Soluppgång i skogen

Soluppgång i skogen

Godmorgon!

Vaknar av Filips väckarklocka, bredvid mig ligger Elin jag vänder mig och tittar på henne. Hon sätter sig raskt upp och tittar på mig.

– Sover du där mamma?

– Ja du sover på min plats. Svarar jag

Hon tittar på mig yrvaken med pigga ögon.

– Nu ska vi äts frukost mamma, smörgås framför tv:n.

-Nej du ska sitta vid bordet och äta.

Stort missnöje uppstår och hon går in till pojkarna. Oj oj, nu kommer det bli liv i luckan för deras morgonhumör framförallt på en måndag är inte att leka med. Måste avstyra innan det ballar ur helt. Mycket riktigt Elin blir utskickas från rummet. Ledsen kommer hon till mig och säger:

– Jag får inte vara med mina pojkar.  Älskade barn.❤️

Vi är alla olika

Kärlek mitt i kaoset och efter frukost sitter de tre tillsammans och kollar på Elins barnprogram. Vi är alla olika och vi behöver lära oss förstå varandras egenheter så att vi kan skapa en så bra vardag som möjligt men måndagsmorgon är ofta en tuff morgon hos oss. 😅

Hur kommer det sig att barnen gärna sover länge på en skoldag och vaknar tidigt på lediga dagar?

Den tid jag har, är den som är nu.

Vi kom sent till förskolan, smög försiktigt in till frukosten och det slutade som vanligt med att jag pratade med alla barnen. Det är nog mer jag som stör än själva förseningen. Tycker ändå att det är viktigt att bra med barnen när de söker ögonkontakt. Tränar på att ta det lugnt och inte vara en jäktad person vid lämningen. Efter lämningen körde jag pojkarna till skolan och sedan tog jag min morgonpromenad.

Älskar verkligen naturen!

 

Gick runt på de olika stigarna och försökte lotsa mig fram. Känner mig väldigt osäker på stigarna så jag försöker gå i en riktning så jag har koll på bostadsområdet som finns i närheten.

Efter en stund kom jag till en glänta och där fick jag solens strålar rakt i ansiktet, vilken energikick. Blev helt lugn i kroppen. Träffade en kvinna som var ut med sin hund och hon berättade lite om området så nästa gång ska jag våga mig längre in i skogen.

 

Idag blir en bra dag!

Annonser

Fredagsmorgon

God morgon!

Ville så gärna ligga kvar i sängen idag och dra mig, slumra lite, kanske somna om men så är inte fallet. Har ju skaffat mig en familj. Skola och arbete är vad som gäller idag. Jonas bestämde sig för att börja tidigt idag så jag fick helt enkelt masa mig upp sängen och köra igång morgon racet. Annars är det så att J lämnar och jag äter frukost med grabbarna och sedan hämtar jag Elin. En skön uppdelning och ett försök till att ge grabbarna lit mer vuxentid för oj vad de små kräver uppmärksamhet.

Förra helgen köpte mormor lite kläder som Elin önskat sig, Alfons från Lindex. Vi läser Alfons och det är de enda böckerna hon vill låna när vi går till biblioteket. Hon såg verkligen fram emot dessa Alfons kläder. Hon tycker om kläderna så mycket att hon inte vill ha dem på sig. Kläderna har legat i en rosa papperspåse hela veckan som hon burit runt på. Successivt har hon valt ett klädesplagg åt gången för att prova. Jag försökte redan i tisdags att hon skulle ha kläderna men då blev hon så ledsen och kläderna fick läggas i papperspåsen igen. Skulle ha filmat och visat hur de kläderna skulle läggas i påsen. Jag vek dem och tog upp dem och rullade och knölade kläderna ner i påsen. Jag har så mycket att lära.

Så idag hade hon bestämt sig för Alfons kläderna, tror ni att jag hittar byxorna? Nej, hon hade dem igår så de låg någonstans i huset. Till slut hittade vi byxorna i leksakslådan. Samtidigt ska grabbarna äta frukost och de bestämmer sig för att steka ägg. Att steka ägg är väl ingen konst eller. Tur det finns vatten och disktrasor. Medan jag klär på Elin som inte alls kan klä på sig idag så har grabbarna förflyttat sig till vardagsrummet och satt på tv:n ljudlöst.

Förtydligande: för att få en bättre struktur på morgonen vill vi att frukost intages i köket, väskan packas, tänder borstas och allt ska vara klart innan tv:n sätt på. För är de inte klara och det är dags att gå så kan ni gissa vem de ropar på, ja mig!

Ser rött och måste räkna till tio innan jag öppnar munnen, låter bara lätt irriterad när jag ber dem äta sin frukost i köket. Under tiden har Elin hittat mina stövlar som hon tycker jag ska ha på mig. Jag vill inte så då beslutar hon att hon ska ha dem på sig istället. Påminna mig om Pippi. Så uppfinningsrik och go, älskade unge!

IMG_0091

7:45 hur fort går klockan på morgonen egentligen. Ska jag ta bilen eller gå med Elin i vagnen till förskolan. Jag behöver frisk luft och röra på mig så det blir vagnen till Elins förtjusning.

Med lätt förhöjd puls kommer vi till slut iväg och det är skönt ute, ingen kyla idag. Elin fascineras av de röda träden och undrar varför de är röda. Hon ser gröna träd och undrar varför de inte är röda. Hon utbrister orange träd, gult träd och ännu fler som är orange. Jag lyfter blicken och slås ännu en gång om hur vacker hösten är. Vi ser grävmaskiner, vinkar till människor vi möter och fascineras över alla människors grejer.
Vi gör hejarop till en kvinna som cyklar uppför den branta Norbbybacken.

Vi kommer till förskolan bara lite försent och jag är glad för jag har precis umgåtts med min treåring som med glädje och fascination håller på att upptäcka världen. Samt att mina två fantastiska grabbar fixade frukosten själva och på vägen till skolan ringde mig och frågade hur var det nu med konkav och konvex lins (no prov), varje dag är en utmaning.

Konkav lins, spridningslins är inåtbuktade och tjockast på kanterna. Används bla för att korrigera närsynthet.

Konvex lins, samlingslins, är tjockare i centrum och används för att förstora saker.

Vi lär så länge vi lever!

Tips: Hösten är en bra tid att träna färger med barn. Så ta en sväng och se på naturen med barnen i helgen.

Trevlig fredag!

Kram ❤️💚🧡💛

Vänskap och sorg

Vänskap och sorg

Som solens strålar lyser genom skogens träd så flyger tankarna runt i mitt huvud.

Genom mitt liv har jag mött människor som gjort avtryck hos mig, avtryck som än finns kvar. Minnen så tydliga som om det var igår. Människor som jag sedan kommit ifrån. Jag tänker på dem ibland och undrar hur de mår. Hur blev livet för dem. Minns dom mig?

Vänner kommer och går andra vänner består när vi genom livet går.

En sak är säker oavsett hur det slutade så finns en sorg hos mig. En sorg över att förlora en person, en person som jag faktiskt brydde mig om. Sorgen av en förlorad vänskap är en sorg vi inte pratar om, det bara sker, vänskapen rinner ut i sanden. Sorgen är ändå äkta även om den kan vara svår att förstå.

Så tack till alla mina vänner som jag mött, minnet av er finns hos mig kvar för du berikade mina dar. Tack för alla skratten och de mysiga stunderna vi haft. Då var då och nu är nu…

Förvisso behöver det inte vara slut för kanske vi ses igen när vi minst anar det. Den tanken låter lite spännande, vad finns runt hörnet?

Livet blir inte alltid som vi tänkt oss.

Natti natti ✨

Ingen är som du, Du är unik!

Ingen är som du, Du är unik!

Började dagen med att titta klart på dokumentären Kroppshets som sänds på svt och vilken dokumentär sedan, väl värd att se.  Vi påverkas alla på något sätt och som vuxen, förälder och mamma måste jag se över min relation till min kropp och finna vägar som gör att jag föregår med bra exempel eller försöker förklara med ord varför jag mår som jag mår och inte sopa saker under mattan.

Jag har i hela mitt vuxna liv haft en bra inställning till min kropp eller vänta nu ljuger jag en aning. Överlag har jag varit nöjd med mig själv, jag har haft en bra balans mellan aktivitet, mat och socialt liv. Visst har det varit perioder med svackor som när min pappa blev sjuk eller när jag blev trygg sambo med Jonas och lite för bekväm. Jag mådde inte dåligt men jag upplevde de kroppsliga förändringarna och kunde stå i spegeln och titta och fundera på hur jag såg ut och vem jag verkligen var. Jag tog tag i problemet för det är inte skönt när kläderna blir för tajta. Tonåren hade väl inte de bästa dagar jämt heller för det sker så mycket med kroppen. Bröst, hår, mens, attraktion, humör, känslor, hormoner, kärlek, sorg, vänskap etc. Alla försöker finna sin plats.

Visst har jag fått höra lite underliga kommentarer under mitt liv tex som du är lite manhaftig Linda, eller vet du om att du får stora kinder när du skrattar, du har stora ögon eller nu ska vi jämföra din rumpa med hennes, du är så röd i ansiktet Linda du ser ut som en fyllis, du har gått upp i vikt eller oj vad stor du är (var gravid med tvillingar i vecka 30).

Ja en aning negativt har det varit men det positiva överväger. Jag kan inte säga att jag tagit väldigt illa vid mig men jag minns kommentarerna, jag minns platsen, situationen som det sades i och det i sig betyder att jag på något sätt tog åt mig av det som sades. Jag var trygg i mig själv, jag visste vad jag ville för det mesta och hade bra människor runt omkring mig.

Det är nu efter två graviditeter, tre barn och ökad gravitation 😉 som jag känner att det börjar krypa innanför skinnet på mig. Jag kämpar mot livet på något sätt. Psyket har spelat mig ett spratt för att jag själv har stressat så mycket att kroppen till slut sa stopp. Helt plötsligt har jag börjat ifrågasätta mig själv och vilket sorts liv jag faktiskt vill leva. Is this the shit?

——————————————

Jag gick i ett mörker, i en vånda och väntade på nästa katastrof med korta stunder av ro då jag kände glädje. Jag tittade hellre ner i backen än att jag mötte någons blick för jag tog in allt, som om mina känselspröt var helt öppna och inte kunde sortera vad som var viktigt eller ej. Jag läste av situationer för att på något sätt ha kontroll. Den stressade mamman i lekparken, kassörskan som nervöst tittade sig omkring när kön växte. Pappan som skrek åt sitt lilla barn för att barnet inte ville sitta ute och äta, då bröt jag ihop. Jag kände av allas humör och känslor.  Jag kunde vara i sociala situationer korta stunder och skapade mitt trygga fort i mitt hem. Jag hade mjuka kläder på mig för att slippa känna mig instängd och framförallt ville jag gå omkring i träningskläder för vissa märken är så följsamma. Jag kände mig inte vacker, söt eller sexig men jag var snäll. Hur ska jag orka när livet känns ostabilt?

——————————————-

I våras började jag lyfta blicken jag började se mig omkring, jag började njuta av stunden, av humlan som surrade i busken, om kaffets doft, om barnens skratt, mina näras glädje och upplevelser. Jag valde att dela med mig för jag ville berätta för jag ville att någon skulle förstå att det är inte slutet även om det känns så just då.

I somras gick jag runt i bikini och kände mig bekväm och nöjd. Jag hade min familj, vi kunde bada tillsammans och njuta av sommarvärmen. En dag i badhuset när jag var påväg upp ur bassängen blev jag stående och bara tittade runt. Jag började fundera på vilka alla människor var som stod där i solen och ”njöt”. Det är ingen som vet att jag står här på trappan och har ångest och känner oro över mig själv. Det är ingen som vet att jag straffar mig i tanken för att jag inte har tränat på över 1 år. Att mina lår är det värsta jag vet (undra om du som läser detta och vet vem jag är kommer att titta på mina lår nästa gång vi ses🤔) Alla som går omkring är har sina demoner, har haft sina demor eller kommer troligen att möta på några demoner någon gång i sitt liv. Skillnaden liggare kanske i hur vi bemöter våra demoner.

Men tänk ändå att jag stod där på trappan i bassängen och att jag upprepat gjorde det många gånger under sommaren.  Efter den dagen brydde jag mig inte, jag är jag och min kropp är min kropp precis som din kropp är din kropp. Vi kan inte leva upp till alla positiva bilder på Instagram vi kan inte renovera ett hus, fostra en massa barn, träna alla dagar i veckan, laga mat från grunden och ligga 3-4 gånger i veckan utan att något måste stryka på foten eller skjutas upp. Vet ni hur svårt det är att få till egen tid med sin make hemma när barnen blir större? Nästa obefintlig!

Alla dagar kommer inte att vara bra för så är det med livet men jag ska försöka att vara snällare mot mig själv. Jag ska vara ödmjuk och se hur långt jag faktiskt har kommit. Jag ska försöka se likheter istället för skillnader. Vi bär alla på våra bekymmer och lär av livet och med hjälp av familj och goda vänner tar vi oss igenom det.

Så om jag ska summera det hela tror jag att barn, unga, vuxna och äldre behöver människor att prata med, människor att uppleva med och människor som lyssnar.

Ingen är som du, DU är unik!

Kram

Till min vän

Till min vän

Jag följer dig genom livet både på nära håll och på avstånd. Det kan låta lite creapy men så är det. Vi har båda egna familjer, familjer som vi skapat genom kärlek och med viss kamp, för familjelivet är inte en dans på rosor varje dag. Vi delar erfarenheter och upplevelser och stöttar varandra på vårat egna vis. Det är inte alltid lätt att släppa garden för vi vill så väl och vi har båda stångat oss ömma för att vi kämpat hårt, så hårt att det en dag sa stopp. Med din erfarenhet och förståelse har jag fått en frände som förstår, lyssnar och bjuder på kaffe, jag hoppas att du känner detsamma.

Du är klok, stark, ödmjuk, nyfiken, engagerad och en fantastisk vän att prata med. Du visar ett lugn men inom dig finns en storm med känslor som behöver komma fram. De behöver få fara omkring och ställa till kaos för att du ska få möjlighet till att skapa ordning på ditt sätt. Vi behöver stanna upp och pausa för att komma igen med nya tag och perspektiv, vi kan kalla det fö ren hälsopaus.

Du vet den där balansgången, den där saken som ska få arbetsliv, familjeliv, privatliv och ekonomi att gå ihop, det är en sju tusan till balansgång det!

Du är inte ensam, jag tror att både du och jag har lärt oss att lyssna på kroppen mer, för den ger oss signaler, signaler som vi pratar om tillsammans. Vi har bara ett liv, hur vill du att ditt liv ska vara? Skapa en drömbild fokusera på den och kom ihåg att det är tillåtet att vara arg, ledsen, energisk, lycklig, irriterad, ömklig, glad, orolig och kärleksfull. Det hör till livet och det måste finnas en anledning till att uttrycket ”Det blir inte som man tänkt sig” används allt mer. Då undrar jag, hur f*n blir det då?

Jag önskar dig en skön helg och hoppas vi dricker kaffe snart❤️

Kram Linda

 

Tacksam för utveckling

Tacksam för utveckling

Jag har kommit långt, varje dag reflekterar jag över hur det var för ett år sedan. Det är mycket kvar att lära och förstå. Jag går på nitar hela tiden för jag vill så mycket.

För ett år sedan var jag ett vrak. Min kropp var så uppe i varv att den inte visste hur den skulle slappna av. Det var en ständig kamp mellan oro och ångest. Hjärtklappning, spända axlar och en känsla av att inte kunna andas. Jag skämdes över mitt mående, jag ville vara ”normal” jag ville känna mig behövd och önskad. Det var jag oxå men jag förstod det inte. Mina närmaste märkte att det var inte jag, det var inte vanliga Linda.

Denna sommar har varit annorlunda. Så en dag på semestern var jag på ett nytt badställe, åt lunch på en ny uteservering och gick på spontan middag. Det var en härlig dag, en sådan dag som ger energi.

Självklart var det som det är i vår familj att det tar sin tid att komma iväg och en morgon utan bråk är en underlig morgon hos oss. För tänk om den inte petat på den eller den inte flinat så där då hade det inte dundrats nedför trappen eller jagats runt huset.

För ett år sedan låg jag i sängen och inte visste hur jag skulle komma ur den. Kroppen började skaka när vi satt tillsammans för att äta frukost. Jag lärde mig att vänta på att allt bråk skulle bli ordnat för annars fick jag ett utbrott, började gråta eller bara stod där och undrade vad var det vi skulle göra. Bråken var färre, för barnen förstod allt är inte som det ska. Älskade barn ❤️

Denna dag kunde jag släppa kontrollen, ingen matsäck med till badet bara lite fika. Lunchen åt vi på pizzerian för det var inte idag jag tänkte bli nitisk och räkna kalorier. Jag har inte gjort det de senaste fem veckorna så varför börja denna dag.

Jag har kommit en bra bit, jag är tacksam över att jag kan delta i ett samtal och förstå och bidra med ord som hör till sammanhanget. Tacksam för att mitt ord betyder.

Jag är tacksam för att det finns vänner i min omgivning som får mig att våga vara med och som bjuder in till skratt.

Jag är tacksam för att jag får vara med och se våra barn leka med sina vänner.

Jag är tacksam för att du frågar om vi ska ses. Det värmer, det betyder något.

Jag är tacksam för att du förstår om det inte blir som det var tänkt.

Jag är tacksam för min familj ❤️

Vad är du tacksam för?

Jag och du

Jag hör ditt hjärta slå när jag ligger i dina armar.

Jag känner ditt andetag mot min hals när vi kramas.

Jag förnimmer din doft när jag går bredvid dig.

Jag upplever din smak när jag kysser dig.

Jag ser på dig när du inte ser och tänker jag är din och du är min.

Jag älskar dig ❤️

Det är med mina sinnen jag upplever och känner. Det är inte pengar och materiella saker som skapar kärleken utan det är i upplevelsen tillsammans. Sedan är det helt klart att en skön säng, soffa och stol gör min vardag betydligt bekvämare.