Te time tisdag – ångestens efterdyningar

Idag finns en nervös känsla i kroppen. Jag har försökt att ta det lugnt men rastlösheten är där. Det var länge sedan nu och någonstans så har jag undermedvetet väntat på att det ska hända. Det var inte lika kraftigt denna gång och det gick över på 16 min. Jag vaknade upp i panik, hjärtat hamrade fort och mina tankar spann vidare på de kroppsliga reaktionerna. Det är som om jag kämpar med antingen fast jag kan andas. Vad beror detta på?

Upptäcker hur min fot vickar intensivt fram och tillbaka när jag sitter hopkurad i soffans ena ände och försöker läsa. Tungan trycker upp i gommen och det är som om jag håller andan. Tänkte planera mitt julfilms schema idag men har inte kommit dit ännu, först skola och jobb. Tankarna far omkring och jag har ingen röd tråd att följa just nu.

Fick ett oväntat samtal på morgonen som gjorde mig riktigt glad. Det satt igång en massa tankar hos mig och om det jag skriver om här på bloggen. Ibland får jag stunder av skamkänslor som tar över min tankeverksamhet och då vill jag bara krypa ihop i ett hörn. Att skriva hjälper mig och att få dela med mig skapar någon sorts meningsfullhet och jag upplever att livet är mer intressant genom de nya kontakter och insikter jag får. Förändring är inte lätt och är det lätt kanske det inte förändrar mig tillräckligt utan jag går i gamla fotspår. Kan jag förändras?

IMG_3666

Skymningen läger sig och jag gör en lite reflektion över dagen. Även om den röda tråden inte fanns där så fick jag saker gjorda. Jag tog tom tag i tillståndsansökan hos datainspektionen, vilken djungel. Att hålla mig sysselsatt får mig att stänga ute oroskänslorna. Hur klokt det är att göra så vet jag inte? Jag är stark, modig och klok fast idag känner jag mig ynklig, liten och klen.

Hur har din dag varit?

Kram

Annonser

Måndagskvällens tankar

Måndagskvällens tankar

Äntligen sover den lilla, de stora ligger i sina sängar och läser. Jag får tid för mig och mina tankar en stund. Reflekterar över de senaste veckorna och inser att det är många saker som jag har fått vara med om. Positiva saker, förändringar och utmaningar som har varit jobbiga, nervösa och skapat ångest hos mig.

Situationer som jag inte har haft kontroll över och som varit mer lockande än skrämmande och därför har jag vågat. Klart det finns ett tvivel hos mig själv, ett tvivel som beror på att jag själv har höga krav och vet vad jag skulle kunna göra. Jag ska tänka annorlunda och se detta som en början och bygga mål för framtiden.

Det är galet att tro att jag ska kunna vara experten på en gång. Jag sänker mina krav på mig själv, förändrar prestationen till mindre mål och skapar en stege av delmål som kommer att leda mig framåt. Kanske kommer jag inte till målet för att möjligheterna för mig någon annanstans. Det gör mig inget för jag får vara en del av något fantastiskt som jag har startat och vågat göra.

Vad drömmer du om?

Sov gott och dröm sött ⭐️

Kram 💗

När jag stänger en dörr, skapar jag möjligheten att öppna nya dörrar.

November är min månad

November är min månad

November är månaden då jag bestämde mig för att komma till världen, en härlig skorpion är jag. En skorpion med passion, mod och styrka. Jag är lugn på ytan men vad som finns under skalet är det ingen som vet. Jag är känslig precis som alla andra. Jag gillar att studera min omgivning och få använda mina kunskaper. Gör du min familj illa så sticka jag dig!

Jag tycker alltid att födelsedagar har varit speciella. Det hände dock något när jag flyttade hemifrån. Det blev inte lika speciellt längre. Vad beror det på, mån tro? Jo det handlar om att jag helt plötsligt fick bestämma själv och att ingen annan gjord något åt mig. Jag tyckte inte att jag var så speciellt märkvärdig så födelsedagarna blev inte lika speciella. När jag fyllde 25 år var det lite extra och när jag fyllde 30 år insåg jag att jag faktiskt kan skapa mitt eget kalas för det är min födelsedag! Å tänk så kul jag hade. Har fortfarande en present kvar sedan den festen. Bör lagras i fem år stod det, nu har det gått 8.

Förra året fyllde jag 37 år. En födelsedag som jag kommer att minnas väl. För det är den första födelsedagen som jag på riktigt mått så dåligt att jag inte hade någon koll på framtiden. Nedan kommer jag att berätta om något som kan te sig ologiskt men som var min verklighet just då. Det kognitiva tänkandet är på släptåg vid utmattning och i vissa situationer blir det bara kaos. Det som händer i en utmattad hjärna är inte alltid realistiskt men jag har varit på min vakt så länge att mina system slår på snabbt.

————————————————————————————-

På min födelsedag  hämtade vi ut vår nya bil, en bil som egentligen inte har någon betydelse jämfört med hälsan men oj så härlig den är att köra.

Jag klädde mig fint med kjol och stövlar. Fixade håret och sminkade mig. Jag behövde inte se eländig ut jämt och jag ansåg att jag behövde anstränga mig lite denna speciella dag. Jonas hämtade upp mig och vi åkte till bilaffären. Jag försökte verkligen fokusera men jag hade en sådan ångest att det enda jag tänkte på vara att stå upp och andas. Jag tog en bild och la upp den på Instagram, jag ville visa, jag ville inte bli bortglömd. Likes var för bilen inte för att jag levde. Ironiskt och knäppt men jag hade inte berättat för många om min situation, för jag skämdes. Jag ville inte vara sjuk, jag ville inte vara kass och umbärlig.

Vi tog bilen på en bilpromenad och sedan hämtade vi Elin och på vägen hem stannade vi och köpte ett gott vin som jag önskat. (Vin dämpar ångest ibland, inget jag rekommenderar att använda som ångestdämpande)

När vi hade köpt vinet, gick vi mot parkeringen och på vägen passerade vi Ica. Snabb som en kula försvann Elin in genom dörrarna till Ica, Jonas stod och pratad med en vän vid gatan. Jag följde efter in på Ica men kunde inte se Elin. Min panik stegrades och jag började känna att synen blev grumlig i ytterkanterna. Fick kontakt med Jonas som gick in i affären, för tänk om hon skulle springa ut när jag gick in i eller tänk om någon tog med sig henne ut så därför stod jag kvar vid dörrarna.

Ja, där kom panikångesten, tänk om jag hade missat Elin, hade hon redan blivit tagen? Tankarna kommer så fort men så får jag ögonkontakt med en person i kön som känner mig och jag frågar:

– Har du sett Elin inne i affären?

– Ja, jag mötte henne med kexchoklad i handen, hon såg så glad ut.

– Hon sprang fort in, svarade jag.

Pulsen skyhög men andningen blir bättre.
Fokus, Jonas är i affären och hon har inte passerat mig.

Efter en stund hör jag hennes tjut och Jonas kommer gåendes med henne. Med stora tårar rullande ner för kinderna får hon lämna tillbaka kexchokladen och vi går till bilen. Vi sätter oss i bilen och pustar ut. Han är en klippa min man även om han också var orolig så behöll han lugnet och jag är rätt bra själv även om pulsen fortfarande galopperade som en vildhäst. Jag fixade en panikångestattack på Ica. (det tänkte jag inte på då)

————————————————————————————-

Tack för att du läste ända hit!
Vet du, i år ska jag fira mina 38 år på denna jord med något annorlunda och som bara handlar om mig själv och en av de godare sakerna jag vet, nämligen tårta.

Vill du vet vad?
Då får du hålla koll, för det är nog inget du skulle kunna tänka dig.
Nu ska jag utfodra barnen, de vill ha pannkaka.

Ha en bra dag!

Kram

Me and I

Me and I

Jag försöker, jag vill att det ska fungera, jag vill älska, jag vill uppleva livet. Att uppskatta vardagen med dig, att få känna ett lugn när jag är med dig tog jag för givet. Jag behöver din klokhet, din vänlighet, din omtanke, din glädje, din humor och din positiva syn på livet.

Stanna kvar, andas, lyssna på mig.

Jag behöver min ledsamhet, min sorg, min bitterhet och mina nyanser av pessimism för att förstå skillnaderna och känna tacksamhet.

Du behöver mig och jag behöver dig.

Lär mig att andas igen, träna mitt tålamod och låt mig få vara med. Låt mig få vara en del av dig, stäng mig inte ute. Det är läskigt att falla, det är jobbigt att klättra, det är utmanande att lyssna, det finns dagar med tvivel och ilska och dagar med glädje och värme. Två steg fram ett steg bak.

Jag vill lyssna för att förstå det jag inte visste då.

Att kärleken till mig är det enda som duger för om jag inte älskar mig själv, vem kan älska mig då? Så stanna kvar och ge mig chansen att få visa, möjligheten att få träna på att bli en människa som kan njuta, som förstår det egna värdet och tror på sig själv.

Jag vill var mig och jag behöver dig.

Jag behöver dig, mitt gamla jag för att lära, reflektera och förstå vad jag kan göra annorlunda. För att kunna tänka nytt och faktiskt se att det jag inte gjorde var dåligt det blev bara fel. För jag stannade inte, jag glömde bort att njuta, att värna om mitt inre jag.

Så idag ska jag träna på tålamod, på att lyssna, på att njuta för att ge mig chansen, att lära vad jag behöver för att må bra.

Idag ska jag ge dig en halv minut, så att jag kan få en timme.

En halv minut…

Tre liters fräsch luft in

Andas in och andas långsamt ut.

Tre liter gammal luft ut.

Det blir sällan som jag tänkt mig och ibland blir det ännu bättre.

Jag försöker sia om framtiden, att ta kontroll över något jag inte kan kontrollera. Vad det egentligen handlar om är trygghet, trygghet hos mig själv. Det dolda skapar oro och nervositet vid stress medans det dolda kan vara något spännande, nya möjligheter om jag tillåter mig att vara här och nu.

Det är bara jag som bestämmer över mig, ingen annan även om det ibland kan kännas så.

En halv minut…

Tre liters fräsch luft in

Andas in och andas långsamt ut.

Tre liter gammal luft ut.

Jag tänker på mig (och på den och på den osv) Jag först sedan du, för mår jag bra, då kan jag vara mer närvarande för dig ❤️

Vem tänker du på?

Ha en bra dag!

Kram

Livet

Just nu

Reflektion och framtidstro

Utveckling och utmaning

Ångest och oro

Bitterhet och tacksamhet

Familj och kärlek

Vänner och energi

Jag älskar, du älskar, vi älskar!

Livet!

❤️🧡💛💚💙💜🖤💔💞💘💖💝

Förändringens tid

Förändringens tid

Jag går på gatan i riktning mot hamnen. Jag passerar de små butikerna, butikerna som erbjuder specifika saker. En med olika kaffepressar, en butik med elprodukter, en med smycken, en med glasögon och många fler butiker. Charmen med att varje butik är liten med personlig service tilltala mig, okej mannen i glasögon affären var inte ett dugg intresserad att sälja några solglasögon så det blev hans förlust.

Solen är påväg ner, jag ökar stegen och passerar en liten park med palmer både höga och låga. Jag korsar gatan när en lucka i trafiken infinner sig. Jag går över det lilla torget där vi åt lunch tidigare idag, svänger vänster och går i riktning mot piren. På min vänstra sida ligger restaurangerna på rad, pasta, pizza, havets läckerheter, kaffe och glass. Ja det mesta finns att få förutom chokladfondant, den har jag inte funnit ännu. På min högra sida är hamnen och där ligger stora båtar från olika länder, makalöst stora med tre våningar, den ena mer fascinerande än den andre.

I slutet på hamnen ligger fiskebåtarna, jag svänger höger och går mot piren. Jag känner havsdoften och den lätta brisen. Om 27 min går solen ned. Jag kommer till början av piren och tittar ut över det stora havet, känner doften av hav, hör vågorna slå mot stenarna när de rullar in mot piren, vattnet slungas upp i olika former mot stenarna för att sedan falla ner i havet igen.

Jag tar upp min kamera tittar mot solnedgången och känner, här, här vill jag vara…
Tacksamheten över att få vara mig själv och för mig själv en stund vid havet går inte att beskriva, den känslan måste upplevas.

Var vill du vara? Vad är du tacksam för idag?

Ha en bra dag!

Kram 🧡

Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️