Det går fort, fort för mig, det bränner i axlarna, pulsen dundrar på och andningen är häftig. Meter för meter tar jag mig fram, det är människor överallt. Jag söker av miljön, från vänster till höger och höger till vänster, var kan jag vända. Vart kan jag vara ifred?
Det glider bra i spåret, det är lätt utför hela tiden. För varje stavtag ökar farten, jag har människor framför, bakom och bredvid mig. Vart är jag minst ivägen.
Jag vet att jag ska göra det i min takt, på mitt sätt och låta prestationen ligga i att jag gör det. Att jag står på skidorna och åker i det fantastiska vädret. Prestationen finns i mitt liv, i min vardag och den driver mig framåt mer eller mindre. Prestationen är inte jag, prestationen är ett resultat av det jag gör och tänkta att vara anpassad till min förmåga.
Jag glömmer så lätt och jag dömer mig så hårt.
Jag vet att kroppen kommer att vara trött efter detta men någonstans hoppas jag att den där mattheten inte ska infinna sig. Jag tänker att detta ger mig mer energi än det tar. Det är en fantastisk höstdag, någon minusgrad, strålande sol, glada och förväntansfulla barn. Jag startar klockan och bestämmer mig för att åka i 10 min pass. Jag åker i olika riktningar, ökar farten och känner andningen som kämpar för att ge kroppen de syre som den behöver. Det känns som om varandra muskel kämpar och de första 100 min eller den första minuten chockar kroppen och kyla får mitt luftrör att dra ihop sig lite mer än vanligt. Astma, otränad och påväg mot en aktiva fritid efter utmattning är en riktig utmaning.
Jag brottas med mina ångestfyllda tankar. Ska det verkligen kännas såhär, ska det vara så jobbigt. Jag flackar med blicken, vill bara sluta och ändå fortsätter jag stavtag för stavtag. Barnen åker med, åker förbi och stakar på med sådan lätthet och jag kan inte låta bli att tänka:
När blev det såhär, när hamnade jag så mycket efter. Jag är inte ens 40 år.
Som om 40 skulle vara en magisk gräns för definitionen av att komma efter. Nog finns det många sätt att klanka ner på sig själv allt.
Jag pausar, pratar, imponeras av människors beslutsamhet, styrka och glädje. Jag tycker verkligen om att vara i denna miljö, fjällen, ett landskap som bjuder in till ro och öppenhet.
Jag tycker mindre om stora folksamlingar och trängsel. Jag vill åka i min takt så efter 50 min skidåkning är jag klar. Jag har upplevt lite yrsel, en del ångest och en puls på 170 samt mjölksyra i armarna. Imorgon kommer kroppen att vara trött.
Jag är tacksam för möjligheten att åka skidor i fjällen. Jag är tacksam för barnens glädje och intresse av att åka skidor med mig. Jag är tacksam för mina vänner och familj.
En fantastisk start på November, min bästa månad ✨
Ha en underbar helg!
Kram
lindasoas.com 
Ser härligt ut, jag hoppas du kan njuta.
När jag utmanar mig att resa utomlands, mår jag bäst när jag kommer hem igen och vet att veckan har gått bra. Att min man har klarat resan utan hjärtflimmer. Innan vi åker tar jag reda på var närmaste sjukhus finns i fall att. Jag peppar mig själv att vara glad och jag är det och njuter, men… det är som att jag spelar en roll för att inte få panik.
När vi kommer hem kan jag berätta om resan och då känns det på riktigt, för då vet jag att allt gått bra.
GillaGilla