Att vara student vilken succé och utmaning.

Att vara student vilken succé och utmaning.

Oh my, idag har hjärnkontoret gått på högvarv. Att lyssna på engelska och prata engelska fungerar bra för mig men att själv skriva och tala formell engelska är en helt annan grej. Dessutom skulle jag skriva om den intressanta Margaret Thatcher ;

”I stand before you tonight in my red star chiffon evening gown, my face softly made up and my fair hair gently waved, the Iron Lady of the Western World.

Dessutom skulle jag hålla ett formellt tal där åhörarna skulle bli intresserade och jag skulle hålla intresset vid liv. Humor var inget som räknades, för humor är informellt. Förstå vilken lust jag hade att slänga in en felsägning så att texten blev att betyda något helt annat. Duktig flicka som jag är följde jag instruktionerna till punkt och pricka. ✅

Milk Snatcher som hon också kallades visade på styrka, mod och en hel del visdom. Vilket liv och vilken kvinna. Insåg att det fanns en och annan likhet mellan henne och mig.

Hon träffade en välbärgad man, de fick tvillingar och han bekostade hennes juridikutbildning. Hon blev premiärminister.

Jag har en man vi har tvillingar tillsammans och han skapar möjligheter till min utbildning. Det kan bara bli succé!

Frågan är vad jag ska göra för ståndaktigt uttalande som ger rubriker? Befinner mig rätt långt ner i den politiska hierarkin så jag måste hitta en annan vinkel…

Skämt och sido jag måste medge att det är rätt kul att vara student igen. Inga pengar, en massa text att läsa och skriva, mitt område helt enkelt. Dessutom är det rätt bra ordning på sakerna hemma, Jonas trivs som fisken i vattnet. Hemmet är i fas och det är en underbart tillfredsställande känsla. Jag är helt inne på den minimalistiska ådran. Hur svårt kan det vara att förändras sitt beteendemönster från heltidslön till zero?

Har du några bra tips på billig studentmat får du gärna dela med dig.

Imorgon är en ny dag och få är det dags att lära om gränssnitt och användarvänliga appar.

Ha det gott!

Kram

Annonser

Måndagskvällens tankar

Måndagskvällens tankar

Äntligen sover den lilla, de stora ligger i sina sängar och läser. Jag får tid för mig och mina tankar en stund. Reflekterar över de senaste veckorna och inser att det är många saker som jag har fått vara med om. Positiva saker, förändringar och utmaningar som har varit jobbiga, nervösa och skapat ångest hos mig.

Situationer som jag inte har haft kontroll över och som varit mer lockande än skrämmande och därför har jag vågat. Klart det finns ett tvivel hos mig själv, ett tvivel som beror på att jag själv har höga krav och vet vad jag skulle kunna göra. Jag ska tänka annorlunda och se detta som en början och bygga mål för framtiden.

Det är galet att tro att jag ska kunna vara experten på en gång. Jag sänker mina krav på mig själv, förändrar prestationen till mindre mål och skapar en stege av delmål som kommer att leda mig framåt. Kanske kommer jag inte till målet för att möjligheterna för mig någon annanstans. Det gör mig inget för jag får vara en del av något fantastiskt som jag har startat och vågat göra.

Vad drömmer du om?

Sov gott och dröm sött ⭐️

Kram 💗

När jag stänger en dörr, skapar jag möjligheten att öppna nya dörrar.

Jag kan

Jag åker, jag går, jag sitter och jag står.

Handen drar sig automatiskt nedåt mot mitten mellan bilsätena och i kopphållaren ligger den. Jag ska inte. Jag kan själv, detta är min grej, jag är ingen vek tjej.

Handen hamnar i knät igen.

Efter en stund känner jag ett trummande mot min haka. Hmm hur hamnade fingrarna där? Fingrarna trummar mot min hakan och får mig att fundera, att fokusera på kroppen. Hur är andning? Håller jag andan? Andas jag in genom näsan och ut genom munnen?

Andningen är bra kanske att jag har lite kortare andetag och att luften inte går hela vägen in. Tar några djupa andetag och det känns bättre.

Handen är påväg ner mot mitten igen.

Stopp, du behöver inte den där. Du kan själv. Du bör göra det, ingen annan kommer att göra det, ingen annan kan göra det, ingen annan vet, det är bara jag som kan klara av det. Jag låter den ligga kvar där mellan sätena och lägger handen på ratten.

Snöblandat regn faller ner på vindrutan och vägbanan. Vindrutetorkarna rör sig fram och tillbaka, ingen ide att köra fort, sommardäck på och slask överallt. Plötsligt möter jag en lastbil, fullt ös på vindrutetorkarna men ändå tappar jag sikt för en stund, även om det känns som en lång stund.

Nu, nu finns det något att oroa sig för, nu är det på riktigt. Jag har tid, jag behöver inte köra om. Ligger fint i kön och kommer fram dit jag ska.

Ett nytt ställe, en ny plats, nya människor. Jag behöver inte prestera, jag behöver bara lyssna. Kollar mejlen, stänger av ljudet, tittar mig omkring och där sitter en salig blandning av människor. Vad gör jag här?

Jag gör något nytt, jag försöker ta hand om mig själv.

Mina tankar vandrar iväg, frustration över att min plan sprack, frustration över att jag betalar skatt och ändå inte får det stöd jag behöver/behövde. Tänk att jag var klok och började spara pengar redan som 14 åring så att jag kan finna en tröst i att jag kan ta hand om mig själv ett tag framöver. Jag försöker göra något åt min situation för ingen annan kommer att göra det. Jag är inte allvarligt sjuk, jag har inte varit med i någon olycka, jag bara återhämtar mig.

Jag kan och det är så jobbigt att fråga om hjälp.

Nästa gång ska jag låta handen glida ner mellan sätena och greppa telefonen och slå det där numret, till den där personen och berätta om det nya, om det som gör mig nervös. Då kanske jag kan känna mig lugnare, bli mer avslappnad och vara mer närvarande i situationen.

Hur gör du när det är något nytt, något nervöst, något som gör dig orolig?
Frågar du om stöd/hjälp?

JAG KAN!

Me and I

Me and I

Jag försöker, jag vill att det ska fungera, jag vill älska, jag vill uppleva livet. Att uppskatta vardagen med dig, att få känna ett lugn när jag är med dig tog jag för givet. Jag behöver din klokhet, din vänlighet, din omtanke, din glädje, din humor och din positiva syn på livet.

Stanna kvar, andas, lyssna på mig.

Jag behöver min ledsamhet, min sorg, min bitterhet och mina nyanser av pessimism för att förstå skillnaderna och känna tacksamhet.

Du behöver mig och jag behöver dig.

Lär mig att andas igen, träna mitt tålamod och låt mig få vara med. Låt mig få vara en del av dig, stäng mig inte ute. Det är läskigt att falla, det är jobbigt att klättra, det är utmanande att lyssna, det finns dagar med tvivel och ilska och dagar med glädje och värme. Två steg fram ett steg bak.

Jag vill lyssna för att förstå det jag inte visste då.

Att kärleken till mig är det enda som duger för om jag inte älskar mig själv, vem kan älska mig då? Så stanna kvar och ge mig chansen att få visa, möjligheten att få träna på att bli en människa som kan njuta, som förstår det egna värdet och tror på sig själv.

Jag vill var mig och jag behöver dig.

Jag behöver dig, mitt gamla jag för att lära, reflektera och förstå vad jag kan göra annorlunda. För att kunna tänka nytt och faktiskt se att det jag inte gjorde var dåligt det blev bara fel. För jag stannade inte, jag glömde bort att njuta, att värna om mitt inre jag.

Så idag ska jag träna på tålamod, på att lyssna, på att njuta för att ge mig chansen, att lära vad jag behöver för att må bra.

Idag ska jag ge dig en halv minut, så att jag kan få en timme.

En halv minut…

Tre liters fräsch luft in

Andas in och andas långsamt ut.

Tre liter gammal luft ut.

Det blir sällan som jag tänkt mig och ibland blir det ännu bättre.

Jag försöker sia om framtiden, att ta kontroll över något jag inte kan kontrollera. Vad det egentligen handlar om är trygghet, trygghet hos mig själv. Det dolda skapar oro och nervositet vid stress medans det dolda kan vara något spännande, nya möjligheter om jag tillåter mig att vara här och nu.

Det är bara jag som bestämmer över mig, ingen annan även om det ibland kan kännas så.

En halv minut…

Tre liters fräsch luft in

Andas in och andas långsamt ut.

Tre liter gammal luft ut.

Jag tänker på mig (och på den och på den osv) Jag först sedan du, för mår jag bra, då kan jag vara mer närvarande för dig ❤️

Vem tänker du på?

Ha en bra dag!

Kram

Kvällsro

Står här i köket och behöver komma ner i varv. Att gå och lägga mig direkt är inte alternativ för då kommer jag att ligga och vända och vrida på mig.

Barnen har varit toppen, det är jag som har varit stressad och just idag var en sådan dag då allt borde flyta på men tänk att en sådan simpel sak som en skrivare kan sätta käppar i hjulet. Har lagt ner minst två timmar på den gula färgen och det fungerar ändå inte. Att slänga den i golvet hjälper inte då blir problemet större.

Problem är förklädda lösningar

Ett av de värre uttrycken som finns tycker jag även om det stämmer. Ibland blir jag galen på alla positiva vinklingar och samtidigt blir jag väldigt fascinerad över att människor lyckas vända det negativa till något positivt.

Att finna styrka och gå vidare.

Att ha tålamod och tro på att det löser sig.

Att vara modig och våga.

Sådant gillar jag men tålamod behöver jag träna samt min impulsiva idébank som innebär att jag inte reagera på varje ide jag kommer på.

Att jag skapar en ”idéhög” för att avlasta minnet och träna på att ta det lite lugnt.

Fick lov att sätta mig på änden av sängen för Elin vaknade upp och hade underliga ljud för sig. Min första tanke är – magsjuka! Ikväll har hon haft ont i halsen, ont i benen, ont i armen och ont i öronen för att jag låter för mycket när jag skrapar rent skålen. Ena stunden ska jag inte ligga bredvid henne och andra stunden ska jag det. Sedan får jag krama henne och sedan går jag det inte. Med andra ord så är vi två trötta tjejer med lite tolerans ikväll.

Känner att skrivandet hjälper och imorgon ska jag visa upp mitt företag för första gången. Nu börjar det kännas att det är på riktigt 😊

Tack och godnatt! ✨

Soluppgång i skogen

Soluppgång i skogen

Godmorgon!

Vaknar av Filips väckarklocka, bredvid mig ligger Elin jag vänder mig och tittar på henne. Hon sätter sig raskt upp och tittar på mig.

– Sover du där mamma?

– Ja du sover på min plats. Svarar jag

Hon tittar på mig yrvaken med pigga ögon.

– Nu ska vi äts frukost mamma, smörgås framför tv:n.

-Nej du ska sitta vid bordet och äta.

Stort missnöje uppstår och hon går in till pojkarna. Oj oj, nu kommer det bli liv i luckan för deras morgonhumör framförallt på en måndag är inte att leka med. Måste avstyra innan det ballar ur helt. Mycket riktigt Elin blir utskickas från rummet. Ledsen kommer hon till mig och säger:

– Jag får inte vara med mina pojkar.  Älskade barn.❤️

Vi är alla olika

Kärlek mitt i kaoset och efter frukost sitter de tre tillsammans och kollar på Elins barnprogram. Vi är alla olika och vi behöver lära oss förstå varandras egenheter så att vi kan skapa en så bra vardag som möjligt men måndagsmorgon är ofta en tuff morgon hos oss. 😅

Hur kommer det sig att barnen gärna sover länge på en skoldag och vaknar tidigt på lediga dagar?

Den tid jag har, är den som är nu.

Vi kom sent till förskolan, smög försiktigt in till frukosten och det slutade som vanligt med att jag pratade med alla barnen. Det är nog mer jag som stör än själva förseningen. Tycker ändå att det är viktigt att bra med barnen när de söker ögonkontakt. Tränar på att ta det lugnt och inte vara en jäktad person vid lämningen. Efter lämningen körde jag pojkarna till skolan och sedan tog jag min morgonpromenad.

Älskar verkligen naturen!

 

Gick runt på de olika stigarna och försökte lotsa mig fram. Känner mig väldigt osäker på stigarna så jag försöker gå i en riktning så jag har koll på bostadsområdet som finns i närheten.

Efter en stund kom jag till en glänta och där fick jag solens strålar rakt i ansiktet, vilken energikick. Blev helt lugn i kroppen. Träffade en kvinna som var ut med sin hund och hon berättade lite om området så nästa gång ska jag våga mig längre in i skogen.

 

Idag blir en bra dag!

Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️