur jag såg ut och vem jag verkligen var. Jag tog tag i problemet för det är inte skönt när kläderna blir för tajta. Tonåren hade väl inte de bästa dagar jämt heller för det sker så mycket med kroppen. Bröst, hår, mens, attraktion, humör, känslor, hormoner, kärlek, sorg, vänskap etc. Alla försöker finna sin plats.

Visst har jag fått höra lite underliga kommentarer under mitt liv tex som du är lite manhaftig Linda, eller vet du om att du får stora kinder när du skrattar, du har stora ögon eller nu ska vi jämföra din rumpa med hennes, du är så röd i ansiktet Linda du ser ut som en fyllis, du har gått upp i vikt eller oj vad stor du är (var gravid med tvillingar i vecka 30).

Ja en aning negativt har det varit men det positiva överväger. Jag kan inte säga att jag tagit väldigt illa vid mig men jag minns kommentarerna, jag minns platsen, situationen som det sades i och det i sig betyder att jag på något sätt tog åt mig av det som sades. Jag var trygg i mig själv, jag visste vad jag ville för det mesta och hade bra människor runt omkring mig.

Det är nu efter två graviditeter, tre barn och ökad gravitation 😉 som jag känner att det börjar krypa innanför skinnet på mig. Jag kämpar mot livet på något sätt. Psyket har spelat mig ett spratt för att jag själv har stressat så mycket att kroppen till slut sa stopp. Helt plötsligt har jag börjat ifrågasätta mig själv och vilket sorts liv jag faktiskt vill leva. Is this the shit?

——————————————

Jag gick i ett mörker, i en vånda och väntade på nästa katastrof med korta stunder av ro då jag kände glädje. Jag tittade hellre ner i backen än att jag mötte någons blick för jag tog in allt, som om mina känselspröt var helt öppna och inte kunde sortera vad som var viktigt eller ej. Jag läste av situationer för att på något sätt ha kontroll. Den stressade mamman i lekparken, kassörskan som nervöst tittade sig omkring när kön växte. Pappan som skrek åt sitt lilla barn för att barnet inte ville sitta ute och äta, då bröt jag ihop. Jag kände av allas humör och känslor.  Jag kunde vara i sociala situationer korta stunder och skapade mitt trygga fort i mitt hem. Jag hade mjuka kläder på mig för att slippa känna mig instängd och framförallt ville jag gå omkring i träningskläder för vissa märken är så följsamma. Jag kände mig inte vacker, söt eller sexig men jag var snäll. Hur ska jag orka när livet känns ostabilt?

——————————————-

I våras började jag lyfta blicken jag började se mig omkring, jag började njuta av stunden, av humlan som surrade i busken, om kaffets doft, om barnens skratt, mina näras glädje och upplevelser. Jag valde att dela med mig för jag ville berätta för jag ville att någon skulle förstå att det är inte slutet även om det känns så just då.

I somras gick jag runt i bikini och kände mig bekväm och nöjd. Jag hade min familj, vi kunde bada tillsammans och njuta av sommarvärmen. En dag i badhuset när jag var påväg upp ur bassängen blev jag stående och bara tittade runt. Jag började fundera på vilka alla människor var som stod där i solen och ”njöt”. Det är ingen som vet att jag står här på trappan och har ångest och känner oro över mig själv. Det är ingen som vet att jag straffar mig i tanken för att jag inte har tränat på över 1 år. Att mina lår är det värsta jag vet (undra om du som läser detta och vet vem jag är kommer att titta på mina lår nästa gång vi ses🤔) Alla som går omkring är har sina demoner, har haft sina demor eller kommer troligen att möta på några demoner någon gång i sitt liv. Skillnaden liggare kanske i hur vi bemöter våra demoner.

Men tänk ändå att jag stod där på trappan i bassängen och att jag upprepat gjorde det många gånger under sommaren.  Efter den dagen brydde jag mig inte, jag är jag och min kropp är min kropp precis som din kropp är din kropp. Vi kan inte leva upp till alla positiva bilder på Instagram vi kan inte renovera ett hus, fostra en massa barn, träna alla dagar i veckan, laga mat från grunden och ligga 3-4 gånger i veckan utan att något måste stryka på foten eller skjutas upp. Vet ni hur svårt det är att få till egen tid med sin make hemma när barnen blir större? Nästa obefintlig!

Alla dagar kommer inte att vara bra för så är det med livet men jag ska försöka att vara snällare mot mig själv. Jag ska vara ödmjuk och se hur långt jag faktiskt har kommit. Jag ska försöka se likheter istället för skillnader. Vi bär alla på våra bekymmer och lär av livet och med hjälp av familj och goda vänner tar vi oss igenom det.

Så om jag ska summera det hela tror jag att barn, unga, vuxna och äldre behöver människor att prata med, människor att uppleva med och människor som lyssnar.

Ingen är som du, DU är unik!

Kram