Ångesten kommer på besök

Vaknar upp i en känsla av ångest. Känslan av panik är precis runt hörnet. Katastrof tankar på ingående. Andas, fokus, in genom näsan ut genom munnen, upprepa…

Tänker mig en kvadrat, nej det är för krångligt, räknar till tre på inandning håller en kort stund och räknar till 4 på utandning.

Det hjälper inte, reser mig och går till toaletten, det värker i kroppen, suddiga ögon och jag känner mig vinglig. Detta kan resultera i extrem panik så skärp dig Linda, nu kommer kraven insmygandes…

Tittar upp, tittar ut och ser en svag ljus strimma på himlen. Morgonen kommer, en bil backar ut ur sitt garage. Staden vaknar och så gör jag med ångest.

Täppt i näsan, skit, detta fungera inte, dricker vatten. Det är inte läge att snyta mig, får in luft genom ena näsborren okej detta ska gå.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

En vecka själv med barnen, jobb, plugg, familjeliv och två kvällar med möten för mig och en tredje kväll med aktiviteter för barnen.

För vissa är detta vardag för mig är det första gången som jag är själv en vecka utan att åka hem till mina föräldrar några nätter eller att någon familjemedlem har bott hos oss några dagar.

Detta är något jag har skämts över det senaste året. Att vara vuxen, ha familj och inte klara av att vara själv med barnen en vecka. Jag har under lång tid tacklats med detta och tryckt ned mig själv för att jag inte varit lika stark som tidigare. Jag har använt tanken på att det finns många ensamstående som är själva hela veckorna, hela året. Detta är inte en sund tanke för jag har nedvärderat mig själv. Jag ska utgå från min situation och den är att jag har en utmattningsdiagnos och att jag faktiskt behöver lära mig nya förhållningssätt till mitt liv och inte tänka på alla andra som har det värre. Jag ska leva mitt liv och lära mig handskas med min vardag.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Ångesten börjar avta, andetagen hjälper, en stund för mig själv, en stund i stillhet att se på livet för vad det är enligt mig.

Barnen vaknar, små gruff från början, det här med tvillingar är inte lätt. Det speciella bandet de har är något utöver det vanliga, jag är deras mamma men kan aldrig förstå hur det är att ha en kopia av sig själv. De vill vara med varandra, de har det fantastiskt tillsammans, deras skratt och galenskap är härlig men oj vad de har blivit starka och vältaliga. Motargument konstant, självständighet välkommen 😅

Himlen är blå och rosa, den ljusa strimma är kvar och mörkret har lyfts.

Ångesten har lagt sig och jag är en bra människa. Jag lär mig hela tiden och jag inser hur bra jag är på att pusha mig själv.

Jag är mer medveten och behöver träna mer på att slappna av, träna på att låta bli att göra allt, det är okej att disken står en extra dag, det är okej att tvätten ligger ovikt några dagar barnen har iaf rena kläder och de kan faktiskt plocka ur diskmaskinen och korv med bröd är en toppen lösning på middag i ett pressat schema.

Jag är trött och jag har varit själv med barnen en vecka. Jag har åkt till affären och handlat, 2 gånger, jag har planerat in barnvakt i tid för min skull, jag har vallat skidor, varit med på barnens träning, deltagit i två olika möten, jobbat, pluggat och lite fler saker. Jag har väntat på ångesten så egentligen är det inte konstigt att den kommer idag. Jag slappnar av för idag kommer han hem, ikväll får jag delat ansvar igen ❤️

Heja mig!

Det går framåt, jag utvecklas och jag mår bra.

Ångest och oro kommer jag att leva med resten av mitt liv. Stressen behöver jag lära mig att handskas mer med, detta är mitt liv.

Ha en bra fredag❣️

Kram