Jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag vet inte vad som är klokt att skriva, en osäkerhet har smugit sig på under en längre tid. Förändringen sker successivt om det inte är så att du bryter benet eller att din partner gör slut med dig då är det som en blixt från en klarblå himmel. Eller om du verkligen tänker efter så skedde det nog gradvis, förändringar i beteende, men som sagt ett benbrott kommer som en surprise. Det är tre år sedan, jag har lärt mig symptomen men kan ändå inte stoppa i tid för sällan vet jag att stanna upp. Mitt driv har varit stort, min vilja ännu starkare och förhoppningen om att förändringen är stadigt uppåtgående är en aningen naivt men så är jag en naiv person, som tror på romantik och att det mesta går att göra bara jag vill det. Framgång eller förfall, så känns det just nu, antingen eller, ingen gråzon.

Under min semester tog jag tillfälle i akt att börja träna och bli bättre på kosthållning, de flesta dagar går jag på kaloriunderskott och resultaten kommer, mina byxor sitter lösare, siffran på vågen minskar, lika så midjemåttet som är min första riktlinje. Min kropp är starkare och min träningstid varar över en timme. Jag blandar styrketräning med konditionsträning och jag har fått viss egentid med maken på gymmet, en riktig lyx i vardagens bestyr. Oftast har vi barnen med oss och det är roligt att lära dem om styrka och vikten av ett långsiktigt tänk. Att ha en stark kropp är viktigt för mig för med den starka kroppen klarar jag så mycket mer och håller mig mer frisk förhoppningsvis. En stark kropp är något jag trivs med, den klarar av livets påfrestningar och ser hälsosam ut. Jag har kommit långt och nu är det dags att ta itu med demonerna som spökar kring kroppens utseende då min utmattning resulterade i en viktökning som gjort mig osäker och mer kritisk till mitt utseende. Jag känner mig obekväm i min kropp även om majoriteten av dagarna är bra. Jag påminner mig om min resa och hur långt jag faktiskt har kommit. Det är lättare att vara kritisk än att se det positiva, för en mental framgång syns inte på samma sätt som en fysisk förändring. Jag blir starkare både mentalt och fysiskt, det tar tid och jag måste ha tålamod.

Jag. har varit aktivt både med familjen och för mig själv. Jag har paddlat, vandrat, cyklat och åkt rullskidor. Jag har smakat på det liv jag vill ha under min semester och nu är vardagen här, med jobb, träningar som ska skjutsas till, matlagning, läxor, tvätt. Vissa kallar det för ekorrhjulet, jag är inte redo att hålla med. Detta är livet och jag är inte ensam i detta, jag har någon att dela ”bördan” med och ändå är det utmanande. Jag ´känne rhur min energi försvinner, jag har svårare att slappna av och känslan av att ligga steget efter istället för steget före kommer oftare.

Det blev svårt att andas, hittade inte min astmaspray, började gå av och an, djupandas, sätter mig i bilen och åker hem, vägrar inse att det är en panikångestattack, kämpar emot. Detta är en signal, något måste ändras. Vad? Jag måste inse att jag är i en övergångsperiod, precis som jag har svårt att komma till ro de första veckorna på semestern blir det också en utmaning att anpassa sig till arbete och den verklighet jag befinner mig i just nu, åter i arbete. Jag arbetar 80% i samma yrket som när jag blev sjuk, klart jag är orolig, samtidigt som jag försöker visa att jag är bra, jag duger och ändå döljer jag min oro, försöker undvika uppmärksamhet. arbet ai det tysta och ändå sitter jag där och hör en massa ord komma ut ur min mun. What? Inte nu igen, jag och min mun.

Ärlighet är viktigt, det är först då de riktiga förändringarna kan ske så nu är jag ärlig och säger att jag mår inte riktigt bra. Jag vet varför jag upplever stress men vet inte just nu hur jag ska förändra mitt beteende. Ibland vill jag bara skrika och be mindfullness att dra åt helvete samtidigt som jag vet att förändring inte sker smärtfritt och att mindfullness faktiskt fungerar för mig oftast. Nu stannar jag upp, ser över mitt beteende och försöker finna en lösning på de negativa vanor jag skapat för mig själv. Det är inte för alltid, det är för stunden, för mig och mitt mående. Jag vill träna, kanske att jag behöver göra lättare träningspass, planera in återhämtningstid och bestämma mig för att jag inte behöver tvätta kläder efter kl 18 en vardagskväll.

Idag spenderar jag söndagen i soffan, kollar serier, tar en promenad och köper pizza till lunch. Cyklar en sväng med barnen, lyssnar på musik och kommer troligen att hänga en omgång tvätt så att familjen är redo för veckan. Jag gör inget extra, jag försöker att bara vara, låter kroppen få vila extra mycket.

Hur gör du för att få familjelivet att gå ihop med din egen mentala och fysiska hälsa? Ge mig tips på de enkla lösningarna som skapar mycket.

Tack för mig.

/Linda