Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️

Annonser

Höst – oktober 2018

Höst – oktober 2018

Nu kommer mörkret, vi kryp in i våra hålor.

Vi vaknar när det är mörkt, vi åker till jobbet när det ljusnar, vi är inne en stor del av dagen. Vi åker hem när skymningen börjat. Vi lägger oss i mörker.

Jag förstå att hösten är en tung period för många. Kyla, regn, en fuktighet som tar sig innanför skinnet (om det är möjligt) och ljustimmarna som blir färre dag för dag.

Vi lever i ett mörker med längtan efter ljuset. Vi tänder ljus som skapar stämning och får oss att vilja vara inne ännu mer. Jag längtar efter värmen, solen, fågelkvittret och takdropp

Hösten är en vacker period med alla dessa färgskiftningar i träden. Nyanserna blir fler och skarpare i höstens ljus. Solens sken känns extra stark, de röda/oranga/gula/gröna färgerna blir intensivare och förstärks av himlens blåa färg. Skogens förändring och anpassningarna efter årstiden är fascinerande, lika så djurs förändring för att passa in.

Det är vi människor som förstärkts med tankens kraft som har en arbetsam tid framför oss. Vi måste ställa om vår tankegång, vi måste skapa nya vanor för att fortsätta må bra. Värme är avslappnande och lugnande. En klok vän sa till mig idag att när ångesten eller obehaget kommer ta en varm dusch. Stå i duschstrålarna och låt värmen landa på din hud och efter en stund känner du hur kroppen börjar slappna av.

Därför tror jag att årets sommar som nu bytts till höst skapar en krock hos mig. För när jag börjar frysa spänner jag mig och spänningen i sin tur skapar reaktioner i kroppen som i sin tur skapar rastlöshet och oro hos mig. Känslan i kroppen blir densamma som vid ångest. Jag blir mer på tårna och det kräver mer ansträngning för att bli avslappnad.

Eller så är det helt enkelt så att jobbdjävulen har slagit klorna i en och smekmånaden är över, semestern är verkligen slut.

Vilka tips har du för att hösten ska bli så bra som möjligt?

Ha en bra dag!

Kram🍁

Träning på gymmet

God morgon!

Klockan är snart 10 och jag har redan varit på gymmet och ätit frukost. Känner doften av kaffe sprida sig i köket. Snart ska den första koppen kaffe för dagen avsmakas.
Hade som mål denna vecka att ta mig till gymmet en gång och idag söndag är sista dagen så det var dax. Det intressanta var att jag inte kände något motstånd. Drack ett glas vatten, åt ett ägg, tog mina grejer och åkte till gymmet.

Tidigare har jag tränat med fria vikter och blandat övningar som marklyft, benböj, axelpress, rodd och bänkpress. Idag var det dax för maskinparken. Det är ett cirkelpass som tränar hela kroppen. Körde ett varv med lite motstånd för att känna i maskinerna och förstå tekniken till varje maskin och tänkte att det blir en bra första gång på gymmet. Första tanken var oj så många maskiner detta blir slitsamt. Efter tre maskiner började jag känna pulsen öka och då stannade jag upp och tog kontroll över andningen allt för att syresätta blodet. Helt plötsligt var hela varvet gjort och jag kände mig inte nöjd så jag gjorde ett varv till med mer motstånd och det var helt underbart. När jag sedan skulle gå och passerade motionsmaskinerna var jag bara tvungen att prova på rodd och det är fortfarande lika roligt och jobbigt. Kände mig så stark!

Summan av kardemumman, jag gillar gymmet framförallt på söndagmorgon kl 8 👍🏼
Det är en så underbar känsla att känna, att jag faktiskt kan gå till gymmet. Självklart kommer inte alla gånger vara lika peppande som denna men något har förändrats hos mig. Att sedan komma hem och äta gröt med hallon och äpple från sin egen trädgård gjorde dagen bara ännu bättre. Jag är nästan hög på livet ❤️

Ha en bra söndag!
Kram🌸

Tacksam för utveckling

Tacksam för utveckling

Jag har kommit långt, varje dag reflekterar jag över hur det var för ett år sedan. Det är mycket kvar att lära och förstå. Jag går på nitar hela tiden för jag vill så mycket.

För ett år sedan var jag ett vrak. Min kropp var så uppe i varv att den inte visste hur den skulle slappna av. Det var en ständig kamp mellan oro och ångest. Hjärtklappning, spända axlar och en känsla av att inte kunna andas. Jag skämdes över mitt mående, jag ville vara ”normal” jag ville känna mig behövd och önskad. Det var jag oxå men jag förstod det inte. Mina närmaste märkte att det var inte jag, det var inte vanliga Linda.

Denna sommar har varit annorlunda. Så en dag på semestern var jag på ett nytt badställe, åt lunch på en ny uteservering och gick på spontan middag. Det var en härlig dag, en sådan dag som ger energi.

Självklart var det som det är i vår familj att det tar sin tid att komma iväg och en morgon utan bråk är en underlig morgon hos oss. För tänk om den inte petat på den eller den inte flinat så där då hade det inte dundrats nedför trappen eller jagats runt huset.

För ett år sedan låg jag i sängen och inte visste hur jag skulle komma ur den. Kroppen började skaka när vi satt tillsammans för att äta frukost. Jag lärde mig att vänta på att allt bråk skulle bli ordnat för annars fick jag ett utbrott, började gråta eller bara stod där och undrade vad var det vi skulle göra. Bråken var färre, för barnen förstod allt är inte som det ska. Älskade barn ❤️

Denna dag kunde jag släppa kontrollen, ingen matsäck med till badet bara lite fika. Lunchen åt vi på pizzerian för det var inte idag jag tänkte bli nitisk och räkna kalorier. Jag har inte gjort det de senaste fem veckorna så varför börja denna dag.

Jag har kommit en bra bit, jag är tacksam över att jag kan delta i ett samtal och förstå och bidra med ord som hör till sammanhanget. Tacksam för att mitt ord betyder.

Jag är tacksam för att det finns vänner i min omgivning som får mig att våga vara med och som bjuder in till skratt.

Jag är tacksam för att jag får vara med och se våra barn leka med sina vänner.

Jag är tacksam för att du frågar om vi ska ses. Det värmer, det betyder något.

Jag är tacksam för att du förstår om det inte blir som det var tänkt.

Jag är tacksam för min familj ❤️

Vad är du tacksam för?

Beslut

Hur ska jag tänka, hur ska jag höra? Ska jag skratta eller gråta och för vem står jag här?

Ett beslut ges och tas emot.

Det finns omständigheter, symptom och medkänsla i brevet men det står ändå nej.

Jag har helt enkelt inte rätt att vara den jag är, att få vara jag.

Jag har ingen allvarlig sjukdom eller har varit med i en olycka och behöver rehabiliteras.

Jag ställs nu mot hela arbetsmarknaden och bör söka ett jobb som inte är fysiskt och psykiskt krävande samt inte kräver hög minnes- och koncentrationsförmåga. Var hittar jag det jobbet?

Om jag ska dra det till sin spets så undrar jag om också ska söka en ny familj som inte är fysiskt och psykiskt krävande och inte kräver hög minnes- och koncentrationsförmåga. Finns det? (skulle aldrig byta bort min familj)

Jag är bra, jag kan saker och om jag inte vet så lär jag mig. Jag blev för engagerad och tog livet på för stort allvar och lite för snävt i tanken, katastrof om det inte blev bra. Det körde mig långt bort från den jag egentligen vill vara.

Så visst upplever jag en sorts sorg över att jag inte kunde vara supermamman som höll koll på allt. Jag känner sorg över att jag inte förstod tidigare hur mycket jag arbetade och engagerade mig i mitt jobb. Jag vill att alla ska få lyckas och få bygga upp en tro på sin egen förmåga. Jag känner en sorg för att jag inte har orkat göra vissa saker att jag inte varit den mest aktiva vännen. En sorg i form av utanförskap som om jag går på sidan och tittar på.

Jag känner också glädje för jag har lärt känna vänner på nya sätt. Det känns som att mötena jag har med familj och vänner betyder mer nu än tidigare. ❤️

Ibland behöver jag en spark i baken, en återvändsgränd. Jag kan inte fortsätta stå där och slå huvudet i väggen för väggen står kvar och jag får ont. Så nu kliver jag ut genom dörren och tar en ny riktning. Jag provar något nytt och det är nervöst, oroligt och samtidigt spännande, utmanade och pirrigt.

Om du känner osäkerhet inför dina val, rekommenderar jag ambivalenskorset.

Bild: från kurera.se

Något nytt

Något nytt

Det här är jag som försöker sätta ord på känslor, upplevelser och inser att ibland finns inga ord och inga känslor, det är bara tomt.

Det är som ett hål, som ett vakuum, ett rum utan möbler…

Jag kan se det tomma rummet, jag kan se möjligheterna att börja på nytt, för jag börjar inte från början.

Jag gör helt enkelt något nytt och med mig i min ryggsäck har jag mina erfarenheter och mina kunskaper.

Vi har bara ett liv, jag har bara ett liv. Nu hoppar jag av ekorrhjulet och väljer en ny riktning.

Med nyfikenhet, en bubblande glädje, oro och en massa tankar sätter jag en fot framför den andra och börjar en ny resa. En resa jag aldrig hade kunnat tro och vem vet vad som händer på vägen.

Jag har en idé, en vision och det är en bra start.

Ska jag jubla eller ska jag bara gå och bubbla lite för mig själv?

Tänk så många ord det blev när jag började skriva och det känns bra att skriva av sig.

Har du börjat på nytt? Hur var det och hur gick det?

Dagens ord:

Velar i mörkret

Kl 23:20 ligger i källaren, det är svalt, jag är trött, jag vrider och vänder på mig. Känner en hetta i ansiktet som jag fått från solandet och badandet under dagen.

Jag velar…

Ska jag ska jag inte.

Väger för och nackdelar.

Jag har bara ett liv, du har bara ett liv, vi har bara ett liv.

Åhhh hur ska jag kunna veta, hur ska jag kunna förstå, hur ska jag göra, var börjar jag?

En idé kommer

5 4 3 2 1

Så fort går det att börja tveka.

Det är som om hjärna skapar trubbel för mig som om den säger åt mig att inte tänka så.

Tänk om

”Vad vore en bal på slottet? Ja kanske helt underbar”

Ja tänk om det blir helt underbart.

Ha, hur ska jag kunna sova nu måste nog skapa en 5 års plan, en vision.

Vet du vad du gör om 5 år?

Har du en vision?

Det börjar med en tanke…

Klockan är 23:29

Sov gott ⭐️