Väcks kl 6 av Elin som börjar krypa runt i bäddsoffan som vi delar hemma hos mamma och pappa. Jag hade ställt larmet på kl 7. Tänk att en ynka timme kan göra så mycket. Det är stor skillnad på att gå upp kl 6 istället för kl 7. Tror du jag gick upp?
Nej inte chans, jag ligger kvar i mörkret och myser med Elin. Hon kryper nära, ska ligga på armen och dela täcke, åh vad jag älskar att gosa med henne. Försöker njuta så mycket som möjligt för vem vet hur länge hon vill mysa. 🥰
Tränade igår tisdag och kroppen värker inte alls idag. Har en trötthet i kroppen som inte går att beskriva. Egentligen inte så konstigt men jag är tacksam över att jag jobbar 60% och inte behöver lämna barn på förskolan och vara på jobbet innan 8. Vet inte om det hade varit möjligt att lägga till så intensiv träning på vardagarna annars. Det är skönt att träna, att bli trött i kroppen och känna hur musklerna anstränger sig vid varje övning. Jag ogillar fortfarande burpees. Se bild nedan.
Bilden är lånad från sporthälsa.se
Jag vet att det är en bra övning men….för varje gång denna övning dyker upp så frustar jag. Någon ”smartis” säger den är toppen det blir bättre. Eller hur tänker jag. Personen har rätt men den är fortfarande obekväm och jag gör hellre marklyft eller sumo squat.
Nu rockar vi denna måndag!!
Möts av en stark sol och klar himmel påväg till förskolan.Lämnar E på förskolanStartar arbetsdagen med att hämta en kaffe i personalrummet och sedan vidare ut som rastvakt
Igår kväll var jag på 90 min yinyoga. Det är en lugn form av yoga med fokus på rörelse och smidighet. I yinyoga håller jag varje position i 3-5 min eller ett visst antal andetag tex 10 andetag. Det finns en viss intensitet i dessa övningar, vissa har mer och andra övningar mindre.
Tanken är att jag ska kunna slappna av i övningen med hjälp av andningen men ibland spänner jag käkarna eller fingrarna för att jag inte mäktar med att slappna av i den spänning som uppstår i vissa muskler. Höften är ett sådant område och framförallt vänster sida.
Passet hade fokus på kärlek, kärlek till mig och till mina höfter, rygg, nacke och axlar. I slutet på passet gick vi in i avslappning och lyssnade på en text om kärlek till mig själv, kärlek från andra till mig och kärlek från mig till andra.
Jag fastnade i tanken om när jag kände mig älskad senast? Jag höll mig kvar vid den tanken och började leta i mitt minne på situationer med kärlek. Efter ett tag gick tanken vidare och jag började fundera på hur jag visar kärlek?
Vad är kärlek? Kan kärlek hålla hela livet?
Vad är skillnad mellan kärlek, passion, åtrå och lust?
Vilken spännande och läskig kväll jag hade i min tanke. Kom ihåg att ingen vet vad du tänker. I tanken är allt fritt.
Vad var det som hände igår egentligen? Sträcker ut benen och känner värken, finns det någon del i kroppen som inte värker? Jag känner efter, gör någon sorts kroppsskannings. Vickar på tårna böjer benen spänner skinkorna, vrider kroppen till vänster och till höger. Lyfter armarna upp mot taket, ögonlocken, huvudet är okej och tårna. Jag har en sjukdomskänsla i kroppen.
Full pott! Touch down! Homerun!
Träningen ger effekt – precis som det ska.
Men aj, hur ska denna dag gå? Det kommer att gå bra med smärta som extra krydda.
Idag har jag mött mina demoner och framförallt ångesten som legat på lur hela dagen. Kanske beror det på min impulsivitet att göra slag i tanken. Packade nämligen med mig familjen och drog till Idre över helgen. Kommer ett inlägg om det snart. Kanske beror det på den fysiska utmaning jag utsatt mig för. Troligen beror det på båda samt att arbetet är utmanande just nu och att jag har svårt att slappna av, inre stress kallas det.
Ångesten försvann efter en tidig middag för att få ordning på allas aktiviteter och humör. Packade väskan och drog iväg på en nybörjarkurs i crossfit. Oh lala, kippade efter andan ett antal gånger under passet för att jag utmanade mig. Känns riktigt bra att få lära sig från början, för det är ett helt nytt språk. Jag tror jag gillar crossfit. Jag vet att jag gillar det frågan är bara hur jag reagerar på denna intensiva aktivitet. Efterdyningarna är olika och svåra att förutse så jag får helt enkelt skapa förutsättningar för mig att möta den eventuella trötthet som kommer. Fyller på med energi
Orkar inte berätta mer just nu för min hjärna haltar lite, finner inte riktigt de ord jag vill skriva. Planerar att skriva ett inlägg om varför denna utmaning är ett mega stort kliv för mig och som för andra är ett litet steg, inget märkvärdigt.
Undrar hur kroppen kommer att kännas imorgon, för den värker redan nu.
A smal step fore some, are a giant leap for me.
Har du någon utmaning som gör att du behöver möta dina demoner och utvecklas som människa?
Tisdag, vaknar av fågelläten, försöker öppna ögonen och det tar emot. Varken knoppen eller kroppen är redo så jag trycker på snoz. Somnar om direkt, drömmer intensivt och det känns så verkligt för i drömmen visar klockan på 8 och en känsla av panik finns i mig i drömmen. Fågelkvittret väcker mig ännu en gång, jag sträcker på kroppen och glider ur min sköna varma säng. Klockan visar 7:15 och det blir en kort stund i duschen men jag är inte försenad. Det är skönt att känna vattnet gå från burrande kallt till avslappnande varmt, här vill jag stanna länge.
I mörkret fumlar jag efter kläderna, vill inte tända lampan då Elin fortfarande sover. Till slut behöver jag tända lampan för att lättare hitta det jag behöver. Elin vaknar så klart, vilket är bra för vi behöver hitta vardagens rytm igen.
Dagen börjar med 3 h på vårdcentralen då sonen har klagat på ont i örat. Visar sig att han har både öroninflammation och halsfluss som inte behandlas just nu då han har inte ont när han sväljer och ingen feber. Tycker det är bra att de är restriktiva med penicillin eftersom det finns andra sjukdomar som behöver besegras med penicillin.
2 timmar i väntrummet tränar mitt tålamod. Drygt bara att det är ett stället som är fullt med baciller.
Innan vi hämtar ut salva till öronen tar vi en go fika och fyller på med energi då det är långa väntetider såhär första dagen efter alla festliga helger som vi har i kalender. Jag har även lärt mig att det krävs läkarintyg för att gå till läkaren med barn som har fyllt 12 år. Kan man låta sitt 12 åriga barn gå till läkaren själv?
Fika efter läkarbesöket är inte rutin vi bryter idag.
Hinner med ett par timmar på jobbet och det känns bra att starta vårterminen med 2 studiedagar. Det blev en extra timme bara för att få klart saker och ibland blir det så. Kunde gå hem avslappnad trots att arbetsdagen började lätt förvirrande när jag kommer in mitt i planeringen och kollegorna redan gått igenom vissa saker. Får se till att justera det innan helgen så att jag är på banan igen.
Dagens lärdom:
Tror att denna arbetsdag behövdes för att utmana mig och träna mig själv på att ta det lugnt. Tendenser på att stressa fanns och jag tänkte, skynda skynda men jag bemötte tankarna och fokuserade på nuet. Det hjälper inte att jag brusar upp och irriterar mig på sonen som är sävlig i mina ögon. Istället häller jag upp en kopp kaffe och väntar in honom efter att jag påmint honom 3 gånger om vad vi ska göra.
I mellandagarna investerade jag i ny utrustning för längdskidåkning. Det var lite motigt och samtidigt kändes det bra eftersom de stora barnen åker längdskidor flera gånger i veckan. Hittills har jag stått bredvid och hejat på eller hjälpt lilltjejen som kämpar på med sina nya skidor. Hon åker upp och ner för backarna, envishet och glädje är hennes driv.
Stora snöflingor faller tätt och förvandlar den mörka marken vit. Detta är vinter för mig, när träden blir vita, det knarrar lite under skorna när jag går och när jag vänder mig om kan jag tydligt se mina egna spår.
Det kommer vindbyar och snön piskar mitt ansikte i 250 m sedan svänger det och plötsligt kan jag andas lättare och sträcka på kroppen som annars böjer ihop sig för att skydda ansiktet mot den intensivt fallande snön.
Vi turas om, jag och maken att följa med lilltjejen i spåret och för mig är det välkommet då jag känner hur orken tryter efter 500m stakande. Jag känner hur mina muskler anstränger sig och jag kämpar med andningen för 0-100 gick lite för fort. När 5 varv är avklarade har jag åkt nästan 3km, jag känner mig nöjd och sonen glider upp bredvid mig.
– Ska vi köra tävling mamma? jag lovar jag stakar hela tiden.
– Okej.
Klara färdiga kör!
Nu sitter jag här på golvet i vardagsrummet med en illamående känsla, inslag av ångest för att jag inte är van med hur kroppen reagerar på intensiv fysisk aktivitet och jag orkar inte laga mat. Fy bubblans vad jag kommer att behöva kämpa för att bli en bra motstånd till mina söner. Jag är redan omkörd men det behöver vi inte prata högt om 😉
Vaknar tidigt, klockan visar 7:20, ovanligt tänker jag. Öppnar ögon jag tittar ut genom balkongdörren som jag glömt att dra för gardinerna kvällen innan. Ser en ljusstrimma på en morgonklar mörk morgonhimmel. På 10 dagar har ljuset förändrats, vilket för mig är mer än välkommet.
En bekant känsla finns i min kropp, det var ett bra tag sedan den fanns där, en känsla av att inte få in riktigt med luft, andningen är ytlig och obehaget kryper närmare, hej ångesten – skit oxå ska det bli en sådan dag idag.
Vad har jag att känna ångest över?
En snabb kroppsskanning
Jag vickar på tårna sträcker fötterna uppåt så att vaderna spänns, håller spänningen en tag, slappnar av och spänner båda benen och kniper ihop rumpan, håller spänningen och slappnar av. Böjer kroppen som en ostbåge först åt höger och sedan åt vänster, drar upp axlarna mot öronen och håller spänningen ett tag. Slappnar av och vrider på huvudet höger och vänster, spänner käken och slappnar av, kniper alla muskler i ansiktet, håller spänningen och slappnar av.
När jag lägger fokus på andningen upptäcker jag att näsan är täppt. Jag får knappt in någon luft genom näsan och den luft jag får in kommer inte ut genom näsan. Där har jag det, i vanliga fall andas jag med näsan och denna morgon är det munnen som jag kan andas med. Det kommer att bli en dag med inslag av andfåddhet. Ogillar nästäppa.
Olustkänslan sitter i ett tag, försvinner sakta bort när jag väcks ur mina tankar av en känd dörrknackning.
Snabbt på med morgonrocken och så är dagen igång. En förmiddag med inplanerad lek tillsammans med en ny fantastisk bekantskap, ett kalas på eftermiddagen samt att jag ska få familjen att hänga med på en avstickare till Akademibokhandeln. Här ska byggas nya strukturer och nya vanor skapas.
Vi är vakna, vi har ingen vuxentid och vi är frustrerade.
Jag och min familj har förskjutit våra sovtider under en vecka. Somnat sent framåt midnatt och vaknat sent ca 9:30-10:00. Det är nu när vi ska få ordning på tiderna igen som det blir utmanande.
Den intensiva julveckan har följts av en vecka med lite lugnare tempo. En dag har jag slappat annars har jag försökt få ordning i kaoset som renoveringen medför samt den uteblivna snön. Vi hade planerat att åka mycket längdskidor hemma under lovet, eftersom det var så bra skidmöjligheter förra året vid denna tid. vilket visade sig vara en miss. Med ljus och lykta har jag sökt efter olika prisvärda boende uppe i fjällen men utan framgång. Fick napp på PW hotell i Idre, 17000 kr för Tors-sön, not my cup of money.
Så vi har haft en långledigheten med fokus på att umgås och överleva mentalt. Vi har åkt skridskor och jag har åkt skate för första gången i min karriär med längdskidor och känner att det är min grej. Effekten av att svar hemma och slappa (släppa på rutinerna) är att dygnet förskjuts en del.
En nattning som innan jul tog 10-40 min är nu inne på tvåskift där jag och maken turas om. Idag tog det 1,5 h men nu sover den lilla. Kvar är det stora barnen, hur får vi egentid när de stora barnen är uppe länge? Det är helt galet vad den egna tiden har krympt med tiden.
Tidigare hade jag någon timme på kvällen för mig själv som jag har kunnat landa och umgåtts med maken ifred. Inte denna semester. Tänker ändå passa på att ge mig och maken en eloge som inte blev oense förrän på den 12 lediga dagen, energin tog helt enkelt slut.
Jag börjar 2020 med ledighet tillsammans med familjen. Vi äter gott, spelar sällskapsspel, tv-spel, besökt biografen och umgåtts med vänner. Ett familjeliv är så komplext och snart är det åter tillbaka till vardagen och försöka skapa en enkelhet som gör att jag mår bra och att min familj mår bra.
Jag har varit på vinlunch, middag, sovit på hotell, tidig morgonpromenad, hotellfrukost, julshopping och en lunch till.
En helg som jag längtat efter, en helg där jag får vara vuxen, en egen person och göra det jag vill utan att något barn behöver kissa, äta eller tycker det är allmänt jobbigt.
Jag fick klä mig i fina kläder, fixa håret och sminka mig. Gå i högklackat och använda min pälsjacka som dottern tycker att jag ser ut som en hund i. Jag lovade mitt sällskap att om det regnade på kvällen skulle jag ställa mig på alla fyra och ruska på kroppen precis som en blöt hund. Vilken tur för mig att det inte regnade på kvällen när jacka var på.
Jag drack alkohol, skålade och åt god mat. Skrattade och promenerade tills mina trampdynor och smalben värkte, jag släpade mina skor fram på asfalten för att komma till hotellrummet. Glömde bort att nya skor kanske inte ska användas i flera timmar från första stund, men ack så snygga mina nya skor är. Jag har länge fantiserat om ett par högklackade skor och plötsligt stod de där på hyllan på Åhléns.
Resultatet av denna helg, orolig spänd kropp, sov korta stunder under natten, backande upp i något slags ryck, halsbränna, tjut i öronen och extremt känsligt humör. När klockan var 6 på söndagmorgon sa maken att vi går ut på en promenad istället för att ligga här och bara vrida och vända på oss. Vi klädde på oss, gick ut och gick till Kungsholmen och följde gångbanan längs vattnet fram till stadshuset och vidare in mot stan. Några bilar körde förbi och vi mötte några människor med jämna mellanrum. När vi kom tillbaka till hotellet gick vi till frukosten och åt. 7:30 låg jag i sängen igen. Slumrade och gjorde avslappningsövningar, vilket hjälpte mer än stjälpte.
Känslomässigt var jag labil, började gråta när damerna i längdskidor växlade på stafetten. Tjejerna var så bra för att vara första gången som de åkte stafett. Vis lunchtid befann vi oss på NK och när jag kände doften av mat sa jag om vi inte äter nu, tänker jag gå till bilen och ni får ta er bäst hem själva. Japp där var signalen, blodsockret är skapligt svajigt pga tröttheten.
Sov i bilen på vägen hem. Tog en tablett på kvällen och somnade före 20:00 och vaknade kl 7 helt groggy. Det värsta med tabletterna är att jag blir så dåsig dagen efter men samtidigt vet jag att de hjälper mig att somna när kroppen har gått på högvarv för länge och jag själv klarar inte av att komma ner i varv.
Hela veckan kommer jag att lida av trötthet, huvudvärk och var känslomässigt instabil. Två steg fram ett steg bak, utveckling sker inte i raka led, det tar en hit och dit för det är så många parametrar som påverkar dagen och måendet.
Tack för att du läste!
Kram ✨
Tänk ändå så långt jag har kommit. För personerna bredvid mig ser det ut som vilken vanlig kväll som helst. För mig är det succé med ett väntande bakslag genom att energin dräneras extremt framförallt i högljudda nivåer.
Jag har varit på vinlunch, middag, sovit på hotell, gått på en tidig morgonpromenad, ätit hotellfrukost, julshopping och ätit en lunch till.
En helg som jag längtat efter, en helg där jag får vara vuxen, en egen person och göra det jag vill utan att något barn behöver kissa, äta eller tycker det är allmänt jobbigt.
Jag fick klä mig i fina kläder, fixa håret och sminka mig. Gå i högklackat och använda min pälsjacka som dottern tycker att jag ser ut som en hund i. Jag lovade mitt sällskap att om det regnade på kvällen skulle jag ställa mig på alla fyra och ruska på kroppen precis som en blöt hund. Vilken tur för mig att det inte regnade på kvällen när jacka var på.
Jag drack alkohol, skålade och åt god mat. Skrattade och promenerade tills mina trampdynor och smalben värkte, jag släpade mina skor fram på asfalten för att komma till hotellrummet. Glömde bort att nya skor kanske inte ska användas i flera timmar från första stund, men ack så snygga mina nya skor är. Jag har länge fantiserat om ett par högklackade skor och plötsligt stod de där på hyllan på Åhléns.
Resultatet av denna helg, orolig spänd kropp, sov korta stunder under natten, vaknade var 5 min av något slags ryck, fick halsbränna, tjut i öronen och extremt känsligt humör. När klockan var 6 på söndagmorgon sa maken att vi går ut på en promenad istället för att ligga här och bara vrida och vända på oss. Vi klädde på oss, gick ut, promenerade till Kungsholmen och följde gångbanan längs vattnet fram till stadshuset och tog vänster vidare in mot stan. Några bilar körde förbi och vi mötte några få människor med jämna mellanrum. Vi promenerade genom ett lugnt Stockholm. När vi kom tillbaka till hotellet gick vi direkt till frukosten och åt. 7:30 låg jag i sängen igen. Slumrade och gjorde avslappningsövningar, vilket hjälpte mer än stjälpte.
Känslomässigt var jag labil, började nästan gråta när damerna i längdskidor växlade på stafetten. Tjejerna var så bra för att vara första gången som de åkte stafett. Vid lunchtid befann vi oss på NK och när jag kände doften av mat sa jag om vi inte äter nu, tänker jag gå till bilen och ni får ta er hem bäst själva. Japp där var signalen, min energi var låg och beteendet precis som mina barn runt lunch 🤦♀️ blodsockret var skapligt svajigt pga tröttheten.
Sov i bilen på vägen hem. Hämtade barnen och mötet med dem var samma känsla som lunchen på NK. Barnens otrevligheter och mitt dåliga tålamod resulterade mobilförbud på kvällarna. Suck nu måste jag tjafsa varje kväll omodet.det.mobilerna 😤
Tog en tablett på kvällen och somnade före 20:00 och vaknade kl 7 helt groggy. Det värsta med tabletterna är att jag blir så dåsig dagen efter men samtidigt vet jag att de hjälper mig att somna när kroppen har gått på högvarv för länge och jag själv klarar inte av att komma ner i varv. Framsteg, ansvar för mitt eget mående för att kunna ta hand om familjen på ett bra sätt.
Hela veckan kommer jag att lida av trötthet, huvudvärk och var känslomässigt instabil. Två steg fram ett steg bak, utveckling sker inte i raka led, det tar en hit och dit för det är så många parametrar som påverkar dagen och måendet.
Tack för att du läste!
Kram ✨
Tänk ändå så långt jag har kommit. För personerna bredvid mig ser det ut som vilken vanlig kväll som helst. För mig är det succé med ett väntande bakslag genom att energin dräneras extremt framförallt i högljudda nivåer.
lindasoas.com 