En prasslig stund

Det är mörkt, en stjärnklar kväll, tåget tutar, en bilmotor brummar, jag sitter på översta trappsteget på verandan och vinden tar tag i mitt hår. Jag ryser av den svala luften, andas in en klar luft, hur klar den nu kan bli med alla avgaser som far omkring. Försöker rensa i mitt kaos som pågår där uppe, huvudvärken kom direkt som jag satt mig soffan vilket jag gjorde när jag kom hem.

Det är så enkelt och ändå så känsligt och så utmanande. Det är i förändring jag växer även om jag mår lite sämre för en stund för att jag måste lämna den där trygga zonen jag skapat för mig. En zon jag kan hantera, planera och finna återhämtning. Allt kan förändras på en stund.

Jag tar ett djupt andetag och låter axlarnas sjunka med utandningen, vinden tar tag i trädens löv en efter en prasslar de i mörkret, hösten är här.

Jag har en superpower!

Jag har en superpower. En dag bara fanns den där. Den gav sig till känna första gången den 7 juli 2014 kl 15:44, den dagen då jag blev mamma. Aldrig hade jag trott att denna superpower fanns i mig. Ingen beskrivning, ingen manual, vakandes som en hök, en riktig hormonexplosion.

Jag är inte ensam om det. Det betyder inte att enbart kvinnor har denna superpower. I en forskning har man undersökt hur människor knyter an till sitt barn och kommit fram till att människor utvecklar denna superpower även vid adoption. Det betyder att denna superpower finns utan biologiska kopplingar till barnet.

Denna superpower är för livet, det finns ingen som kan förbereda sig för den, för ingen vet hur man kommer att vara i framtiden.

Denna superpower heter föräldraskap och vi kommer att göra vårt bästa för våra barn. Alla dagar och stunder är inte bra, jag litar på min intuition för det mesta, därför vaknar jag mitt i natten för minsta lilla pip, ordet mamma är magin, ibland blir man galen av det och många gånger känner jag tilliten som barnet har till mig. Jag finns där, när och samtidigt på avstånd, jag tränar på att ha distans jag andas, lyssnar och ser mina barn för den de är och jag försöker låta dem göra sin resa, stötta och skapa utrymme att finna tron på sig själv.

Vilken häftig superpower – föräldraskapet är.

För ett år sedan flyttade Konrad in hos oss, han är en påhittig krabat som älskar att testa nya saker, busar, bakar och är expert på att gömma sig så fort en vuxen kommer in i rummet. Konrad är Elins kompis och hen tycker om att stöka till, ha sönder saker och rita på väggarna.

Konrad knuffade till Elin i baksätet så hon tappade hinken med alla lingon i.

Konrad har hjälpt oss alla att se på livet med mer humor, att vara mer avslappnad och inte ta allt kaos så allvarligt. Troligen har Konrad hjälpt mig mest. Funderar på att skriva en barnbok om Konrad. Vill du höra en berättelse om Konrad?

Föräldraskap är en utmaning -heja alla föräldrar! Vilket är ditt bästa föräldrartips?

Det kommer över en fort ibland

Lugnet blandas med kaos, tänk om tankar kommer och går, ovissheten är stor. Sitter i vår nya soffa och lyssnar på lugn musik, lite sorglig musik blandad med lite mer skön musik.

Hur farligt är det? Alla ska vi samma väg vandra, vissa tidigare än andra, jag är inte redo, jag älskar livet även om mörkret tränger sig på ibland.

En timme kan gå fort eller långsamt, 48 timmar är många timmar när man väntar…

Jag gör det mesta rätt, håller avstånd, tvättar händer, avstår nöjen för allas bästa och ändå finns de där, de små lömska bacillerna…

Andas, lever här och nu, gräset växer, rosorna blommar fortfarande, kvällarna är svala och bli mörkare tidigare för var dag. Alla förbereder sig för mörkret och kylan på olika sätt. En kopp te i soffan med solens trålar som lyser upp rummet genom fönstret alla dessa tankar på 3 min en torsdagskväll…

Att vara i nuet och närvarande kräver att alla tankar tillåts, även de som skrämmer, möt dem, följ dem försök att inte döma, det är tankar och tro inte på allt du tänker.

Jag undrar vad betyder detta, troligen en stor del av ovisshet men också en del av livet, att jag försöker skapa ordning av något som skrämmer.

Oj detta blev rätt mörkt och vissa stunder är livet så, jag tar en kaka till och njuter av en stund för mig själv i min nya soffa, snart är relaxen inred.

Hur möter du dina mörka stunder?

Må gott! ⭐️

Att bara få vara en stund

Jag ligger där på mattan, sträcker ut kroppen och slappnar av. Det går lite fort nu, det händer saker som jag inte kan rå över. Det ena leder till det andra, fjärilseffekten, ett vingslag och förändringen är igång.

I huvudet tänker jag fysisk aktivitet, styrka. Samtidigt i mitt inre känner jag en längtan efter lugn, att bara vara, att andas och hitta fokus.

Jag stretchar krpopen, sträcker på ömma muskler som fick sig en genomkörare igår. Det var 1,5 vecka sedan jag pushade kroppen. Det är skönt att känna kroppen ligga mot golvet, att bara vara. Gör en kroppsskanning och känner in hur det känns i kroppens olika delar.

Min stund är över, hela familjen börjar leta och till slut ropar ett barn: – Mamma. Japp tillbaka till familjen och på fredag kommer vår soffa. Intressant att se hur den passar in i nya rummet.

Trevlig tisdagkväll!

Kram Linda

Att skriva utan skam

Jag vet inte hur jag ska formulera mig, jag vet inte vad som är klokt att skriva, en osäkerhet har smugit sig på under en längre tid. Förändringen sker successivt om det inte är så att du bryter benet eller att din partner gör slut med dig då är det som en blixt från en klarblå himmel. Eller om du verkligen tänker efter så skedde det nog gradvis, förändringar i beteende, men som sagt ett benbrott kommer som en surprise. Det är tre år sedan, jag har lärt mig symptomen men kan ändå inte stoppa i tid för sällan vet jag att stanna upp. Mitt driv har varit stort, min vilja ännu starkare och förhoppningen om att förändringen är stadigt uppåtgående är en aningen naivt men så är jag en naiv person, som tror på romantik och att det mesta går att göra bara jag vill det. Framgång eller förfall, så känns det just nu, antingen eller, ingen gråzon.

Under min semester tog jag tillfälle i akt att börja träna och bli bättre på kosthållning, de flesta dagar går jag på kaloriunderskott och resultaten kommer, mina byxor sitter lösare, siffran på vågen minskar, lika så midjemåttet som är min första riktlinje. Min kropp är starkare och min träningstid varar över en timme. Jag blandar styrketräning med konditionsträning och jag har fått viss egentid med maken på gymmet, en riktig lyx i vardagens bestyr. Oftast har vi barnen med oss och det är roligt att lära dem om styrka och vikten av ett långsiktigt tänk. Att ha en stark kropp är viktigt för mig för med den starka kroppen klarar jag så mycket mer och håller mig mer frisk förhoppningsvis. En stark kropp är något jag trivs med, den klarar av livets påfrestningar och ser hälsosam ut. Jag har kommit långt och nu är det dags att ta itu med demonerna som spökar kring kroppens utseende då min utmattning resulterade i en viktökning som gjort mig osäker och mer kritisk till mitt utseende. Jag känner mig obekväm i min kropp även om majoriteten av dagarna är bra. Jag påminner mig om min resa och hur långt jag faktiskt har kommit. Det är lättare att vara kritisk än att se det positiva, för en mental framgång syns inte på samma sätt som en fysisk förändring. Jag blir starkare både mentalt och fysiskt, det tar tid och jag måste ha tålamod.

Jag. har varit aktivt både med familjen och för mig själv. Jag har paddlat, vandrat, cyklat och åkt rullskidor. Jag har smakat på det liv jag vill ha under min semester och nu är vardagen här, med jobb, träningar som ska skjutsas till, matlagning, läxor, tvätt. Vissa kallar det för ekorrhjulet, jag är inte redo att hålla med. Detta är livet och jag är inte ensam i detta, jag har någon att dela ”bördan” med och ändå är det utmanande. Jag ´känne rhur min energi försvinner, jag har svårare att slappna av och känslan av att ligga steget efter istället för steget före kommer oftare.

Det blev svårt att andas, hittade inte min astmaspray, började gå av och an, djupandas, sätter mig i bilen och åker hem, vägrar inse att det är en panikångestattack, kämpar emot. Detta är en signal, något måste ändras. Vad? Jag måste inse att jag är i en övergångsperiod, precis som jag har svårt att komma till ro de första veckorna på semestern blir det också en utmaning att anpassa sig till arbete och den verklighet jag befinner mig i just nu, åter i arbete. Jag arbetar 80% i samma yrket som när jag blev sjuk, klart jag är orolig, samtidigt som jag försöker visa att jag är bra, jag duger och ändå döljer jag min oro, försöker undvika uppmärksamhet. arbet ai det tysta och ändå sitter jag där och hör en massa ord komma ut ur min mun. What? Inte nu igen, jag och min mun.

Ärlighet är viktigt, det är först då de riktiga förändringarna kan ske så nu är jag ärlig och säger att jag mår inte riktigt bra. Jag vet varför jag upplever stress men vet inte just nu hur jag ska förändra mitt beteende. Ibland vill jag bara skrika och be mindfullness att dra åt helvete samtidigt som jag vet att förändring inte sker smärtfritt och att mindfullness faktiskt fungerar för mig oftast. Nu stannar jag upp, ser över mitt beteende och försöker finna en lösning på de negativa vanor jag skapat för mig själv. Det är inte för alltid, det är för stunden, för mig och mitt mående. Jag vill träna, kanske att jag behöver göra lättare träningspass, planera in återhämtningstid och bestämma mig för att jag inte behöver tvätta kläder efter kl 18 en vardagskväll.

Idag spenderar jag söndagen i soffan, kollar serier, tar en promenad och köper pizza till lunch. Cyklar en sväng med barnen, lyssnar på musik och kommer troligen att hänga en omgång tvätt så att familjen är redo för veckan. Jag gör inget extra, jag försöker att bara vara, låter kroppen få vila extra mycket.

Hur gör du för att få familjelivet att gå ihop med din egen mentala och fysiska hälsa? Ge mig tips på de enkla lösningarna som skapar mycket.

Tack för mig.

/Linda

En påminnelse att bara få vara ibland

Jag behöver bli påmind ibland för att tänka till och tänka om. Det är lätt att fastna i vanor, att göra på ett sätt, att pusha, göra klar, flera saker på en gång. Överallt delar personer med sig om sina resor, upplevelser och lärdomar och många gånger tänker jag, bra för dig, kul, det gör du rätt i men idag sammankopplade min hjärna med flera frågeställningar jag haft de senaste dagarna och insåg att det är nog klokt att ta det lugnare.

För några dagar sedan fick jag möjligheten att prata med mamma i lugn och ro. Okej jag pysslade i köket, lagade mat och plockade undan men kände ingen stress över det. Jag förberedde för barnens middag som var klar när de kom hem från träningen helt slut och med lågt blodsocker, kan säga att det är ingen härlig stund när de är hungriga de behöver mat fort. I alla fall så satt vi och pratade och jag sa att jag skulle vilja lära mig att skriva bättre, kanske en novell och i det långa loppet skulle det vara spännande att skriva en bok.

-Varför tar du det inte bara lugnt, var ledig dina 20 % istället för att fylla dem? Undrar mamma.

– Jag vill göra något för mig, utvecklas i en hobby som jag gillar. Svarar jag, blir tyst en stund och säger sedan: Det skulle vara skönt att bara vara, Elin kommer att vara hemma så det blir väl till att utforska alla lekparker i närområdet.

Jag funderar en stund till och undrar vad det är som gör att jag känner ett visst motstånd med att vara hemma med en blivande 5 åring. Är det den intensiva semestern med mer än 400 lagade måltider, det konstanta plockandet och möjligheten till att bara läsa korta stunder som gör att jag längtar efter lugn och ro?

Den mentala biten, alltså själva inställningen till att vara hemma med barnet som behöver programmeras om. Att vara föräldraledig och bli trebarnsföräldrarna är en del av bakgrunden till min utmattning 2017. Barn = stress och jag behöver lära mig att leva med det. Jag älskar mina barn, min familj men jag har också stort behov av att vara själv, egentligen räcker det med 30 min om jag kan slappna av, koppla bort och njuta en stund men jag har ingen on/off knapp så vissa dagar är förmågan svår att ta tillvara på den där stunden att bara vara.

Denna sommar är ett bevis på att jag faktiskt kan vara förälder, planera dagarna och även vara en del flexibel men jag har fortfarande svårt att bara vara. Så nu sitter jag på gräsmattan, skriver detta inlägg och har valt att inte börja med något projekt i trädgården. Jag låter solen värma min kropp och förlikar mig med tanken att bara vara en dag i veckan hela hösten, jag har fyra hela dagar att ”prestera” på jobbet och 7 dagar att vara förälder på, klart jag ”bara ska vara”!

Kan du bara vara? Hur gör du för att slappna av?

Migrän och solrosor

Jag kände det redan igår, den starka tröttheten och obehagskänslan i kroppen. Det var flera månader sedan som jag känt dessa kroppsliga fenomen. Det blir bättre när jag ligger ner och värre när jag rör på mig, illamåendet kom vid lunch, likaså ljuskänsligheten, tog jag en Alvedon, satt på mig solglasögonen, la mig på soffan ute på verandan och blundade. Ogillar migränen då jag ofta får synrubbningar och det känns som om jag befinner mig i en bubbla, avskärmad från verkligheten.

Migrän är ett tecken för mig att nu behöver kroppen återhämtning och vila. Slappna av andas, vätskeersättning och stretcha är min första hjälpen vid migrän. Hjälper inte det så blir det sängen i ett mörkt rum och godis i form av salt och blandat som någon familjemedlem får inhandla. Tack 🙏🏻

Läste på 1177 att vid 40 brukar migränen minska så det känns ju lovande, har bara några månader kvar innan 39 byts ut till 40. 😉

En kopp kaffe och något sött fick upp mig på benen igen, att ströva runt i trädgården och njuta av allt som växer får vara min underhållning idag. Solrosorna, självsådd sig från förra året är mäktiga och har tagit över en del av mina odlingar. Upp till fem meter kan de bli 🤩

Har du en favoritblomma? Vilken?

Nu ska jag inta vätskeersättning och hoppas att migränen försvinner helt snart. Maken har åkt på golf så jag ringde efter hjälp så att barnen kommer till sin träning. Ha det gott! 🌻

Tre saker jag tänker på ikväll.

Jag är stolt över den jag är och det jag faktiskt kan göra.

Jag är glad över det jag åstadkommit idag, jag lyssnar på min kropp och pushar min kropp. Jag utmanar och lär om mig själv varje dag.

Jag är tacksam över min familj och mina vänner. Små stunder här och där när vi träffas och umgås.

Vilka är dina tre:

Jag är stolt över

Jag är glad över

Jag är tacksam för

Jag tappade kontrollen över kroppen – är ångesten befogad?

Jag stapplade uppför trappen, knappade i kodlåset, öppnade dörren och gick in. Illamåendet och yrsel närvarande och i periferin spökar ångesten. Träningskläderna åker av, känner mig instängd. Öppnar mellersta lådan i köket det kan finnas något sött – snabba kolhydrater. Hittar en twix tar en tugga, går ut på verandan, lägger mig på madrassen i solen och andas. Mina bröstmuskler rycker när jag lyfter upp armarna, mina ben känns som kokt spagetti, jag är helt slut och har ingen kontroll över kroppen. Om något är obehagligt så är det detta, jag är så låg, jag försöker äta mat men jag kan inte svälja, sippar på vattnet, små klunkar. Efter 30 min på madrassen reser jag mig upp och går till kylskåpet, måste få i mig energi, kan inte tänka så det blir vätskeersättning och ett äpple.

Mina tankar far fram och tillbaka. Hur kunde det bli såhär? Vad ska jag göra för att det inte blir så igen? Ångesten och rädslan över kroppens reaktion tar min energi och istället för att ligga där på madrassen och bara vara i nuet så börjar jag söka svar och anledningar. Det måste fixas, vill inte känna såhär igen. Någon som kan får gärna förklara hur kroppen fungerar vid träning och varför det blev som det blev. För lite vätska i kroppen? Kan gårdagens yogamassage a 90 min spela in, att jag inte åt frukost igår eller att jag ändrade min frukost imorse?

Vad jag gjorde? Jag var på gymmet och hade planerat ett långpass med 8 övningar. Efter tre övningar gick jag mot utgång med en enda tanke, svimma inte.

Jag började med benböj sedan marklyft och bänkpress efter det. Jag gjorde 2 uppvärmningsset till alla övningar först ett set med stången och sedan ett set med lätta vikter och sedan gick körde jag 3 set med 10 repetitioner och avslutade med att köra ett fjärde set med 5 kg extra alla övningar. Nu ligger jag här i soffan efter en kort sväng i skogen och tror att jag kommer att ligga kvar här ett bra tag.

Idag visade sig mitt problem att tecken på ångest hos mig är detsamma som tecknen när jag tränar och pushar mig, snabb puls, häftig andning och yrsel och med detta kommer en känsla av att tappa kontrollen. Det är som om jag har en motorväg rakt in i epicentrum i hjärnan när det kommer till ångesten. Varje gång jag gör saker där ångesten har varit inblandad tidigare bygger jag ny kopplingar i hjärnan som säger att detta går bra men så kommer denna händelse och min små logiska kopplingar är som bortblåsta. Nu när jag har mer energi i kroppen känner jag mig mer frustrerad och rädslan är borta.

Det får bli en sväng till gymmet imorgon igen och göra klart de övningar som jag inte hann med idag. Det är detta som kallas för exponeringsövning. Hur gör du när din ångest kommer? Är ångesten generell eller kommer den i vissa situationer?

Tack för att du läste. Ha en bra tisdagskväll 💕

Vart är jag påväg?

Fick en stund för mig själv, har druckit kaffe i solen på verandan. Rastlösheten slog till så jag plockade och dammsög entréplan. Nu sitter jag åter på verandan och funderar över nuet, dagen och livet.

Jag började denna blogg för att dela med mig av det jag upplevde, i en av mina svåraste stunder hittills. Jag vet inte varför jag ville dela med mig av mitt inre kaos, undermedvetet ville jag kanske berätta för dig hur jag mådde och vad jag gjorde för att du skulle veta. Jag ville synas och på något sätt berätta att livet gick vidare även om jag just då inte var en del av ditt liv. Jag var så oerhört ensam, ville inte belasta någon och samtidigt orkade jag inte ta kontakt, eftersom mitt fokus klarade korta stunder i sociala sammanhang.

Idag 3 år efter min första diagnos, akut stressyndrom, sitter jag här och har genomfört ett långt helkroppsmassage pass på gymmet, över 80 min. Kroppen värker lite här och där och musklerna är trötta. Idag vet jag att denna muskeltrötthet beror på mitt aktiva val att gå till gymmet, träna så jag får yrsel och musklerna darrar. Den höga pulsen är inte ett ångestpåslag utan min fysiska ansträngning. Det tog 3 år för mig att att komma hit där jag är. Tålamod och acceptans är mina ledord, det blir som ett mantra för tålamod och acceptans är inte lätt alla dagar.

Funderar över vart jag är påväg och kommer fram till att jag behöver min dåtid för att se vad jag lyckats med, att se de val jag gjort för mig och min hälsa. Tidigare var det 1 steg fram 2-5 steg bak, nu känns det mer som 1, 2, 3 steg fram paus kanske något steg tillbaka.

Min kropp värker men jag är stolt över det jag gör och det jag gjort. Jag vill vara stark, uthållig och leva ett aktivt liv och skapar goda förutsättningar för mig, mitt mående min kropp och i förlängningen min familj. Vi påverkar och påverkas mer än vi tror av varandra. Gör din grej, på ditt sätt så blir det bäst!

Vart är du på väg? Vad gör du för att må bra?

Ha det gott! 🌸

/Linda