Är det nu jag ska dö? Jag har fått en stund för mig själv i ett hörn på altanen där det just nu är lä. Tanken kommer ibland, om döden. Främst på nätterna, det är då jag har tid för mig själv, jag har vaknat med ångestkänslor flera nätter i rad. Nu vet jag att det är ångest, nu vet jag hur jag ska handskas med den många gånger men inte alla gånger. På natten har jag ingen att prata med, maken sover, vill inte väcka honom, han har mycket med sitt arbete, renovering och sig själv. Döden skrämmer mig, hur ska jag förhålla mig till den? Hur känns det? Tänker på paniken att inte få luft, oron förvärrar situationen och därför tränar jag på lugn och att vara närvarande, här och nu.
På dagen är jag lugn, håller ångesten i schack, vet inte varför ångesten kommer nu. Det har varit bra i flera månader. Vardagen fortsätter som vanligt, det är samhället runtomkring mig som förändras och barnen känns oberörda, vilket jag uppskattar. I leken ser och hör jag Elin prata om Corona, ett virus som gör folk sjuka. Hon bearbetar sina upplevelser och grabbarna pratar också om Corona. De märker att det förändras i skolan, de är mer noga med att tvätta händerna och de vågar knappt nysa. Det blir knepigt nu när tiden för pollenallergi kommer för minsta lilla snuva då får de gå hem från skolan.
Det är en underlig tid och jag vet att jag inte är ensam med att fundera på döden och att känna dödsångest. För mig har dödsångesten funnits med mig länge sedan sen tonår när pappa blev sjuk, jag har bara inte förstått det. Jag har bara upplevt känslor och förvirring som inte gått att koppla till ord förrän för några år sedan i och med min utmattning.
Vi hanterar vår oro på många olika sätt, den social distanseringen blir lite knepigare och då kan de där viktiga samtalen utebli. De där samtalen som sker i det tysta, när man ses, inte via telefon eller sms. I närheten finns något speciellt, närkontakt och uppmärksamhet finns där i stunden och är viktigt för individens mående. Den social distanseringen innebär nya sätt att kommunicera på. Egentligen är inte skillnaden så stor. För som förälder är vardagen fylld med hushållssysslor, matlagning, fixa och trixa med träningstider och lösa konflikter. Det är de små stunderna då och då som jag kan skicka ett meddelande, kollar läget med vännerna och familjen.
Fram till påsklovet har jag varit saklig, sökt fakta och trovärdiga källor kring Covid-19. Jag vet att rädda människor hanterar situationer på andra sätt än lugna människor. Rädda människor söker trygghet i sin vardag och då är det lätt att oskyldiga människor hamnar i skottlinjen. Nu när jag släppt jobbet har mer tid getts till mina tankar. Det kommer närmare, det är mer på riktigt och det har varit svårt att ta till sig det. Majoriteten av oss kommer att klara det men några kommer att bli sjuka och lämna oss. Detta är livet och helt plötsligt drabbar det oss, inte bara dom. Tillsammans är vi starka!
Tips!
Jag vill tipsa om appen Mindler, där finns flera program som du kan få hjälp genom. Tex ångest, vad är det? Hur finner du balans? Hur ser din livskamrats ut? Jag ser appen som en stor hjälp i min utveckling som människa.
Ha en bra dag! ❤️
lindasoas.com 