(utan rubrik)

Släpp det förgångna och lev nu

Vi lever i det förflutna och existerar i nuet.

Jag är där själv och tassar titt som tätt kommer på mig att jag önskar att jag vore i den sinnesstämningen som jag var när jag var 28 år eller bra tränad som jag var när jag var 33 år. Eller en smalare mage så att den inte känns så ihoptryckt i vissa Yoga övningar. Jag jämför ofta med hur det var innan jag blev sjuk. Jag kan sitta och titta på bilder tagna på mig och känna mig nedstämd över hur långt ner i mörkret jag faktiskt har varit. Självransakan är ett tufft moment.

Min tanke är så stark och ibland orkar jag inte kämpa emot.

Jag läser många inlägg om hur individer önskar att de vore så där vältränade och smala och så postar de en bild från tiden innan de blev sjuka i utmattningssyndrom. Först nu ramlade poletten ner på riktigt för mig. Jag kan inte springa sådär fort som jag gjorde för 15 år sedan för jag har inte sprungit de 3 senaste åren. Jag kan inte ha min svarta fina glittriga klänning för låren är större och tyget tajtare för jag har inte haft ett hälsosamt förhållningssätt de senaste året. Jag har gått upp 10 kg och jag klassas som överviktig och det har jag svårt att acceptera. Det är skit!

Kruxet är att jag har många må bra stunder nu. Nästan varje dag känner jag frid i mig själv. Jag känner mig lätt, stark och energisk och så har någon tagit en bild på mig och så känner jag att min känsla inte stämmer överens med personen på bilden. Min tanke är en riktig liten djävul. Det är som om jag kritiskt granskar mig för att hela tiden ligga steget före. Steget före någon annans kommentar (ett skydd) och steget före så jag kanske kan stanna upp i tid (oro) så jag inte blir förvirrad, trött och dagarna fylls med stark ångest.

Det är klarat att det finns en oro över att det ska bli lika galet igen, framförallt nu när jag vidgar mina vyer och möter mina demoner.

Jag befinner mig här för att jag har mått dåligt, riktigt dåligt och jag har skapat nya vanor hos mig av rädsla. Vanor som jag nu måste bryta och samtidigt har jag lärt mig att faktiskt vara själv, helt själv utan tv eller mobil som tröst. Jag har klivit utanför min komfortzon flera gånger på en vecka. Jag har planerat in tid för mig och min återhämtning. Saker som jag haft väldigt svårt att göra tidigare. Jag väntar på ett bakslag för det brukar komma. Eller tänk om jag under just denna period har klarat av att använda mig av min kunskap så att jag inte har ett väntande bakslag. Yeah!

Så för att återkoppla till min inledande text tänker jag att det är dax att göra upp med det förflutna, tänka att det var då och nu är nu.

Jag behöver sluta leva på tanken om det förflutna och leva i nuet. Jag behöver lära att leva här, släppa det förgångna tacka de som gått före oss och skapa en hållbar stil för mig.

Jag tänker att jag ska skriva ner det jag tror att jag vill vara för att sedan bränna upp det och på riktigt se vad jag faktiskt gör nu och vad jag vill på riktigt. För vill du verkligen vara där jag var innan utmattningen? NEJ! Det var det som fick mig att tippa över kanten, som skapade min utmattning.

Tanken behöver förändras, mina rädslor utmanas och mina rutiner behöver utvecklas. Jag är inte samma person som jag var innan. Jag söker ett inte lugn och tränar mitt sinne på att acceptera det kaos som bl.a. barn medför och äktenskap. Jag kan inte vara någon annan än den jag är och jag kan verkligen inte förändra någon annan som inte vill.

Jag ska sluta leva i tanken om det förgångna och lära mig vara här och nu. Finna mitt flow och följa det.

Det låter så galet klokt men ack så svårt.

Hur tänker du om din fortsättning efter utmattningen? Upplever du rädslor kring bakslag?

Kram 🍁🧡

En liten tankevurpa och intentionen med dagen är borta

Du vet, jag vill så väl men så blir det så knasigt.

Vaknar upp efter en god natts sömn. Somnade tidig, vaknade någon gång och somnade om utan problem. Får fart på barnen och vi äter frukost nästan samtidigt. Fyller kaffebryggaren med vatten, går till skåpet tar fram kaffet och upptäcker att kaffefiltret är slut.

Jaja det ordnar sig jag har tid att åka till affären och köpa kaffefilter. Sätter mig vid bordet börjar äta havregrynsgröten med blåbär, hallon och chokladprotein. Gröten är mindre god äter upp bären och gör mig en smörgås som jag kan ta med och äta på förmiddagsfikat. Behåller lugnet och tänker positivt.

So far so good.

Barnen gör sig iordning och jag blåser håret säger hej då till grabbarna och kommer på att jag ska ha med mig en lunchlåda också. Det får bli tabbouleh (hade inhandlat grejerna dagen före) Kokar upp vatten häller i bulgur ställer det åt sidan medan jag funderar på alla ingredienserna till tabbouleh. Har inga tomater så jag tar med mig E till affären för henne ska jag lämna strax innan 9 då jag börjar kl 9. Handlar lite extra grejer när jag ändå är där. Vi kommer hem, jag brygger kaffe och börjar hacka grönsakerna som ska blandades med bulgur.

Under tiden jag hackar grönsakerna kommer de ifrågasättande tankarna. Jag försöker slappna av och tänka på annat men det destruktiva tar över. Jag kämpar emot det negativa med olika argument för att ha ett positivt mindset. Kan jag inte bara vara klar med hackandet någon gång. Käken spänns och när min hemmagjorda tabbouleh är klar vänder jag mig om och tittar på klockan.

Stresspåslaget är ON! Jag känner det i hela kroppen, andningen är ytlig, hjärtat slår snabbare och kroppen spänd. Nu när jag skriver om det får jag direkt kontakt med känsla som jag hade imorse.

Vad beror det på?

Det handlar om mig och min planering. Hade jag öppnar kylskåpet och tittat lite mer så hade jag kunnat gjort en matlåda med rester. Åt en nachotallrik nu på kvällen som jag lika gärna kunde ha haft i matlådan. Jag fastnade i mitt tankesätt om att jag hade tid att inhandla kaffefilter och dricka kaffe. Samt att jag kunde laga en maträtt. Hur tänkte jag egentligen? En total tankevurpa som jag gjort så många gånger förr.

Hur resten av dagen gick?

Sådär, jag gav mig tid för att komma ner i varv men kunde inte riktigt hitta mitt andningsankare förrän vid kl 13. En känsla av rastlöshet och stress fanns kvar i kroppen tills jag tog en promenad till förskolan.

Jag tog långa vägen till förskolan och började med en uppförsbacke och när det Ålands ut tänkte jag, nu kan jag andas igen men nej det var kämpigt med andningen. Efter 1 km durrar min klocka till för att just tala om att det har gått 1 km. Tiden visar 9:51/km. Oj, tänker jag och så förstår jag varför jag haft jobbigt med andningen. Min kilometertiden första kilometern brukar ligga på 10:20-11 min/km

Efter 15 min promenad börjar jag känna lugnet i kroppen och jag svänger vänster går över bron svänger höger och följer den lilla kanalen tills jag kommer till vägen där jag går höger och kommer fram till förskolan efter någon kilometer.

Nu sitter jag här och njuter med en god varm kopp choklad och förbereder dottern för läggning. Känner tacksamhet för att jag kan reflektera över mitt beteende och tacksam för att jag tog en promenad istället för bilen när jag hämtade dottern. Vad är du tacksam för?

Tack för att du läste! 🧡Önskar dig en fin dag 🧡

Ny skola, nya upplevelser = att utvecklas.

Mer än 2 år har gått. Jag har provat saker jag aldrig tänkt på. Jag har lärt mig en massa om människan, om kroppen om mig själv. Vissa dagar blir jag nästan lite orolig över hur mycket det finns att veta. WOW det finns så många människor med så många inriktningar, samhället utvecklas, människan utvecklas i en högre fart än någonsin förr. Vi slår knut på oss själva för att hinna med, göra rätt, utvecklas och tillhöra en helhet. Ingen vill vara utanför eller utsatt och då händer det att stressen blir hög, för länge och så skapas en kemisk obalans i kroppen och det som tidigare varit logiskt blir satt ur spel och vi jagar utifrån vår egna kritiska tanke. Istället för att värna om vårt eget mående och säga stopp, det är för mycket nu.

Jag arbetar som lärare på en ny skola, med ett nytt arbetssätt, i ett nytt arbetslag med en ny chef. Den 17/10 gick jag hem från jobbet och kände mig nöjd och tacksam över vad jag hade åstadkommit denna vecka. Ja egentligen alla veckor, varje dag är ett framsteg. Alla dagar är inte toppen men varje dag en stund av glädje, en stund att minnas om jag tillåter mig att reflektera.

Jag vaknar fortfarande med ångest vissa dagar, ibland kan ångesten finnas där i flera dagar. Jag känner den, jag upplever den och ibland så ignorera jag den. Jag försöker skapa utrymme för att göra sådant som får mig att finan lugn, fokus och energi. Det kan vara meditation, läsa en bok eller lyssna på en podd.

Den senaste veckan har jag valt att jag springa med barnen, få upp pulsen, leka kurragömma och försökt hitta till den lekfulla delen hos mig som har varit så gömd. Jag har varit så allvarlig, försökt finna balans så intensivt att jag villat bort mig själv. Jag har slösat me energi än nödvändigt.

Jag hade några funderingar kring min arbetstid, tänkte på dem, kom med ett förslag och nu känner jag mig nöjd. Tillfreds med att min upplevelse och känsla gick att förändra, det gav mig mer tid till att göra ett bra jobb. Det är så skönt att kunna tänka själv och kunna påverka, att skapa en dialog för mitt egna utvecklande. Jag tycke det är svårt att vet svar gränsen går för vad som är ett personligt problem och vad som är ett legitimt yrkesproblem. Hu mycket ska man göra och hur mycket kan man göra?

Tidigare tänkte jag att jag ska göra allt, min yrkesbeskrivning står i skollagen och i läroplanen för grundskolan. Det går alltid att göra för mycket inom skolans värld, för att det finns så mycket att göra så många behöva att förhålla sig till. Jag är så tacksam för att jag kan arbeta, tjäna pengar och använda min kunskap som jag arbetat så länge med att bygga upp.

Avund och bitterhet mot det perfekta.

När är det perfekt? När fönsterbrädan är dammad, blommorna vattnade och centrerade i fönstret med ett lätt ljus riktat på dem. Eller är det när barnen sitter tysta vid matbordet och dukar av efter sig och inte en smula ligger på golvet. Finns det ett sådant senario? Jag blev triggad för att livet är inte så härligt på ytan som det visas. Det är en riktig Rocky road!

Vad är perfekt? Är perfekt en lockelse som får vårt avund att ta mark i en så kaosartad värld så att vi bara måste titta lite till, sträva lite mer?

Jag har ett starkt motstånd till ordet perfekt och med bitterhet tittar jag på bilder jag som uttrycker det ”perfekta” hemmet, den perfekta vasen i sitt liv, de perfekta kläderna. Det är så det känns nu och jag vet att om några dagar kommer jag att tänka annorlunda. Så fint, mysigt, vackert men just nu sitter jag här i mitt kaos.

Ja, bitterheten har tagit sig in i min tanken och med största sannolikhet känner jag en stunds avund för att människorna bakom dessa bilder har tagit sig tid att planera, genomföra och fått ge utlopp för sitt kreativa sitt skapande. Att de har haft ork att tänka långsiktigt och hållet kvar den tanken.

Min verklighet är något annat just nu. Mitt liv fokuserar kring barn och det finns inget lugnt och stilla över det. Det är ett ständigt brus av diskussion, utmaningar kring vem som är starkast, snyggast och snabbast. En kombo mellan kavat 4 åring och 2 killar påväg in i tonåren är en utmaning utan dess like. En stunden är de glada och informativa för att i nästa stund ryka ihop om vem som flyttade smörkniven förra veckan. Jag befinner mig i en maktkamp att upprätthålla ordning och struktur som utmanas av argument som: vem bryr sig, jag ska (innebär lära aldrig hända) Föräldraskapet har nått nya nivåer.

Jag befinner mig i en utvecklingsfas både med mig själv och med barnen och det är galet utmanande. Jag behöver påfyllning med energi för att inte bli helt urlakad.

Livets förändring

Det sker ständigt, våra förändringar. Förändringar som beror på oss själva eller på andra. På arbetsplatsen kan kollegor bli sjuka och rytmen rubbas. Vi får lov att tänka om och vid problem uppstår lösningar. De blir inte som vi planerat men det blir. Det kan handla om stora förändringar som att byta jobb, flytta eller bryta upp en relation. Förändringar har varit väldigt jobbigt för mig under lång tid. Men sedan i somras har mottagandet av förändringar skiftat fokus. Ångesten och födslar slår inte in automatiskt utmana jag hinner för det mesta tänka igenom situationen logiskt istället för med panik och stress. Ett stort framsteg för mig och jag börjar känna mig nöjd över mig själv som person. Att jag faktiskt kan. Yes!

Det blir inte alltid som man tänkt sig.

Vi sätter upp mål, bokar in möten, skapar tid för våra vänner i almanackan för att få en struktur. Vi försöker ta kontroll över vårt liv, vilket är klokt. Med vetskap om vad som komma skall ges möjligheten att planera i god tid. Planera för vad? Planering för mat, tvätt, aktiviteter, läxförhör, arbete och socialt umgänge.

Att ha en översikt för kommande veckor ger mig ett lugn. Det bästa är återkommande aktiviteter på samma dagar och klockslag. Inför varje terminsstart är det alltid någon sorts kaos innan schemat sitter i min tanke. Missade pianolektioner och att gymnastikpassen gått från 2 till 3 per vecka tog någon extra vecka att få till. På arbete har jag en grovplanering för terminen och en mer detaljerad planering för 3 veckor framöver. Läste någonstans att 3 veckor i taget är en bra mängd att ha koll på.

Men hur jag än försöker så finns det faktorer som jag inte kan rå på. Tex vab och andras arbete. Hur ledsen jag än blir, hur arg jag än känner mig så kan jag inte göra något åt vissa faktorer. Jag behöver träna mitt psyke och skapa en känsla hos mig själv att jag kan och att jag ska. Så istället för att hamna i ett träsk av bitterhet ska jag fokusera på det positiva och finna lösningen i situationen som det är.

Jag hade tänkt skriva om intentioner idag men mina tankar for i en annan riktning, rakt mot bitterhetens träsk men så såg jag denna bild och tanken tog fart.

Älskar alla dessa underbara citat!
Foto: @svart_pa_vitt
Ha det gött! 🍁🧡

Återhämtning – 100 dagars utmaningen

Det snurrar, svårt att fokusera med blicken, jag blinkar, fokuserar på andningen och försöker slappna av i axlarna som är uppdragna. Det värker i nacken, jag vrider å huvudet åt höger och åt vänster. Jag böjer huvudet framåt och de stramar i nacken och vidare ner i ryggen. Ändå känner jag mig lätt i kroppen. Träningskläderna stramar inte åt på samma sätt som tidigare i veckan. En skön känsla sprider sig i kroppen men varför snurrar det? Känner mig yr när jag böjer mig fram och reser mig upp. Kroppen är trött, huvudet är mosigt och värken från musklerna känns vid varje rörelse.

Jag har gett mig själv i uppdrag att fokusera på återhämtning, i 100 dagar från september till december och slutdatum är julafton.

Funderar på hur sömnen har varit och kommer fram till att jag har nallat på min sömn, skjutit upp läggningen för att få mer tid på kvällen och ändå har jag vaknat kl 6 varje morgon. Bestämmer mig för att fokusera på sömnen kommande vecka och att skapa en bättre kvällsrutin för mig själv för att skapa tid för återhämtning.

Vad är återhämtning?

Återhämtning är en chans för kroppen och knoppen att få vila från stimuli. Huvudet ges stimuli med alla intryck från arbetet, familjen, den digitala livsstilen som jag är en stor del av. Huvudet ska vila från det extrema tankearbetet som jag utsätter den för. Jag tänker mindfullness, yoga och någon sorts funktionell träning med kroppen som huvudredskap vid min mentala vila. Att bara sitta och stirra rakt ut i rummet, dricka en kopp te med honung är också en variant på återhämtning.

För min trötta kropp kan en god bok både som e-bok och ljudbok vara en skön avslappning. Men även promenader och viss fysisk utmaning är okej. En varm dusch eller ett varmt bad frigör må bra hormoner som får mig att slappna av. Yoga och stretching är att föredrag, framförallt i ett lugnare tempo.

En trött kropp behöver vila men hjärnan kan fortfarande arbeta och en trött knopp behöver fysisk aktivitet för att få återhämta sig det behövs inte vara att springa milen utan en promenad där tempot höjd gradvis. När jag utövar en aktivitet som yoga eller styrketräning är det svårt att tänka på annat och då ger jag hjärnan en chans till återhämtning och jag skapar må bra hormoner i i kroppen och knoppen.

Återhämtning behöver inte vara en stor grej, det viktigaste är att tänka till och planera in återhämtning och att vara lite flexibel beroende på hur du känner dig. Denna veckan har jag skapat mycket tid till återhämtning både fysisk och mental återhämtning, se nedan. Jag var tvungen att fundera en stund över vad jag faktiskt hade gjort i veckan för det är lätt att glömma och istället kritiserar jag mig själv.

Kommande vecka ska jag fokusera på min läggningsrutin.

*Meditation med hummande ljud och med handrörelser där jag ger och tar energi.

*Jag har varit på en timmes djupmassage som är smärtsamt skönt.

*Två pass med yoga som innehöll, global yoga, yinyoga, yangyoga och meditation.

*Jag har gått en morgonpromenad i höstens vackra färger med lätt regn som föll på mitt huvud.

*Lätt styrketräning hemma med kettlebells.

*Lyssnat på en ljudbok, feelgood roman samt en podd om stress och återhämtning, psykologipodden.

Vad är återhämtning för dig? Framförallt hur får du till din återhämtning?

Suttit ner och njutit av en kopp kaffe och några godisbitar.

Trevlig lördagskväll!

Kram Linda

Ångest en del av livet

Jag kör vab, sjukt barn på bättringsvägen så imorgon är jag tillbaka på jobbet. Tror många har fått en släng av höstförkylningen och som jag skrev till en kollega, nu kommer snoret att rinna till mars 2020. 🤧

Vaknar till frostig gräsmatta och dimman ligger tät över staden. Känner mig helt varm inombords, tända ljus, dricka honungsvatten med mynta och mysa en stund eller varför inte hela förmiddagen.

Vi tar oss ut på en promenad i höstkylan, luften är frisk och vinterjackan värmer skönt. En halvtimmes promenad, passerar affären och köper med de viktigaste sakerna hem. Dottern cyklar och jag börjar acceptera att barnvagns perioden är slut, en liten sorg men också en sådan lättnad över framstegen. Barnvagnen får vara kvar ett tag för affektionsvärdet eller nostalgi samt ev. feber i vinter (bra ursäkt) då man kan rulla runt en sväng på snöbeklädda gator.

Har haft ångest till och från i tre dagar. Den ökar, påverkar, minskar försvinner, kommer tillbaka. Jag flyr, ignorerar, känner, upplever och fokuserar på andningen. Det blir lite mörkare i mig även om solen skiner starkt. Fundera på varför ångesten finns där och fick nyss ett starkt ångest påslag när jag läste första utkastet på min text som ska vara med i antologi om utmattningssyndrom. Att jag sedan loggade in på Instagram och läste en enda text på #utmattning var oklokt gjort av mig. Jag vet att andras berättelser och upplevelser påverkar mig och för det mesta klarar jag att se vad som är deras problem och vad som är mitt problem. Jag kan vara neutral. Inte idag, idag slog flyktsystemet på. Det griper tag i mig och känslorna blir extremt tydliga, ytlig andning, snabbare puls, rastlöshet i kroppen, svårt att slappna av, flyktigt fokus.

Vandrar runt i huset, pratar med dottern, förbereder för kvällsmaten, försöker distrahera mig. Ska jag ringa någon? Nej jag sätter mig och skriver, ut med orden så jag får reflektera, sätta ord på mina känsla/upplevelse. Både knopp och kropp reagerade på detta.

Ibland när jag läser ord både mina egna och andras som påminner om mina eller kopplar till mina rädslor tappar jag logiken för en stund. Idag var inte den bästa dagen att läsa min text eller andras för den delen heller. Jag vet vad som påverkar mig, frågan är varför jag inte kunde hålla distans. Dels beror det på sömn, jag har fuskat med sömnen och dottern har hostat på nätterna och börjar sprida ut både armar och ben i sängen. När jag funderar vidare kommer jag fram till att när kroppen är i obalans och jag dricker kaffe så kommer jag närmare min ångest. Där som om kaffe triggar mitt system, vilket koffein så klart gör. Nu återgår jag till varmt smaksatt vatten och gömmer den goda tanken på en kaffe latte. Undvikande beteende, ja ✅ på den.

Detta är livet…jag lever här och nu.

Kram 🧡

Kan jag verkligen finna balans?

Satt en stund på sängen runt fyra tiden idag. Solen hade passerat vårt sovrumsfönster men strålarna lyste fortfarande in. Det var så stilla, så lugnt och skönt. Kröp ner under täcket med understället på och efter 5 timmar utomhus i det fina och kyliga väder var detta det rätta sättet att värma kroppen på. (Läs någon annan han före till badkaret och låste dörren, attans)

Det är härligt att vara utomhus men ändå har jag ett stort motstånd inom mig. Det tar emot att gå ut. Jag behöver aktivering för att fina lugnet och lugnet behövs för att bygga energi så att jag orkar mer.

Jag upplever en förnimmelse av balans.

Jag fick en lång stund för mig själv att bara sitta och titta på den fantastisk fina eftermiddags himlen. Plötsligt är huvudet tomt, jag känner en lätthet i kroppen och börjar fundera över när jag kunde vara så avslappnad och närvarande sist. Jag hade en liknande känsla här om dagen när jag var själv hemma och skulle iväg till jobbet. För en liten stund reflekterade jag över den lugna känslan som fanns i min kropp. En känsla som jag inte upplevt på länge mer än 2 år. Något händer, kan det vara så att jag börjar hitta någon sorts balans i livet som gör att jag kan slappna av fastän det är stökigt i hallen, tvättstuga är fylld av väntande tvätt och middagen är inte planerad.

Det är inte hela världen om det är lite stökigt, världen går inte under för att jag inte har handlat idag, det tar bara på mina krafter att åka en sväng till affären efter jobbet. En tallrik yoghurt och äggsmörgås fungerar bra till middag när orken tryter. Vi är fem personer i familjen och det är inte självklart att jag ska hålla ordning på allt. Kanske var det så från början för att jag tog mig an den rollen och jag har inte hört en människa säga ge mig mer ansvar frivilligt. Alla i familjen kan hjälpas åt. Mannen fixade middag med hjälp av barnen och jag kom till dukat bord.

Väntar just nu på att duschen ska bli ledig så jag tänker prokrastinerar lite till och njuta av tystnaden som lagt sig i huset. Det är härligt att njuta av tystnaden i mitt egna hem. Tänk att jag har så mycket närvaro att jag uppmärksammar min egna stund, det är bra gjort av mig.

Dagens lärdom: var ute mycket, effekt – lugnet, tystnaden som kommer efter aktivering ✅

Hoppas du har haft en bra dag och funnit tid för återhämtning? 🧡

Trevlig lördagskväll! ⭐️

Jag är inte klar!

Fredag betyder arbeta hemifrån. Det är en dag som jag fokuserar på mitt företag. Ett företag som jag startat själv, driver själv och funderar en massa på. ett företag som jag får vara kreativ i. För varje uppdrag lär jag mig något nytt. Fastän jag gjort , gör allt detta så funderar jag på om det var så klokt att starta företag? Skapade jag mer stress för mig själv? Hade jag verkligen funnit mitt ”why”

Jag söker efter lösningar och skapar min framtid.

Vad jag vet var att jag sökte efter en förändring. Jag kunde inte fortsätta i den situationen jag befann mig. Jag mådde dåligt av jobbet, jag kände mig utlämnad och ingen förstod på riktigt förutom den som själv varit i samma situation. Jag fick någon sorts medlidande även om det inte var tanken så kände jag än mer ensam. Att få panikångest på jobbet och gråta inför mina kollegor för att försäkringskassan ansåg att jag var redo. Det jag behövde var nedsatt arbetsbelastning och istället fick jag lägga min extra energi på att lösa det problemet. Jag vet inte vad ett rehabiliteringssamtal är för jag har aldrig deltagit i ett. På arbetet fick kämpa för något som borde vara en självklarhet, att få må bra och få bygga upp en stukad självkänsla och ett förlorat självförtroende. Jag tänka inte lägga energi på tänk om men jag behöver bearbeta vissa saker för att utvecklas och kunna gå vidare. Jag måste förstå mitt ”why”.

Idag arbetar jag på en ny arbetsplats som lärare och vi är två i klassrummet, två utbildade pedagoger. Jag befinner mig i en situation där jag inte är ensam ansvarig för allt. Jag har mina ämnen som jag kan fokusera på, ämnen som jag kan göra bra. Jag arbetar inte heltid och jag känner att jag har möjlighet att lyckas. För första gånge på länge finns en tydlig struktur för vad som ska göras, vad som ska planeras och vad som ska utvecklas. Det jag behöver är tid, tid till att förstå, tid till att utvecklas och tid för att se vad som passar mig, hur jag ska förhålla mig till omvärlden.

Det tar tid och jag befinner mig i två världar.

Min läkare sa, det kommer att ta tid, minst två år innan du är med i matchen. Han hade rätt, eller? Jag har inte förstått det där med tiden före och tiden efter utmaningen men jag börjar förstå det nu. Jag har länge velat vara den glad, nyfikna och starka Linda, hon som kunde springa några kilometer utan att tro att hon skulle dö. Hon som for utför slalombackarna på vintern och njöt av livet. Hon som längtade till jobbet för att det var givande och utvecklande. Jag valde aldrig mitt yrke för pengarna och min lön betalar mitt leverne så jag behöver arbeta, vilket jag gör. Att äntligen få pengar på kontot efter att ha levt på besparingar för att finna vägen till ett bättre mående. Så min uppmaning till alla friska som jobbar. Spar pengar, du vet inte när du kan behöva dem. En undersökning från Di visar att var femte mår dåligt pga sin ekonomi då forskare menar att vi har lättare att leva i nuet än att tänka klokt om framtiden. (Hans Bolander 29 juni 2019 Di.se)

Var jag egentligen försvunnen? Nej jag var förlorad i min egen värld…

Jag är Linda, jag har bara utvecklats mer och jag förstår vad att leva innebär. Kanske jag hamnar där igen, i den trötta världen där allt blir svart och ångesten har mig i ett hårt grepp. Ingen vet så jag försöker utmana mig varje dag för att skapa möjligheter för mig själv. Klart jag är förändrad och så galet medveten att jag blir förvirrad och ibland undrar hur jag ska förhålla mig till mig själv. Jobbigt, ja ibland ballar jag ur.

Trevlig fredag!

Torsdag och jag ballar ur

Avslutade gårdagen med huvudvärk, la mig tidigt. Först någon timme i soffan så barnet kunde showa. När min energi var helt slut kom maken med pizza och sedan gick jag till sängen. Snart fick jag sällskap av Elin som fortsatte sin akrobatik i sängen tills hon somnade.

Kunde inte ligga på huvudet för värken ökade. Fixade en hög av kuddar och halvsov svarade sporadiskt på frågor från barnen. Självklart skulle Elin gosa extra mycket så till slut fick hon lägga sig vid sin pappa, som självklart somnade på några minuter.

När detta händer är det som om jag inte kan som ordentligt för jag vet att barnen kommer att komma med sina funderingar och vill prata. Det finns en rutin och den är viktig att hålla på även om jag önskar att de kunde se när de behöver låta mig vara men så fungerar inte barn och mammarelationen här hemma.

Sover bra hela natten, vaknar av klockan som durrar på armen. Går in i duschen och känner de underbara sköna vattenstrålarna mot kroppen. Står länge, tvättar håret två gånger för att få bort torrschampot som jag använt i veckan. Har hittat ett nytt och det har verkligen passat för mitt hår 👌🏼 Tydligen har jag duschat för länge, jag har stört makens morgonrutin då han är den som duschar länge.

Behöver jag säga något om vår morgon i funkisvillan?! Olika viljor, ingen ville lyssna, någon träter på mig och jag ballar till slut ur. Av bara farten slänger jag ur mig idag är ni med och städar huset. (Nu ska de allt få se vad som behöver göras) Attans jag vill inte städa huset.

Så typiskt, i affekt så ska jag allt visa på vad som gäller och i efterdyningarna kommer visdomen. Det här med familjelivet är en riktigt berg och dalbana. Glömde helt bort att bryta min negativa tankebana så nu sitter jag här med min kopp kaffe och ska strax gå till jobbet.

Tittar ut genom fönstret och ser alla vackra färger som hösten bjuder på om känner mig lugnare i sinnet. Hösten är vacker!

Ha en trevlig torsdag! 🍁🧡