Du vet den där känslan när du försöker skapa kontakt, bli en i gruppen. Någon att räkna med. Den känslan, tillhörigheten, den försvann när jag blev sjukskriven. Under själva sjukskrivning hade jag fullt upp med mig själv och tänkte mest på att bli frisk. Ja det tog nog 6 månader innan jag på riktigt accepterade min sjukdomsbild. Jag fick ett långt ord på sjukintygen och med den diagnosen började jag mitt sökande. Det fanns dock stunder då jag kände en enorm ensamhet, ett utanförskap och det har fått mig att se på saker och ting lite annorlunda. Jag har upplevt utanförskap och kunnat sätta ord på det.
Mitt mål som sjuk var att finna vardagen med familjen, stunder där bara jag fick vara mig och komma igång med arbetet. Det mellersta uppdraget att njuta av mitt sällskap var svårt under lång tid och då menar jag lång tid. När jag bokade in saker för mig var jag fylld av ångest och oro. Ångest över att få panikångest. Oro att lämna barnen tänk om det skulle hända dem något. Stressad över att det fortfarande skulle finnas saker att göra när jag kom hem, disk, tvätt, städa, renovera, köpa ny kläder/skor till barnen samt att jag skulle bli trött, både fysiskt och psykiskt. Jag tappade bort nycklar, körkort, pengar och olika saker. Jag tror jag har spärrat mitt bankkort minst en gång per år de senaste åren. Beställ två nya körkort för att sedan avboka för att körkortet har kommit åter. Jag var i konstant beredskap och det mesta kunde bli en katastrof i min tanke.
Nu 4 år senare kan jag utan ångest och oro planera in saker för mig själv och tillsammans med kompisar. Jag har lärt mig att hantera och se situationer i förväg som kan trigga min fly och fäkta känsla. Ibland är det fysiska symptom och då försöker jag prata om dem för att bli påmind om här och nu. Många gånger är det min tanke som leker katt och råtta. När det händer tänker jag vad fick mig att tänka den tanken. Det har tagit mig 4 år att komma tillbaka till vänzonen och nu har covid-19 varit en stor bov i dramat pga avstånd, isolering och förkylningar.
Nu åter till den där grupptillhörigheten. Att komma in i gruppen och få känna tillhörighet är viktigt för mig och jag tror att det är viktigt för många av oss. Det är i gruppen vi söker stöd/skydd, får trygghet och utvecklas tillsammans. De flesta av oss iaf.
Grupptillhörigheten som tidigare var en självklarhet är inte längre en självklarhet och jag vet att jag är utbytbar. ”The show must go on” som man säger. Den som blir varse om detta har två alternativ, bli apatisk eller gör sitt bästa för att skapa en bra situation för sig själv. Just idag slog det mig att jag känner mig som den där eleven som försöker komma in i gruppen men hela tiden går in i det osynliga glaset. Se mig! Läraren har blivit elev och vad skulle jag föreslå till den eleven. ”Kom vi går och ser vilka andra vi kan leka med.”
Det jag vill säga är att vissa dagar är jag den där personen som försöker finna en tillhörighet och det är inte lätt. Det är som om alla kanaler är öppna och det är svårt att veta vilken kanal jag ska lyssna på.
Kan det bero på mig själv? Eller är det så att jag är mer medveten och andra inte ens tänker på detta? För dem är det inget underligt, the show must go on och alla sköter sitt. Åh vad den mänskliga tanken kan ställa till det för mig. För visst kan det vara så att det är min tanke som inte är verklig utan att den har skenat iväg flera sidor längre fram medan gruppen knappt har kommit igenom första kapitlet.
Att upptäcka detta om mig själv gör att jag känner ödmjukhet för nya människor som kommer till gruppen. Jag har större förståelse för att det kan bli fel, att kommunikationen brister och då försöker jag fråga och inte ta det för givet. Jag tränar på att inte triggas av känslan av utanförskap och har insett att jag inte alltid behöver vara med. Blir det fel ändrar vi, svårare än så är det inte. Eller?
Vad tänker du tillhörighet och utanförskap?
Tack för att du läste mina ord. 🌸
Ha det gott! Kram Linda
lindasoas.com 