Den 14 januari 2019

Idag hände det, idag upplevde jag känslan av ro ända tills jag blev ………

det gick lätt att ordna så nu har jag en känsla av välbehag i kroppen. Intar ett energirikt mellanmål och njuter av varje tugga. Spejar ut genom fönstret och ser människor gå och köra bil. Någon håller handen för munnen, är det så kallt? ❄️

Ingen press, ingen direkt stress, tankegången är lugn. Huset är städat, tvätten tvättad och maten inhandlad. Veckans måltider är planerade och jag har skickat in min sista engelska uppgift. 📚

En lätt stretch med kroppen, en varm dusch, träningskläder på som är följsamma och jag känner mig fri. Sträcker ut kroppen och fantiserar om värme, gröna gräsmattor och paddelboard.

Termometern visar -6 hos mig och uppe i norr är det -22 , där knarrar det så härligt under skorna när de går. Undra om det gör det här oxå?

Jag gick i ide i november, vaknade lite för tidigt.

Det finns ett visst motstånd i mig till att gå ut, jag vågar inte prova termobyxorna. Jag tror inte att jag kommer att kunna knäppa dem i midjan…som tur är har jag hängslen till dem så ingen oro över att jag kommer att tappa byxorna när jag går.

Jag kan inte låta bli att undra om detta är lugnet före stormen eftersom det var ett tag sedan jag kände denna känsla av frid. Det är klart att jag har viss problematik kring kontroll, jag arbetar på det, kanske eller jag ska eller borde eller något liknande.

Oj nu kickar koffeinet in dax att leta reda på de där byxorna och gå ut innan molnen täcker hela solen. Längtar till lunch! Älskar mat❣️

Ha en bra dag! ⭐️

Annonser

Tårar

Den finns en känsla inom mig, en spänning som stiger, en klump i halsen, svårt att svälja, ögonen vattnas och plötsligt känner jag den rinna ner för kinden. Den fuktar min hud, närmar sig min käke och jag känner hur den får sällskap av en till tår och en till å en till…

Det är vackert på något sätt även om tanken är sorgsen eller är den det, tanken? Kanske handlar det om saknad, en längtan, en kärlek, om hopp, ja kanske handlar det om allt.

Strax därefter kommer den inte så vackra delen av gråten, den där när näsan börjar rinna, verkligheten. Det hänger ihop tårarna och snoret det är ett paket vi har för att rensa kanalerna och släppa på trycket.

Spänningen i kroppen släpper, jag känner frid som följs av en tomhet. Jag gråter sällan nu och ibland kan jag sakna det, gråten var min ventil, oj så många tårar jag fällde hösten 2017. Efter ett tag förstod jag inte varför jag grät, ibland behövde någon bara titta på mig, tårar började rulla för att inte tala om när någon frågade: hur mår du?

Jag var en tickande bomb, fylld med tårar.

Så jag höll emot, jag ville inte visa mig sårbar. Kanske var det därför som jag grät under lång tid eller så hade jag byggt en rejäl damm. Jag minns att jag undrade om jag kunde få vätskebrist av att gråta så mycket. Jag drack ett extra glas i alla fall.

Efter ett tag blev det: jaha nu gråter jag igen.

I min ensamhet provade jag på olika sorters gråt, riktigt hulkande, dramatiskt, snyftande och en gång tittade jag mig i spegeln när jag grät, inte var jag så där vacker som på film. Rödsprängda svullna ögon, snorig näsa och ett underligt ansiktsuttryck, självklart hade jag otvättat hår, lite mascara och en smutsig tröja mer härjad en vacker. Stämmer iofs mer överens med verkligheten.

Tårar är inte av ondo men ack så många känslor som är kopplade till den salta vätskan som fyller våra ögon i livets olika stunder.

Jag tittar mig inte i spegeln när jag gråter utan jag låter tårarna rinna, fukta mina kinder och snörvlar tills det tar slut. Sedan snyter jag mig och sedan tittar mig i spegel, rödmosig, avslappnad, fortfarande otvättat hår och törstig.

Tårarna faller för mig och mitt liv.

❤️

2019 Vi lever nu

2019 Vi lever nu

Vi ses inte ofta, jag håller lite koll, tack sociala medier för det och oavsett om du eller jag vill så tuffar livet på. Ibland i sakta mak och ibland med full kraft. Med snirkliga kurvor, branta backar och snabba utförslöpor, lugna raksträckor och sköna svängar möte vi livet.

Du på ditt sätt och jag på mitt.

Vi kämpar, skrattar, gråter, upplever ilska, förtvivlan och hopp. Vi tror, önskar och planerar för att det ska bli bra. När sveket upptäcks står jag stark en stund, stålsätter min fasad och hoppas att det går över innan jag faller. Jag inser att fallet är oundvikligt och jag släpper efter. Jag faller. Vågar inte släppa kontrollen helt, jag stannar upp.

Tittar åt höger, vänster, kisar mot solen blickar mot stjärnorna och stirrar i marken.

Vart ska jag?

Vi kan inte stanna upp och bara vänta, vi behöver agera för att påverka. Agera betyder inte att jag direkt springer med förtäckta ögon rakt ut i skogen eller barfota ut i snön. Agera betyder att jag tänker, funderar och reflekterar över livet, dagen, situationen och stunden. Utifrån perspektiv tar jag ett beslut och går efter det beslutet. Ibland har perspektivet blivit lite snett eller baserats på vinklad fakta och då kan det skita sig helt.

Jag kämpar, du kämpar för ett liv, ett bra liv som ger oss en massa nyanser och inte bara tydliga kontraster som svart eller vitt. Ibland behöver vi de tydliga kontrasterna för att orka men det är i nyanserna vi finner lyckan.

Jag är jag, du är du

Allt vi är med om formar oss och inget vi kan vara utan. Valen ligger alltid hos mig själv. Det är tungt att inse att hur mycket jag än vill så har du en åsikt och den åsikten är ditt ansvar och jag måste lära mig att förhålla mig till den. Jag kan säga vad jag tycker men det betyder inte att du ändrar dig. Det betyder att jag måste acceptera det du vill och förhålla mig till min känsla. Acceptans betyder inte att jag tycker som du, det betyder att jag har lyssnat och respekterar ditt synsätt och att jag lär mig att förhålla mig till mina känslor kring din åsikt.

Vi är olika men ändå lika och det tycker jag är bra.

Du ska veta att jag tänker på dig! ❤️

Kram

Tredje j*la advent

Tredje j*la advent

Nu har familjeföretagets icke valda VD gått ut i strejk. Inget fackförbund eller a-kasse pengar finns som stöd.

Idag är jag låg, energin är som bortblåst, julkänslan finns inte, inte ens självömkan har jag. Det bubblar inom mig och jag vill bara vara ifred. Ordet mamma går varmt var jag än befinner mig, nära eller på en annan våning. Försöker säga att det finns en pappa också men det fungerar tydligen inte så.

Kommer det ifatt mig, har jag inte bearbetat det tillräckligt? Kan det inte bara vara slut, kan jag bara få vara ifred?

Nej det fungerar inte så, de starka otäcka känslor jag upplevt har skapat en motorväg rakt in i reaktionscentrum. Det tar tid och vissa reaktioner kommer på en gång medan andra väntar på sig. Det ända jag vet är att det blir längre mellan bakslagen och jag har lärt mig att lägga in lite mer ledig tid efter hektiska perioder. Tydligen inte tillräckligt med återhämtning.

Så fort en doft, en mening, ett ord eller ett påstående dyker upp som påminner om situationer är det full fart på motorvägen rakt in i känslostormen. Framförallt sker det när sömnen varit väldigt oregelbunden under lång tid och stressen betydligt högre. Då går det fortare.

Det är nu jag testas på riktigt, det är nu mina verktyg ska användas som jag lärt mig om och som jag tränat på i lugna stunder.

Ilskan är ett faktum, jag lyssnade inte tillräckligt jag skulle bara göra lite till, å lite till å ännu mer. Japp nu får hela familjen råka ut för min irritation. Vadå mindfulness, yoga och andning det hjälper inte min tvättstuga, min kyl, mitt golv eller min ekonomi. Det finns ingen magisk tvättkorg hos oss.

Hur svårt kan det vara att låta bli tv-spelet, telefonen och tv:n? Hur svårt är det att lägga tvätten i tvättkorgen? Hur svårt är det att hänga upp sina kläder på krogen?

Va, ska vi prata ekonomi nu, jag har varit uppe med ett barn mellan 3-5 inatt och granjäveln välte visst tidigt imorse när jag äntligen somnat om.

Nej jag har inte PMS! Nej jag är ingen surkärring.

Jag är en kvinna med stora ambitioner och en positiv inställning till livet. Som precis som andra småbarnsföräldrar kämpar med nattning, drömmar, utbrott om än det ena och än det andra. Jag är en blivande tonårsförälder som försöker pejla mig fram på denna snåriga pre tonårsstig där höger blir vänster och vänster blir bakåt eller en cirkel eller ut och in eller något. Inget går att förutse och plötsligt får man en kram.

Jag är en fru, maka, gift ja kärt barn har många namn sägs det

Pass upp

Hotell

Catering

Tvättare

Snickare

Lokalvårdare

Bilverkstad

Inköpare

Matplanerare

Amatörkock

Måltidspersonal

Chaufför

Försäljare

Domare

Vakt

Planerare

Inredningsdesigner

Har jag glömt något?

Det är inte konstigt att jag är trött idag. Vi gråter lite på det och hoppas trycket släpper och klokheten återfinner sin.

Avslutar kvällen med hela familjen framför en film med glögg, godsaker och julskinka som jag självklart överäter så jag knapp kan andas för det är så gott.

Heja mig, nu är det 5 arbetsdagar kvar sedan lite ledigt med hela familjen. Jippi

Tänker ny dag, nya möjligheter!

Natti natti ⭐️

Lyfter blicken…

…och ser hur det gnistrar på marken, i gräset, på vägen, på trädens bark och på grenarna av solens strålar. Jag saktar ner stegen och stannar upp, samtalar med Elin som sitter i vagnen. Vi är påväg till förskolan. Det biter i kinderna och det kommer ånga ur munnen när vi pratar. Vi står där en stund och tittar och hejar på de som passerar. Vi låter solens strålar blända oss medan vi går vidare till förskolan.

Att känna mig närvarande och uppskatta denna stund får mig att slappna av trotts kylan. Jag fryser om benen och gosar in mig i min sköna jacka, en jacka som inte sitter åter runt halsen utan jag kan få ner hela hakan så att bara nästippen sticker ut. Att stå där på trottoaren och inse att det är nu jag lever, det är nu jag mår bra, även om tröttheten har slagit sina klor i mig. Att få vara närvarande i denna stund det gör mig lycklig, att komma till insikt eller påminna mig att jag bestämmer över mitt liv. Det är nu jag har tillfället att göra så som jag vill ha det. Så enkelt och så svårt. Hur vill jag ha det? 

Hur vill du ha det?

Lite klyschigt men just nu ser jag mig själv i en slowmotionfilm, i vintertid där varje steg jag tar ger mig mer frihet… Musiken som spelar i bakgrunden är :

winter-solstice-11 epidemic sound 

AW med Stand-up

Avslutar arbetsveckan med ett par extra goda skratt. Det är så härligt att få skratta, att känna igen sig i de vardagliga händelserna som jag faktiskt är med om. Att få höra någon annan berätta på det där speciella sättet med inslag av mimik och tålamod. Det är underligt det där med stand-up. Material finns överallt, det handlar ”bara” om att få till en story, en början, en händelse och ett slut.

Har ni tänkt på hur vi alla är små ståuppkomiker ibland. Hur tillfällen ger oss möjligheter att skratta och att få dela upplevelsen med någon annan. I mitt huvud rör det sig en hel del galna scener ibland, det är som om små filmer spelas upp i min tanke. Idéer som skapas snabbt av ett ord eller en fras.

Vad sägs om en film som handlar om barnmorskan som förlöste tre kvinnor samma natt. Tre kvinnor helt ovetandes om varandra med nyförlösta bebisar och barnen hade samma pappa.

En stor eloge till alla komiker som delar med sig av sina idéer och får mig att skratta. Som reflekterar över livet och får mig att se lite annorlunda på tillvaron. Vad vore livet utan skratt!?

Skratt är avslappnande, bra för hälsan, för välmåendet och sänker tom blodtrycket.

Har du skrattat idag?

Kram

Att fokusera, hur svårt kan det vara?

Att fokusera, hur svårt kan det vara?

Idag är det studier som gäller, läser en engelsk text om en hemlös missbrukare som bor i de mörka hålorna under Grand Central. Texten ska ge en positiv känsla om hur du från botten kan nå toppen. För det gjorde denna man, han började skriva och skrivandet gav honom möjligheten att förändra sitt liv. Det är en sann historia.

För mig blev det en helt annan upplevelse, helt fantastiskt att han fann viljan och tog tag i sitt liv. Att han förstod att det bara var han som kunde sluta med droger och att han behövde hjälp, att han inte skulle klara det själv. Han tog in på en klinik.

Hos mig började tankarna fara omkring på hur människor kan bli när de tar droger, på hur deras hjärna påverkas av den kemiska reaktion av preparatet som gör att de kan bli, lugna, glad, hyperaktiva, inbilska, rädda, hallucinerande och skrämmande för att de tappar kontrollen. Deras spärr är som bortblåst. Redan här inse jag att min andning har tagit en annan vändning, den är inte längre lika lugn och jag känner en spänning i käken.

Denna engelska text satte igång en tankeverksamhet hos mig som jag inte ville släppa. Har inte tänkt på händelsen på länge och helt plötsligt forsade orden ur mig. Jag skrev så att pennan glödde och nu känner jag mig tömd.

Texten jag läste fick mig att reflektera och bearbeta något som jag förträngt men ändå varit orolig för. Det ligger latent där i bakhuvudet eller egentligen i amygdala där sinnesintryck kopplas till en känsla, i det limbiska systemet som förmedlar upplevelser.

När jag nu möter dessa tankar och får den där känsla i kroppen som jag fick vid händelsen, inser jag att min reaktion är betydligt lugnare och att jag kan kontrollera ångesten som växer fram. Jag behöver resa mig upp och gå runt en stund, dricka lite vatten och sedan tar jag fram pennan och börjar skriva. Skriver ner alla dessa tankar så att jag kan fokusera på den faktiska uppgiften, mina studier.

Dock är denna händelse så konkret och verklig för mig att jag inser att det inte bara är jag som har det såhär. Vi har alla känslor och sinnesintryck som kopplas på i olika situationer, det handlar om vår egen ryggsäck. Det handlar om hur jag gör i olika situationer och jag inser att egentid handlar om att reflektera över sig själv och inse vilka styrkor jag besitter och vad jag faktiskt kan. Att egentid handlar om att få rå om mig själv och att egentid är precis vad jag har nu, när jag sitter och arbetar med mina uppgifter, jag är närvarande. Att egentid sedan kan ske i samband med en shoppingrunda, go kaffe, en spa dag eller en lunch med vänner är en helt annan sak (ja, det är vad jag fantiserar om)

Hur vi är som människor och vilka verktyg vi har med oss genom livet för att möta dessa olika situationer, positiva som negativa spelar stor roll. Det viktiga är att prata och att inte trycka undan, det är vad jag har lärt mig under de senaste året. Att dela med mig av mina tankar för att få stöttning eller att bara bli lyssnad på. Ensam är inte stark.

Visste du att de tar ca 20 min att hitta fokus igen när du blir avbruten i en uppgift, idag tar det minst en timme för mig, tjoho!

Hur gör du för att släppa på trycket eller få tillbaka fokus?
Dela gärna med dig av dina små tips som gör stora saker för dig!

Ha en bra dag!

Kram