En liten tankevurpa och intentionen med dagen är borta

Du vet, jag vill så väl men så blir det så knasigt.

Vaknar upp efter en god natts sömn. Somnade tidig, vaknade någon gång och somnade om utan problem. Får fart på barnen och vi äter frukost nästan samtidigt. Fyller kaffebryggaren med vatten, går till skåpet tar fram kaffet och upptäcker att kaffefiltret är slut.

Jaja det ordnar sig jag har tid att åka till affären och köpa kaffefilter. Sätter mig vid bordet börjar äta havregrynsgröten med blåbär, hallon och chokladprotein. Gröten är mindre god äter upp bären och gör mig en smörgås som jag kan ta med och äta på förmiddagsfikat. Behåller lugnet och tänker positivt.

So far so good.

Barnen gör sig iordning och jag blåser håret säger hej då till grabbarna och kommer på att jag ska ha med mig en lunchlåda också. Det får bli tabbouleh (hade inhandlat grejerna dagen före) Kokar upp vatten häller i bulgur ställer det åt sidan medan jag funderar på alla ingredienserna till tabbouleh. Har inga tomater så jag tar med mig E till affären för henne ska jag lämna strax innan 9 då jag börjar kl 9. Handlar lite extra grejer när jag ändå är där. Vi kommer hem, jag brygger kaffe och börjar hacka grönsakerna som ska blandades med bulgur.

Under tiden jag hackar grönsakerna kommer de ifrågasättande tankarna. Jag försöker slappna av och tänka på annat men det destruktiva tar över. Jag kämpar emot det negativa med olika argument för att ha ett positivt mindset. Kan jag inte bara vara klar med hackandet någon gång. Käken spänns och när min hemmagjorda tabbouleh är klar vänder jag mig om och tittar på klockan.

Stresspåslaget är ON! Jag känner det i hela kroppen, andningen är ytlig, hjärtat slår snabbare och kroppen spänd. Nu när jag skriver om det får jag direkt kontakt med känsla som jag hade imorse.

Vad beror det på?

Det handlar om mig och min planering. Hade jag öppnar kylskåpet och tittat lite mer så hade jag kunnat gjort en matlåda med rester. Åt en nachotallrik nu på kvällen som jag lika gärna kunde ha haft i matlådan. Jag fastnade i mitt tankesätt om att jag hade tid att inhandla kaffefilter och dricka kaffe. Samt att jag kunde laga en maträtt. Hur tänkte jag egentligen? En total tankevurpa som jag gjort så många gånger förr.

Hur resten av dagen gick?

Sådär, jag gav mig tid för att komma ner i varv men kunde inte riktigt hitta mitt andningsankare förrän vid kl 13. En känsla av rastlöshet och stress fanns kvar i kroppen tills jag tog en promenad till förskolan.

Jag tog långa vägen till förskolan och började med en uppförsbacke och när det Ålands ut tänkte jag, nu kan jag andas igen men nej det var kämpigt med andningen. Efter 1 km durrar min klocka till för att just tala om att det har gått 1 km. Tiden visar 9:51/km. Oj, tänker jag och så förstår jag varför jag haft jobbigt med andningen. Min kilometertiden första kilometern brukar ligga på 10:20-11 min/km

Efter 15 min promenad börjar jag känna lugnet i kroppen och jag svänger vänster går över bron svänger höger och följer den lilla kanalen tills jag kommer till vägen där jag går höger och kommer fram till förskolan efter någon kilometer.

Nu sitter jag här och njuter med en god varm kopp choklad och förbereder dottern för läggning. Känner tacksamhet för att jag kan reflektera över mitt beteende och tacksam för att jag tog en promenad istället för bilen när jag hämtade dottern. Vad är du tacksam för?

Tack för att du läste! 🧡Önskar dig en fin dag 🧡