I mellandagarna investerade jag i ny utrustning för längdskidåkning. Det var lite motigt och samtidigt kändes det bra eftersom de stora barnen åker längdskidor flera gånger i veckan. Hittills har jag stått bredvid och hejat på eller hjälpt lilltjejen som kämpar på med sina nya skidor. Hon åker upp och ner för backarna, envishet och glädje är hennes driv.
Stora snöflingor faller tätt och förvandlar den mörka marken vit. Detta är vinter för mig, när träden blir vita, det knarrar lite under skorna när jag går och när jag vänder mig om kan jag tydligt se mina egna spår.
Det kommer vindbyar och snön piskar mitt ansikte i 250 m sedan svänger det och plötsligt kan jag andas lättare och sträcka på kroppen som annars böjer ihop sig för att skydda ansiktet mot den intensivt fallande snön.
Vi turas om, jag och maken att följa med lilltjejen i spåret och för mig är det välkommet då jag känner hur orken tryter efter 500m stakande. Jag känner hur mina muskler anstränger sig och jag kämpar med andningen för 0-100 gick lite för fort. När 5 varv är avklarade har jag åkt nästan 3km, jag känner mig nöjd och sonen glider upp bredvid mig.
– Ska vi köra tävling mamma? jag lovar jag stakar hela tiden.
– Okej.
Klara färdiga kör!
Nu sitter jag här på golvet i vardagsrummet med en illamående känsla, inslag av ångest för att jag inte är van med hur kroppen reagerar på intensiv fysisk aktivitet och jag orkar inte laga mat. Fy bubblans vad jag kommer att behöva kämpa för att bli en bra motstånd till mina söner. Jag är redan omkörd men det behöver vi inte prata högt om 😉
Önskar dig en trevlig kväll! ✨
Gilla detta:
Gilla Laddar in …
Relaterade
Publicerad av Linda
Hej!
Välkommen till min blogg: Lindas oas ⭐️
Alla har en story och det här är min.
Jag befinner mig mitt i livet, i familjekarusellen och testar att byta riktning för att prova något nytt. Jag försöker bryta vanor och skapa en hållbar förändring med fokus på hälsa, familj och det som får mig att må bra. Varför? För att jag körde för hårt, tappade fotfästet och hamnade till slut i utmattning med depression och panikångest. Smaka på den kombon, låter det tungt, ”jovars” det var det. Idag kan jag se tillbaka på tiden med glimten i ögat och ändå känna allvaret i sjukdomen. Jag har bara ett liv och det tar tid att läka 🙌🏻💗
Jag låter mina tankar flyga för att finna ett inre lugn och försöker finna mig själv igen. Tillsammans med min familj, vänner och andra intressanta människor får ni följa mig i min vardag och i min festlighet. Eftersom jag arbetar, studerar och har familj varierar tiden för mina blogginlägg. Följ mig gärna för att vara med när inläggen publiceras.
Ha en bra dag!🌸
Mer om mig på Instagram: @lindafalkestrom
Hi!
Everyone has a story and this is mine.
I am in the middle of life, with my family and I am about to change direction in life to try something new. I try to break habits and create a sustainable change focusing on health, family and what makes me feel good. Why? Because I was driving too hard, i got lost and ended up in exhaustion with depression and panic anxiety. Taste that combo, does it sound heavy, "oh yes" it was. Today I can look back with the twinkle in my eye but I still feel the seriousness of the disease. I have only one life! It talets time to heal 🙌🏻💗
I let my thoughts fly to find an inner calm and I'm trying to find myself again.
More about me on Instagram: @lindafalkestrom
Visa fler inlägg
lindasoas.com 
Ja kämpatakter kommer man långt på för det är viktigt för en själv att inte ge upp för tidigt. StyrkeKram till dig.
GillaGilla