Att sova med oro i kroppen

Att sova med oro i kroppen

Att sova kan te sig enkelt men ack så svårt ibland. När oron finns närvarande krävs mer fokus och avslappning. Det är inte enkelt och kvällens sena störningar blir som ett välkommet avbrott i tankeverksamheten.

Sov.

Tankarna snurrar, barnen kan inte sova, väcks av drömmar, snarkningar hörs i huset, någon ropar mamma och där ligger jag i sängen och vrider mig fram och tillbaka. Pratar med barnen, den lilla har äntligen somnat.

Sov.

Vi ska till läkaren, avvikande resultat, onormalt aktiva celler, inte cancer än, vi vill bara undersöka och se över om det kanske finns en infektion.

Sov.

Tankarna irrar runt, vi hade lagt det åt sidan över julen och inte ägnat en tanke åt det men nu är dagen här. Hur många tankar har inte vårt barn om jag har dessa tankar. Frågorna var många de första dagarna och sedan har vi inte pratat om det mer.

Sov.

Inatt har vi svårt att sova.

En underliga känsla i halsen, tar sig i uttryck för ångesten och denna gång är det inte jag och är det något jag kan så är det ångest.

Älskade barn, jag ska lära dig allt och lite till. ❤️

Annonser

Träning och panikångest

Träning och panikångest

För mig är ansträngande träning kopplad till panikångest.

Inte så att jag får panikångest av att träna utan att symptomen av träning är detsamma som symptomen vid panikångest.

Ett hjärta som slår fort, en andning som blir häftig och en förvirring när mjölksyran i musklerna kommer. Den känslan av tyngdlöshet som blir efter att ha lyft en skivstång på 15 kg 10*3. Ungefär som när du ställer dig i en dörrpost och trycker armarna mot dörrkarmen hårt och räknar till 20 sedan släpper du och slappnar av. Kroppen gör något som du inte är beredd på, det är underligt.

Den häftiga andningen beror på att jag behöver syresätta blodet som pumpar runt i kroppen eftersom jag utsätter mina muskler för belastning (för en god sak)

Vid panikångest blir andning häftig för att jag omedvetet har börjat andats högre upp i bröstet och när det är riktigt illa övergår det till att hyperventilera. En känsla av overklighet och yrsel uppstår, paniken eskalerar så därför undviker jag gymmet. Jag har skapat en sorts förebyggande ångest och för att slippa den går jag inte till gymmet. Bra beslut, nej.

För hög intensitet skapar ångest hos mig.

En annan orsak är också att jag inte förstått varför jag blivit så trött efter ett träningspass. Jag blir slut och orkar nästan ingenting. Jag vill sova, det finns en familj, läxor, vakna nätter, arbete och skola. Det går inte ihop. Åter igen lägger jag mitt mående åt sidan för att ordna vardagspusslet. Så har det varit de senaste 7 veckorna. Istället för att stanna upp och inse att jag tränar fel, för intensiv och för korta pauser mellan repetitionerna. Jag vill göra det fort för kanske jag inner hem innan ångestkänslorna kommer. Jag har begravt mig i andra sysslor för att slippa möta den riktiga orsaken till min ångest.

Yoga och lugna förflyttningar är min grej.

Jag älskar yoga och just nu handlar min yoga om att hitta andningen och välja några yoga positioner som jag stannar i 2-3 min. Min förhoppning är att jag ska bli lugnare i kroppen och få mer återhämtning, spara energi och öka min uthållighet. Det går sådär. Min mentala bild är yoga utomhus vilket jag gjorde mycket i somras och dit vill jag igen.

Hur gör du för att återta kontrollen när träningen blir lagd åt sidan? Eller du kanske är en periodare som jag 🙈 Fullt ös några veckor sedan är det inte lika roligt men du har ändå inte fått en vana för att orka hålla i?

Hej å hå, kämpa på!