Tårar

Den finns en känsla inom mig, en spänning som stiger, en klump i halsen, svårt att svälja, ögonen vattnas och plötsligt känner jag den rinna ner för kinden. Den fuktar min hud, närmar sig min käke och jag känner hur den får sällskap av en till tår och en till å en till…

Det är vackert på något sätt även om tanken är sorgsen eller är den det, tanken? Kanske handlar det om saknad, en längtan, en kärlek, om hopp, ja kanske handlar det om allt.

Strax därefter kommer den inte så vackra delen av gråten, den där när näsan börjar rinna, verkligheten. Det hänger ihop tårarna och snoret det är ett paket vi har för att rensa kanalerna och släppa på trycket.

Spänningen i kroppen släpper, jag känner frid som följs av en tomhet. Jag gråter sällan nu och ibland kan jag sakna det, gråten var min ventil, oj så många tårar jag fällde hösten 2017. Efter ett tag förstod jag inte varför jag grät, ibland behövde någon bara titta på mig, tårar började rulla för att inte tala om när någon frågade: hur mår du?

Jag var en tickande bomb, fylld med tårar.

Så jag höll emot, jag ville inte visa mig sårbar. Kanske var det därför som jag grät under lång tid eller så hade jag byggt en rejäl damm. Jag minns att jag undrade om jag kunde få vätskebrist av att gråta så mycket. Jag drack ett extra glas i alla fall.

Efter ett tag blev det: jaha nu gråter jag igen.

I min ensamhet provade jag på olika sorters gråt, riktigt hulkande, dramatiskt, snyftande och en gång tittade jag mig i spegeln när jag grät, inte var jag så där vacker som på film. Rödsprängda svullna ögon, snorig näsa och ett underligt ansiktsuttryck, självklart hade jag otvättat hår, lite mascara och en smutsig tröja mer härjad en vacker. Stämmer iofs mer överens med verkligheten.

Tårar är inte av ondo men ack så många känslor som är kopplade till den salta vätskan som fyller våra ögon i livets olika stunder.

Jag tittar mig inte i spegeln när jag gråter utan jag låter tårarna rinna, fukta mina kinder och snörvlar tills det tar slut. Sedan snyter jag mig och sedan tittar mig i spegel, rödmosig, avslappnad, fortfarande otvättat hår och törstig.

Tårarna faller för mig och mitt liv.

❤️

Att sova med oro i kroppen

Att sova kan te sig enkelt men ack så svårt ibland. När oron finns närvarande krävs mer fokus och avslappning. Det är inte enkelt och kvällens sena störningar blir som ett välkommet avbrott i tankeverksamheten.

Sov.

Tankarna snurrar, barnen kan inte sova, väcks av drömmar, snarkningar hörs i huset, någon ropar mamma och där ligger jag i sängen och vrider mig fram och tillbaka. Pratar med barnen, den lilla har äntligen somnat.

Sov.

Vi ska till läkaren, avvikande resultat, onormalt aktiva celler, inte cancer än, vi vill bara undersöka och se över om det kanske finns en infektion.

Sov.

Tankarna irrar runt, vi hade lagt det åt sidan över julen och inte ägnat en tanke åt det men nu är dagen här. Hur många tankar har inte vårt barn om jag har dessa tankar. Frågorna var många de första dagarna och sedan har vi inte pratat om det mer.

Sov.

Inatt har vi svårt att sova.

En underliga känsla i halsen, tar sig i uttryck för ångesten och denna gång är det inte jag och är det något jag kan så är det ångest.

Älskade barn, jag ska lära dig allt och lite till. ❤️

2019 Vi lever nu

Vi ses inte ofta, jag håller lite koll, tack sociala medier för det och oavsett om du eller jag vill så tuffar livet på. Ibland i sakta mak och ibland med full kraft. Med snirkliga kurvor, branta backar och snabba utförslöpor, lugna raksträckor och sköna svängar möte vi livet.

Du på ditt sätt och jag på mitt.

Vi kämpar, skrattar, gråter, upplever ilska, förtvivlan och hopp. Vi tror, önskar och planerar för att det ska bli bra. När sveket upptäcks står jag stark en stund, stålsätter min fasad och hoppas att det går över innan jag faller. Jag inser att fallet är oundvikligt och jag släpper efter. Jag faller. Vågar inte släppa kontrollen helt, jag stannar upp.

Tittar åt höger, vänster, kisar mot solen blickar mot stjärnorna och stirrar i marken.

Vart ska jag?

Vi kan inte stanna upp och bara vänta, vi behöver agera för att påverka. Agera betyder inte att jag direkt springer med förtäckta ögon rakt ut i skogen eller barfota ut i snön. Agera betyder att jag tänker, funderar och reflekterar över livet, dagen, situationen och stunden. Utifrån perspektiv tar jag ett beslut och går efter det beslutet. Ibland har perspektivet blivit lite snett eller baserats på vinklad fakta och då kan det skita sig helt.

Jag kämpar, du kämpar för ett liv, ett bra liv som ger oss en massa nyanser och inte bara tydliga kontraster som svart eller vitt. Ibland behöver vi de tydliga kontrasterna för att orka men det är i nyanserna vi finner lyckan.

Jag är jag, du är du

Allt vi är med om formar oss och inget vi kan vara utan. Valen ligger alltid hos mig själv. Det är tungt att inse att hur mycket jag än vill så har du en åsikt och den åsikten är ditt ansvar och jag måste lära mig att förhålla mig till den. Jag kan säga vad jag tycker men det betyder inte att du ändrar dig. Det betyder att jag måste acceptera det du vill och förhålla mig till min känsla. Acceptans betyder inte att jag tycker som du, det betyder att jag har lyssnat och respekterar ditt synsätt och att jag lär mig att förhålla mig till mina känslor kring din åsikt.

Vi är olika men ändå lika och det tycker jag är bra.

Du ska veta att jag tänker på dig! ❤️

Kram

Att leva med ångest

Jag skäms inte över min kropp, jag skäms över att min karaktär, vilja och motivation har fått ge sig och att lättjan och latheten har fått styra och att dess härskare är ångesten! Jag vågar inte berätta om min vän ångesten för jag skäms över den. Jag vill dig inte störa men nu ska du få höra.

Vad jag åt det spelade ingen roll just då.

Jag är rädd att du ska kommentera och skapa en negativitet kring min kropp. Att du ska säga till mig vad som är bra eller inte. Det syns inte att jag mår dåligt, jag har inget brutet ben eller en skadad arm. Du behöver inte säga ryck upp dig eller gör så här, du behöver bara vara med mig.

Först gick jag ner i vikt sedan började gå upp i vikt för jag upptäckte att ångesten lättare kommer när blodsockret sjunker och om jag äter lite oftare kanske jag kan förhindra ångesten.

Jag ska äga min ångest.

Att ångesten beror på stress och att jag skapar stress i min kropp genom att äta sådant som får mitt blodsocker att åka berg och dalbana det förstod jag inte. (Det är en del av ångestproblematiken) Kanske har jag fel men detta vara vad jag reflekterade över och socker det är mig en riktig liten uppmärksamhetstjuv (om det ens är ett ord) 🤪

Jag ser så fantastisk många vackra människor och det handlar mer om utstrålning hos människan än tjockleken på deras ben. Det handlar om person. Vem är jag att döma? Vem är du att döma? Jag vet inte vad du har varit med om eller vad som fått dig att att ta ett beslutet. Jag kan bara säga att det kan bli bra eller bättre, det jobbiga är att du måste göra arbetet. Det är inte lätt 😅 ❤️

Att höra att det bara är att gå och träna eller att det bara är att sluta äta det där, det är ingen hjälp. Det är ett dömande och för någon som har det jobbigt är det inte rätt sätt. Visst ibland behöver vi alla en ”spark i baken” vi måste bara lära oss att veta när.

Jag vill vara stark, må bra och skapa en hälsosam livsstil som ger mig förutsättningar att möta livets framgångar och motgångar.

Jag tränar för att leva bra!

Varför tränar du?

Ha en bra dag ⭐️

⬇️

En bra balans mellan sömn, träning, kost och återhämtning skapar förutsättningar för att klarar vardagen bättre.

🤔

Hur får jag till det!?

Träning och panikångest

För mig är ansträngande träning kopplad till panikångest.

Inte så att jag får panikångest av att träna utan att symptomen av träning är detsamma som symptomen vid panikångest.

Ett hjärta som slår fort, en andning som blir häftig och en förvirring när mjölksyran i musklerna kommer. Den känslan av tyngdlöshet som blir efter att ha lyft en skivstång på 15 kg 10*3. Ungefär som när du ställer dig i en dörrpost och trycker armarna mot dörrkarmen hårt och räknar till 20 sedan släpper du och slappnar av. Kroppen gör något som du inte är beredd på, det är underligt.

Den häftiga andningen beror på att jag behöver syresätta blodet som pumpar runt i kroppen eftersom jag utsätter mina muskler för belastning (för en god sak)

Vid panikångest blir andning häftig för att jag omedvetet har börjat andats högre upp i bröstet och när det är riktigt illa övergår det till att hyperventilera. En känsla av overklighet och yrsel uppstår, paniken eskalerar så därför undviker jag gymmet. Jag har skapat en sorts förebyggande ångest och för att slippa den går jag inte till gymmet. Bra beslut, nej.

För hög intensitet skapar ångest hos mig.

En annan orsak är också att jag inte förstått varför jag blivit så trött efter ett träningspass. Jag blir slut och orkar nästan ingenting. Jag vill sova, det finns en familj, läxor, vakna nätter, arbete och skola. Det går inte ihop. Åter igen lägger jag mitt mående åt sidan för att ordna vardagspusslet. Så har det varit de senaste 7 veckorna. Istället för att stanna upp och inse att jag tränar fel, för intensiv och för korta pauser mellan repetitionerna. Jag vill göra det fort för kanske jag inner hem innan ångestkänslorna kommer. Jag har begravt mig i andra sysslor för att slippa möta den riktiga orsaken till min ångest.

Yoga och lugna förflyttningar är min grej.

Jag älskar yoga och just nu handlar min yoga om att hitta andningen och välja några yoga positioner som jag stannar i 2-3 min. Min förhoppning är att jag ska bli lugnare i kroppen och få mer återhämtning, spara energi och öka min uthållighet. Det går sådär. Min mentala bild är yoga utomhus vilket jag gjorde mycket i somras och dit vill jag igen.

Hur gör du för att återta kontrollen när träningen blir lagd åt sidan? Eller du kanske är en periodare som jag 🙈 Fullt ös några veckor sedan är det inte lika roligt men du har ändå inte fått en vana för att orka hålla i?

Hej å hå, kämpa på!

Hur skapar jag en hållbar planering?

Jag vill må bra, jag vill vara stark och kunna säga nej det beror på dig och inte mig. Jag vill vara en del av en helhet men jag vill inte försöka lösa din del utan jag kan finnas som ett bollplank men SU får lösa situationen på ditt sätt. Jag vill utvecklas tillsammans med dig och jag vill ge en positiv känsla till dig, jag vill också påminna om att alla känslor är tillåtna. Se till att du accepterar de negativa och inte fastnar i den nedåtgående spiralen för länge. Det jag menar är ⬇️ 👍🏻

Jag blir lockad av bilder och citat som berör framgång om träning. Just nu vill jag ha en Quick fix för det känns så oerhört tungt att skapa en hållbar planering. Jag skjuter upp det viktigaste. Det är så j-la mycket hela tiden.

Nu tänker jag dra mitt strå till stacken, jag tänker fokusera på stabilitet, uthållighet och styrka. Kondition kommer att ske genom promenader och målet är att i mars springa 2-3 km i en bekvämlig takt eller som ett intervallpass. Hur sätter du upp dina träningsmål?

Det är ett stort kliv att inse att jag inte är som då, att min kondition och styrka har minskat betydligt på 1,5 år.

Ärligt talat så har jag inte vågat träna något riktigt fysiskt där jag svettats i mer än 10 min.

Någon som känner igen sig?

Vilken lösning har du för att få vardagspusslet med barn under fem år, barn över 10 år och egen träning att fungera?

Kom med förslag, ge tips jag orkar inte ”uppfinna hjulet igen” 🙏🏻😃

Ha det gott!

PS Imorgon tänker jag skriva mer om varför träning är svårt för mig.

Jag tänker såhär

Det skulle kunna vara så att vissa tror att jag mår dåligt ofta men så är inte fallet. Oftast skriver jag om stunder som håller i sig 1-4 timmar och det är sällan det håller i sig flera dagar i sträck. Även om 14 dagar innan jul var bland de värsta jag varit med om denna höst. Jobb, tentor och familj något nytt för mig sedan jag blev sjuk. Samt att jag faktiskt tog ett betydelsefullt beslut på en måndag som fortfarande spökar i min tanke.

Facit är olika för alla, jag tänker såhär

När jag skriver om mina lärdomarna och tankarna jag får finns det troligen någon som upplever/upplevt det jag upplever nu. Detta är mitt sätt att sträcka ut en hand för att skapa kontakt.

Jag är så vaken på mina signaler men jag vet inte hur jag ska bemöta dem jämt och det finns några fina människor som delar med sig om sina upplevelser och det får mig att växa att känna mig starkare än jag varit.

Jag blir starkare och vågar mer

De samtal och de vänner jag lärt känna på ett nytt sätt är bevis på att det jag skriver om faktiskt betyder och jag känner mig inte ensam även om jag sitter själv i soffan i min egen stund av oro/ångest/trötthet/uppgivenhet/glädje/lycka/ro.

Jag tror också att några av mina närmaste läser och får en inblick i mitt liv och att det blir lättare att föra vissa samtal. Vet ni hur svårt det är att föra ett samtal med en 3 åring surrandes som en fluga runt maten på sommaren!?

Kaoset får mig att söka ordning

Att skriva får mig att finna någon sorts ordning i mitt virrvarr av tankar. Något jag har tappat i december är skrivandet för mig själv så ikväll tar jag fram den svarta boken och börjar skriva om 3 saker som jag är tacksam för idag. Jag kommer att skriva i 5 dagar på rad och sedan trappa ner och skriva varannan dag för att påminna mig om livet, om nuet och allt det som jag faktiskt har.

Tack för att du läser min text och tack för att du sträcker ut en hand till mig och delar med dig av dina erfarenheter. Fortsätt att höra av dig och dela med dig 💫

Tillsammans är vi starka ❤️

Att finna julkänslan

och den kom smygandes under förmiddagen på julafton. Trots mina förberedelser har magin för julen försvunnit desto närmare julen har kommit.

Nu ligger jag här i sängen med mina sköna boze lurar och njuter av ett fantastiskt ljud. Jag stänger omgivningen ute och är i min egen bubbla.

Tänker på alla inre bilder jag fått under dagen. Bilder som handlar om barnens glädje och lek. Att få sitta vid bordet och prata med människorna utan att behöva passa på ett barn som stoppar allt möjligt i munnen eller ska hoppa i trappen för det är skoj. Jag kan sitta och jag behöver inte kasta i mig maten.

Deltar i samtal från början till slut, äter gott, dricker gott och drar något halvbra skämt. Jag följer med i samtalen och känner mig inte förvirrad. Visst är de höga ljuden jobbiga och jag har inte samma förmåga att stänga ljuden ute som förr, det blir bättre.

Våra barn är stora, de vet hur det fungerar, de vet vad de ska göra, de har roligt och leker med kusiner och andra barn. De skojar, skrattar och hittar på tok. Vi har gjort det riktigt bra. ❤️

Jag börjar slappna av, känner att i år är jag med, jag är närvarande och oron har lättat på sitt grepp, jag tar några lugna djupa andetag och inser att det blev lite för mycket av allt möjligt men framförallt den goda maten. Känner mig glad över att jag faktiskt orkade och tog det lugnt även om det var nära att jag bara sa tack och hej till julen. Känner mig tacksam för alla som anstränger sig och bjuder in till samkväm. Enormt tacksam för de goda skratten som min familj bjöd på.

Har julkänsla kommit eller är det bara en enorm tacksamhet över den glädje som min familj bjuder på? Tacksamhet över att jag faktiskt kan vara närvarande på stora middagar. Åh vad är egentligen julkänsla?

Inför julen har nivån av stress pushats framåt. En kväll när jag satt där och kände att nu pallar jag inte mer men kunde inte bryta så upplyste maken mig.

– Linda du är bra på att pusha dig själv, lägg grejerna åt sidan, se vad du har lyckats med, slappna av och låt det vara ett tag.

Vad är det som får mig att driva på?

Det är prestationen, tillfredsställelsen av att jag har lyckats med en uppgift, att jag faktiskt kan.

Tidigare har jag inte reflekterat utan bara gjort för det är vad som har förväntat sig av mig.

Idag vet jag att jag strävar efter något som jag inte kan sätta fingret på men visst har det med någon sorts bekräftelse att göra. Samt familj och allt som hör där till, hur svårt ska det vara att ställa skorna på skohyllan eller att torka upp den spillda mjölken… Jag vill ha ordning och rent och det betyder inte attest ska vara ett museum hemma utan att man ska kunna gå i köket utan att bli blöt om fötterna eller få en extra skrubb på fotsulorna som följer med till nästa rum…

Kan det vara så att jag inte litar på mitt omdöme eftersom jag drev mig far of the road?

Så nu ligger jag här och funderar, borde sova men känner mig nöjd över att filosofer i det tysta huset med mina fantastiska hörlurar med brusreducering, självklart med hög nivå på brusreducering och inte en snarkning hörs.

Någon som varit till Kap Verde? Eller är Bali ett bättre ställe?

Imorgon är en ny dag eller idag är en ny dag!

God Jul!

Att be om hjälp

Igår kväll satt jag utanför sovrummen och lyssnade på en variation av låtar.

Ingen dator eller tv-spel på hela dagen. Liten användning av telefonerna som lades på bänken utan protest. Tränade på ord inför stavningsförhöret senare i veckan. Spelade kort med Jakob och Elin hängde med Filip i soffan och tittade på Pettson och Findus. Hur jag kunde få en sådan bra eftermiddag/kväll?

Jonas är bortrest och jag bestämde mig för att byta miljö och tillföra två vuxna till klanen så att jag kan ge mig själv förutsättningar att behålla lugnet och inte brusa upp. Det är nära bristningsgränsen just nu och jag behöver ta hjälp. Något jag lärt mig av det senaste årets utmaningar. Bättre att fråga än att tiga. Ensam är inte starkast. (Inte när det gäller barnuppfostran, då behövs ett kavalleri) 😅

Elin somnade bredvid mormor. Pojkarna sjöng fantastiskt tillsammans. Julsång efter julsång avverkar de. I det läget måste det vara fantastiskt att ha en tvillingbror som delar ens intressen.

Erkänner att jag fick pausa skrivandet direkt efter ovanstående stycke skrevs. För att bryta en brottning som uppstod mitt i sjungandet. Snabba vändningar här. 🤪

När frågade du om hjälp senast?

Jag är så tacksam för min familj och att jag lyssnade på mig idag ❤️

Ha en bra dag!

Att tro på mig

Det finns inget fel i att vilja skapa förändring. Förändring är läskigt, skrämmande och bryter mot vanor. Vanor som byggts upp under lång tid.

Från dagen då vi föds, skapas våra vanor utifrån den vi är i, kombination med hur våra föräldrar tolkar oss.

Våra föräldrar gör det som fungerar för dem och det de tror är bra för oss. I många fall handlar det om trygghet, kärlek, vett, etikett och vanligt förnuft kan man tänka.

Hur jag har växt upp betyder mycket för mig. Jag har upplevt trygghet, fått uppleva saker och lärt mig att ta ansvar. Jag vill vara en duktig flicka och jag lyssnar på de som jag tror ger mig trygghet. Det är också detta som fäller mig då och då, att vara duktig istället för att tänka jag är bra.

En liten tillbaka blick över svunna tider behöver vi ibland. Det sägas att det ska blickas framåt och köras på. Våga ta steget och göra något annat, något nytt.

Det låter så lätt men det är en process.

Jag tror på att blicka framåt, göra annorlunda och följa utvecklingen. Jag tror också på att jag behöver blicka bakåt ibland för att minnas eller försöka se på en situation i ett nytt perspektiv.

Det är så lätt att döma sig själv och se allt det jobbiga, det som inte gick bra och därför kan det vara klokt att se i backspegeln ibland och förstå att jag faktiskt gjorde något bra även när jag tyckte att det inte gick bra.

Jag lyssnade och ändrade min position och löste problemet. Det förstod jag inte då för lösningen överskuggades av problemet som uppstod och mina krav på ett korrekt sätt slog krokben för mig.

Så tålamod, en blick i backspegeln och med en ödmjuk syn framåt så kommer det att ordna sig.

Det tar tid helt enkelt, Rom byggdes inte över en natt.

Idag hänger jag med pappa, kollar på en serie och samlar energi för att göra ett engelska prov. Min kropp är trött och jag måste lyssna, försöka göra lite i taget för att ladda energi och inte slösa. Det är okej att ligga ner i soffan på en måndag ❤️

Jag ska försöka lyssna på mig idag.

Vem lyssnar du på?

Ha en bra dag!