Det går bra nu

Snön är försvunnen och de få plusgraderna känns i den friska vinden. Vi fick den sista parkeringsplatsen. Vinden tar tag i mitt hår och jag känner en förnimmelse som får mig att tänka på Carolas ”Fångad av en stormvind”

Jag stänger bildörren, hänger väskan på axeln, rättar till min sköna pälsjacka och vänder blicken mot hotellet. Känner mig fin, stark och redo för en julfest.

Tog hjälp av Instagram för att välja kvällens kläder. Ett roligt inslag i min vardag.

Väl inne lämnar jag in jacka i garderoben och tar emot glöggen som vi bjuds på. Årets första glögg för mig, lägger i extra många mandlar, för det är så gott att knapra på mandlarna.

Vi sätter oss till bords och jag tar platsen längst ut på långbordet. En perfekt plats att resa sig upp och få ifrån om det blir för mycket.

I början är det lugnt, känner lite yrsel men den försvinner när jag fokuserar på andningen och tar några djupa andetag. Det fylls på med människor och så småningom är lokalen fylld av ett konstant spel från människor som samtalar och skrattar. Låter blicken svepa över lokalen och så kliver en trubadur upp som spelar och sjunger lite halvtaskigt, hör inte riktigt texten och stänger av. Det är en uppåtgående spiral av människor som vill höras och en trubadur som vill sjunga, för mig blir det bara rörigt i huvudet. Glömmer bort att jag fortfarande har en nötfylld brownie kvar på tallriken och blir påmind av min kollega. Var är mitt fokus?

Känner lite yrsel till och från och kommer på mig själv att det kan bero på att jag håller in magen lite då jag har en byxdress på mig.

Attans det där med vacklande självförtroende och egen förväntan på hur jag tycker att jag ska se ut i vissa kläder.

2 timmar var jag med och jag känner mig nöjd och glad. Mitt första julbord på 2 år med nya kollegor i en stor lokal, det går bra nu.

Ligger i min sköna, varma säng och lyssnar på Aviciis hyllningskonsert, tänker på livet och hör vinden vina utanför. Tänk att jag arbetar som lärare igen. Det trodde jag inte för 6 månader sedan.

Vilket är ditt bästa tips inför utekvällar med mycket ljud och stohej?

Tack för mig, ha det gott ✨

Linda

Vad ska du göra när du blir stor?

Börjar veckan med två dagars vab. Lilltjejen är på G igen så imorgon blir det förskola för henne och jag ställer mig åter i klassrummet.

Att arbeta som lärare var ett givet yrke för mig. Det var inte fråga om pengar och höga löner som drev mig. Jag tog studielån och betalar fortfarande av dem till en bra ränta men ändå så ville jag välja det som drev mig.

Förmågan att se barns utveckling och vilja till att förstå hur barns utveckling sker har varit grunden till mitt val av yrke. Hur häftigt är det inte att få se barns framsteg och få vara en del av den utvecklingen.

Jag har suttit i en del samtal med pedagoger, mentorer och handledare som ibland haft vissa åsikter om mig som lärare och min ledarstil i klassrummet. Det har inte varit lätt alla gånger men det har utvecklat mig. Hur använder jag min röst, hur planerar och genomför jag mina lektioner är några av de frågor som jag fått och som vi har samtalats om. Det är en konst att arbeta som lärare. Det behöver lirkas och undervisningen behöver förtydligas så alla är med på tåget. Ja, det är en rejäl utmaning och därför är det ännu häftigare när jag får ta del av elevernas aha moments, när de har förstått tex hur växling sker med subtraktion vid uppställning.

Så när energin tog slut och den kognitiva förmågan vacklade trodde jag inte att jag skulle stå i ett klassrum igen. Jag visste inte hur jag skulle förhålla mig till mitt liv. Jag hade en familj att ta hand om men orkade inte, jag deltog med min fysiska närvaro men psykiskt var jag långt bort i en virvelvind. Jag visste inte var jag skulle börja.

Idag vet jag att livet kan förändras fort, jag är medveten om de flesta av mina beteenden och ibland struntar jag i dem för att jag inte orkar just då. Jag pushar lite till och får då räkna med några mindre bra dagar längre fram.

Jag tycker om läraryrket, jag tycker om utvecklingen och arbete som sker med eleverna. Jag tycker om att filma och skapa berättelser med hjälp av bilder och en sak som slog mig idag är att jag inte vet vad jag vill bli när jag blir stor. Saker och ting utvecklas på olika sätt och inget som jag egentligen kan kontrollera. Jag kan sätta upp mål, delmål och lära mig att drömma igen. I drömmen är det mesta härligt och det skapar en vision om var jag vill.

Jag är lärare till yrket, inte lärare som person och det är stor skillnad. Jag kan inte rädda alla men jag kan skapa förutsättningar och ge det stöd jag kan i ett klassrum och den som tror något annat, kommer att få en chock när verkligheten uppdagas.

Lärare idag ger möjligheter för barn att lyckas i framtiden, heja alla lärare 💖

Ha det gott!

En stund här på jorden

Jag kämpar med mina demoner,

jag håller mörkret borta,

känner stunder av ensamhet,

söker en mening,

finner stunder av glädje, känner en frihet som jag inte upplevt på länge.

Jag vet att bara jag kan skapa min hälsa, min glädje, mina mål och drömmar.

Det finns såklart ett men, ett STORT men och det är att oavsett hur mycket jag kämpar så vet jag att jag inte hade kommit dit där jag är idag om jag inte hade haft min klick av familj och vänner. Att våga säga att detta är jobbigt, jag vet inte om jag klarar det, att fråga om du kan följa med för jag finner inte modet själv idag, bli bjuden på middag eller bara få följa med på en promenad.

Ensam är inte alltid starkast, tillsammans är vi starka.

Det är underbart att veta att man är älskad, saknad och uppskattad. Det handlar inte om många, här är kvalitet viktigare än kvantitet, trygghet kommer först, vem är min vän, är jag din vän?

Det syns sällan utanpå när det stormar inuti så tack för att ni inte dömmer, tack för ert leende, tack för att ni tror på mig, tack för att jag får vara med, får var en del av ert liv.

Det här är mitt liv – en stund här på jorden.

Är jag ett stege efter eller?

Så blir det bara tyst. Jag sitter i soffan, uppkrupen vid ena kanten. En elefant ligger och tittar på mig och det är tyst. En bil åker förbi utanför, ett skratt från övervåningen kommer. En liten stund för mig själv.

Diskmaskinen är klar, tvätten är hängd, diskbänken ren och morgondagens matlådor är färdiga.

Amaryllisen har slagit ut i full blom, så vackert röd. En doft av tvättmedel ligger i rummet då tvättstugan har flyttats till vardagsrummet medan källaren renoveras.

Det har gått i ett sedan jag kom hem. Plockat och fixat för om röran får ligga för länge gör den mig mer stressad även om jag försöker vara chill och lugn med kaoset. Det känns som om jag ligger steget efter hela tiden. Jag förstår verkligen att människor blir trötta, äta – lämna barn – arbeta – läxor – barnens träningar – handla mat – tvätta – städa – plocka etc

Släng in ett heltidsarbete på det så har du ökat stressen rejält. Det är ett stort pussel där bitarna förändras konstant. Är tacksam för att jag har möjligheten att arbeta deltid.

Jag tänker inte vara en del av ekorrhjulet som många pratar om. Att bara vara med sig själv kan vara en utmaning och om det då finns en partner och några barn i samma ekvation är klart att det blir kaos och drygt ibland. Det finns också många roliga, fina och härliga stunder med en familj. Därför tycker jag ekorrhjulet är ett begrepp som går att likna med att vara instängd som om jag inte har ett val. Fast det är just det jag har, jag har val att välja och jag försöker skapa förutsättningar förminska barn att de blir en del av familjen. Att vi hjälps åt, även om det känns som att tonårsbarn har glömt en hel del så överraskar de ibland.

Detta är mitt liv, det blir inte alltid som jag tänkt mig och helt klart finns det många utvecklingsområden om jag skulle syna med luppen. Jag har valt barn, familj, hus och trädgård. Det är klart att tiden inte räcker till för allt men det går. Så idag fick mina barn ta reda på tvätthögen, vända alla kläder rätter förmaningen att om de vill ha sin tvätt fixad får de se till att göra rätt från början annars får de tvätta själva.

Funderar på en varsin tvättkorg med någon sorts klädstång till julklapp åt barnen.

Vad tror du om det? Hur får du familjen att vara delaktig i hushållssysslorna?

Det är fullt upp just nu. Ska försöka ge en bild av livet men jag lever, tampas med lite mer ångest och oro just nu, vilket jag tror beror på den intensiva perioden som jag befinner mig i just nu.

Det är tyst och skönt att få sitta i soffan en onsdagkväll mitt i veckan.

Ha det gott! 💖

Snabba fötter på fredagsmorgon.

Riiiing, riiiing

Ringer det i drömmen? Vänta…det ringer på dörren. Vilken dag är det? Fredag…

Jag glider ur sängen, fötterna landar snabbt och mjukt på den sköna beiga heltäckningsmattan. Jag greppar tag i benet på Jonas och ruskar till. Jonas det ringer på dörren.

Vad har jag för kläder på mig, tar på mig den svarta morgonrocken som hänger bakom sovrumsdörren och sömnigt går jag nedför trappan. Tänker mig lätta steg, hör dunk dunk när jag sätter ner en fot på varje trappsteg. När trappen svänger tar jag tag i ledräcket för jag känner mig groggy.

Sonen är visst vaken och hinner före mig till dörren. På farstukvisten står en hantverkare. Är klockan redan 7.

Sov du?

Ja.

Hittar ett par svart adidastofflor som jag kör in fötterna i. Åter snabba steg ner i källaren för att släppa in hantverkarna. Känner hur hälarna nuddar de kalla betongstegen i trappen, det är inte stabilt, ett ledräcke skulle behövas.

Förvirrad öppnar jag garaget, kolarn snabbt att jag verkligen knöt skärpet i morgonrocken. Sedan drar allt igång, Jonas kommer ner och tar över. Jag flyr upp och hittar lite smidigare kläder att ha på mig.

Hantverkarna varsnar för det höga ljudet som kommer att uppstå nu när betonggolvet ska bort. De lugnt tänker jag men ack så fel jag hade. Du kan få lyssna här om du vill ⬇️

Packade ihop tvätten och åkte till mamma och pappa för att tvätta. Vi har just nu ingen tvättmaskin inkopplad och barnen undrar om de har rena kläder. Denna dag hade jag planerat som en lugn dag för återhämtning, startade på ett helt annat sätt.

Jag befinner mig i stress, försöker ta det lugnt. Låta tanken hålla sig kvar i nuet och inte sticka iväg för att bygga upp ett senario av kaos. Just nu har jag väldigt lätt för att få stresspåslag men så har jag också haft 2,5 vecka med ett högre tempo.Tänker på återhämtning varje dag och försöker skapa utrymme för det men ack så svårt det blir när vardagarna har förändras pga vår källarrenovering. Maken har gjort en massa och det är jag tacksam för. Ändå ska vardagen rulla på och sysslor göras. Korta stunder av stress är inte farligt, det är den långvariga stressen som förstör och förgör kroppens balans. Vems ansvar? Mitt.

Nu börjar vi, hej källarrenovering!

Jag stannar upp en stund

Jag är glad för dig som gick till gymmet idag.

Jag är glad för dig som kom iväg på träningen, promenaden vilken fysisk aktivitet som helst.

Först blir jag provocerad av bilder från gymmet eller texter om en trött kropp som ändå smashade ett hiit pass lite snabbt innan middagen.

Så andas jag en stund och undrar varför blir jag provocerad? Jo för jag är inte där, jag är här med en trötthet som inte vilas bort via 8 timmars sömn en natt. Med ångest som försöker styra min dag, en självkänsla som fått sig en rejäl törn, ja lite tappad glädje helt enkelt.

Jag vill vara där du är, jag kommer kanske att vara där så småningom. Behöver påminna mig om att jag kan inte vara där när jag är här. Jag behöver göra det på mitt sätt, i min takt och jag ska göra det mer tydligt för mig. Skapa en plan för att se över min dag, min vecka, min månad för att inte hamna i den förbaskade tröttheten och orkeslösheten. Går det att undvika? Det finns många faktorer att ta hänsyn till som jag inte kan påverka men då måste jag träna på att prioritera.

Det är lätt att glömma när framstegen är många, det är svårt att komma ihåg vad jag faktiskt har gjort när det plötsligt stannar upp. Lite för mycket, lite för intensivt och för lite återhämtning. Boom då har vi ångesten vid dörren, tårarna samlas, irritationen växer och ökad stresskänsla, svårare än så är det inte.

Idag är min dag, en dag med intentionen att ta det lugnt, lyssna på kroppen och ge mig energi.

Imorgon ska jag på något jag längtat efter, det kommer att bli utmanande och lärorikt 🙌🏻🧘‍♀️💖

Önskar dig en bra fredag!

Kram Linda

Framåt och inte tillbaka

Jag går inte tillbaka, jag går framåt.

Jag gör en sak, stannar upp, vilar.

Jag gör samma sak, stannar upp vilar.

Jag gör samma sak och lägger till en ny sak, stannar upp och vilar.

Jag gör samma sak, kan inte göra en sak till, stannar upp och vilar, vilar, vilar och vilar.

Jag stannar upp gör samma sak, en sak till och vilar.

Gör båda sakerna och testar något nytt, stannar upp och vilar.

Ja du förstår grejen. Det går framåt, det går inte rakt, det tar tid att lära nytt. Det går inte bakåt för kroppen och knoppen behöver lära in, lära om och det kräver repetition. Jag backar inte, jag går framåt, tänker, vilar, testar nytt, tänker, vilar och går framåt. Detta kallas utveckling.

Det tar tid, i början är det kämpigt, sedan börjar jag förstå hur det fungerar och jag släpper lite på kontrollen och framförallt kraven. Det går framåt. Då var jag där, nu är jag här. Jag kan, jag vill och det går bra.

Det går framåt, det tar tid och tid är det jag har.

Jag börjar förstå att vila betyder olika. Mental trötthet kan kräva fysisk aktivitet som återhämtning och fysisk trötthet kan betyda mental utmaning som återhämtning. Ibland är vila att verkligen sova.

För ett år sedan trodde jag aldrig att skulle kunna köra bil till fjällen igen. Nu har jag åkt till fjällen 2 gånger de senaste halvåret och om 3 veckor blir det en tredje gång.

Idag känner jag tacksamhet för att jag gick till arbetet och tog det lugnt. Jag är tacksam för min man och mina barn som finns där ❤️

Vad är du tacksam för?

Ha en bra måndag ✨

En början till en aktiv livsstil

Det går fort, fort för mig, det bränner i axlarna, pulsen dundrar på och andningen är häftig. Meter för meter tar jag mig fram, det är människor överallt. Jag söker av miljön, från vänster till höger och höger till vänster, var kan jag vända. Vart kan jag vara ifred?

Det glider bra i spåret, det är lätt utför hela tiden. För varje stavtag ökar farten, jag har människor framför, bakom och bredvid mig. Vart är jag minst ivägen.

Jag vet att jag ska göra det i min takt, på mitt sätt och låta prestationen ligga i att jag gör det. Att jag står på skidorna och åker i det fantastiska vädret. Prestationen finns i mitt liv, i min vardag och den driver mig framåt mer eller mindre. Prestationen är inte jag, prestationen är ett resultat av det jag gör och tänkta att vara anpassad till min förmåga.

Jag glömmer så lätt och jag dömer mig så hårt.

Jag vet att kroppen kommer att vara trött efter detta men någonstans hoppas jag att den där mattheten inte ska infinna sig. Jag tänker att detta ger mig mer energi än det tar. Det är en fantastisk höstdag, någon minusgrad, strålande sol, glada och förväntansfulla barn. Jag startar klockan och bestämmer mig för att åka i 10 min pass. Jag åker i olika riktningar, ökar farten och känner andningen som kämpar för att ge kroppen de syre som den behöver. Det känns som om varandra muskel kämpar och de första 100 min eller den första minuten chockar kroppen och kyla får mitt luftrör att dra ihop sig lite mer än vanligt. Astma, otränad och påväg mot en aktiva fritid efter utmattning är en riktig utmaning.

Jag brottas med mina ångestfyllda tankar. Ska det verkligen kännas såhär, ska det vara så jobbigt. Jag flackar med blicken, vill bara sluta och ändå fortsätter jag stavtag för stavtag. Barnen åker med, åker förbi och stakar på med sådan lätthet och jag kan inte låta bli att tänka:

När blev det såhär, när hamnade jag så mycket efter. Jag är inte ens 40 år.

Som om 40 skulle vara en magisk gräns för definitionen av att komma efter. Nog finns det många sätt att klanka ner på sig själv allt.

Jag pausar, pratar, imponeras av människors beslutsamhet, styrka och glädje. Jag tycker verkligen om att vara i denna miljö, fjällen, ett landskap som bjuder in till ro och öppenhet.

Jag tycker mindre om stora folksamlingar och trängsel. Jag vill åka i min takt så efter 50 min skidåkning är jag klar. Jag har upplevt lite yrsel, en del ångest och en puls på 170 samt mjölksyra i armarna. Imorgon kommer kroppen att vara trött.

Jag är tacksam för möjligheten att åka skidor i fjällen. Jag är tacksam för barnens glädje och intresse av att åka skidor med mig. Jag är tacksam för mina vänner och familj.

En fantastisk start på November, min bästa månad ✨

Ha en underbar helg!

Kram

Påväg norrut

Älven är spegelblank, stora områden av tunn is dyker upp desto längre norrut vi åker. winter is coming. Temperaturen ligger runt 0 grader, molnen hopar sig och kommer närmare. Snart är jag där i miljön som jag längtar efter. När jag ser de snöklädda fjälltopparna kommer pirret och jag längtar tills jag får vara där på fjället.

Det är något magiskt och fridfullt över de höga topparna och djupa dalarna. De mäktiga vidderna som ger mig lugn. Jag tycker verkligen om fjällen.

Tröttheten finns i kroppen, stressen börjar försvinna för visst är det ett kaos innan vi kommer iväg. Bilen ska packas, extra kontroller göras så vi har med det vi behöver, skidor, stavar, pjäxor, vantar, mössor och kläder. Vi har hela dagen på oss men jag kan inte slappna av förränta bilen är packad och alla grejer gjorda. Visst blir jag bättre men vanan att få allt iordning snabbt finns där. 10000 steg har jag fått ihop fastän jag har haft 5 timmar i bilen.

Vi svänger höger igen och kör de sista kilometrarna till lägenheten vi hyrt. Det glesnar mellan träden och ljuset från lamporna på skidstadion lyser upp himlen. Så har jag blivit en sådan där skidförälder som kommer att stå efter spåren och heja på barnen. Försöka finna ro i stunden och inte gripas tag av konflikterna som komma skall när det tävlas om styrka och teknik i spåren.

Nu är vi här, i fjällen hela familjen med vänner. Ser fram emot morgondagen ✨

Jag önskar er en skön helg!

/Linda

Wow vilken dag!

Måndag, frosten klär gräsmattan, ångan syns tydligt när jag andas ut och solen är påväg upp. Kaffet är upphällt i en passade mugg för dagen.

Eleverna har höstlov och vi lärare har några fina bra dagar framför oss. Dagar fyllda med möten om utveckling av undervisningen och hur vi på bättre sätt kan skapa en tydligare formativ bedömning. Dagen flyter på med stunder av tystnad, där jag låter tanken få vila. Jag andas och ställer frågor till mig själv;

Vad hör jag? Vad ser jag? Hur känns det där jag sitter? En övning som kallas för andningsankaret och som jag försöker träna på varje dag så att jag kan använda det när det blir skarpt läge. Övning ger färdighet.

Ca 7500 steg har min arbetsdag givit mig och jag är mentalt trött. Känner att jag vill sova en stund när jag kommer hem men det gör jag inte. Förser mig med en varm kopp te och sitter i soffan med dottern som spelar Alfons spelet. Eftermiddagen sista timme flyter på fint.

När kvällen kommer Åker jag iväg till ett yoga pass som ikväll hade fokus på restoration. Detta innebär att jag befinner mig i en och samma position mellan 5-10 min. Kroppen sträcker ut och slappnar av. Med hjälp av andningen fokuserar jag på olika ställen i kroppen för att skapa utrymme, muskeln spänns och sträcks på inandningen och kroppen behåller positionen vid utandning och slappnar av. 90 min av detta är underbart. Självklart sticker tanken iväg men jag tar tillbaka fokus, här och nu.

När jag går från passet när jag med mig lugn och medvetenhet om hur min kropp känns.

Ett steg till nerför trappan och fötterna glider iväg. Försöker finna balansen tar tag i tjejen bredvid mig för att finna balansen. Inte trilla inte trilla… Jag står på benen och även så tjejen som jag tog tag i…puh det var nära ögat. Frosten är åter på gräsmattan och de frysta löven prasslar under mina fötter när jag går till bilen. Medvetenheten är kvar och lugnet börjar komma igen.

Vilken härlig dag jag har haft!

Jag är tacksam för livet!

Vad är du tacksam för?

Kram 🧡