Ignorerar när jag behöver acceptera – ångesten

På något underligt sätt tänker jag att den är borta, den kommer inte tillbaka, den finns inte mer.

Jag sätter på musiken, väljer listan med feelgood musik och går ut på en promenad. Det är kyligare ikväll, känner mig lite frusen, börjar gäspa men det blir aldrig en riktig gäspning. Har högt tempo från början, musiken gör mig speedad. Jag promenerar uppför backen, får inte till det där djupa andetaget som brukar komma efter stund, det där andetaget som får mig att slappna av, komma ner i varv. En olustig känsla kommer i kroppen, kanske är det kylan som gör kroppen spänd, får jag verkligen luft, hinner jag tänka och ångesten slår till. Stänger av musiken, sätter på en podd som ska få mig att fokusera på annat;

”Jag köpte vindrutetorkare och direkt ville jag gå till frun och säga att jag har bytt men nu vill jag att det ska regna nästa gång vi åker bil så att hon får se vad bra jag har varit”

Jag svänger höger och höger igen, går stigen genom skogen och raka vägen hem. Denna vända tog 6 minuter och redan när jag gick hemifrån visste jag att jag skulle vända hem för att jag kände ett motstånd i kroppen när jag klädde på mig.

10 min senare är jag åter ute och går, nu utan musiken, i ett lugnare tempo påväg till affären. Luften är skön och frisk, jag tar några djupa andetag och känner hur kroppen slappnar av.

Det är hemskt, det går över och det ska inte få äga mitt liv. Jag behöver acceptera ångesten, lära mig leva med den och inte bli skrämd av dem. Jag har verktygen nu måste jag använda dem, även på de bra dagarna så de finns där som stöd när ångesten kommer nästa gång.

Tack för att du läste 💖

Publicerad av Linda

Hej! Välkommen till min blogg: Lindas oas ⭐️ Alla har en story och det här är min. Jag befinner mig mitt i livet, i familjekarusellen och testar att byta riktning för att prova något nytt. Jag försöker bryta vanor och skapa en hållbar förändring med fokus på hälsa, familj och det som får mig att må bra. Varför? För att jag körde för hårt, tappade fotfästet och hamnade till slut i utmattning med depression och panikångest. Smaka på den kombon, låter det tungt, ”jovars” det var det. Idag kan jag se tillbaka på tiden med glimten i ögat och ändå känna allvaret i sjukdomen. Jag har bara ett liv och det tar tid att läka 🙌🏻💗 Jag låter mina tankar flyga för att finna ett inre lugn och försöker finna mig själv igen. Tillsammans med min familj, vänner och andra intressanta människor får ni följa mig i min vardag och i min festlighet. Eftersom jag arbetar, studerar och har familj varierar tiden för mina blogginlägg. Följ mig gärna för att vara med när inläggen publiceras. Ha en bra dag!🌸 Mer om mig på Instagram: @lindafalkestrom Hi! Everyone has a story and this is mine. I am in the middle of life, with my family and I am about to change direction in life to try something new. I try to break habits and create a sustainable change focusing on health, family and what makes me feel good. Why? Because I was driving too hard, i got lost and ended up in exhaustion with depression and panic anxiety. Taste that combo, does it sound heavy, "oh yes" it was. Today I can look back with the twinkle in my eye but I still feel the seriousness of the disease. I have only one life! It talets time to heal 🙌🏻💗 I let my thoughts fly to find an inner calm and I'm trying to find myself again. More about me on Instagram: @lindafalkestrom

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: