– Är du förkyld eller bryter du ihop nu när jag är hemma igen? Frågar min man.
– Kan jag inte bara vara förkyld? Måste det vara något annat? Fast kanske att det är så, svarar jag.
Såhär ser det ut hemma hos mig denna vecka. Förkylningen nockade mig, solglasögon inomhus=migrän feber, snorig och ont i halsen en typisk förkylning enligt 1177.
Känner mig förnärmad, skulle inte jag kunna vara sjuk, ha en helt vanlig jävla förkylning? Måste det vara någon sorts utmattning i bakgrunden? Jag som människa, som kvinna, som individ, måste väl få lov att vara förkyld, lite trött och orkeslös ibland precis som en man.
Jag blir provocerad av frågan, går inte i försvar. Klart jag slappnar av, nu ska han vara hemma 14 dagar innan han reser igen. Har inte funnit någon struktur ännu för detta resande. Vill finna tid för mig själv och min utveckling. Själva grejen är att jag har varit själv 4/8 veckor med barnen. Jag har börjat i ett nytt projekt och det tar tid, nya möten, nya platser och jag delar med mig av mig själv för gruppen och inte enbart för de jag vill berätta. Det tar energi även om det har gett mig massor. Jag är så tacksam för denna möjlighet. Jag känner mig hög på livet och har troligen lagt i en högre växel för att det har varit så spännande, detta nya äventyr.
Jag har klivit utanför boxen och testat nya saker. Jag har inte prioriterat min vila men jag har tagit hjälp av mina föräldrar fast det kanske blir lite mycket när jag är själv ansvarig med barnen. Det är som om jag är ensamstående på låtsats som om gränsen bara töjts enormt. Det är knepigt…kan inte riktigt sätta ord på det. Jag är gift fast har ingen fysisk make vilket jag trodde skulle vara en av de bästa fördelarna med ett äktenskap. Någon att kramas med varje dag eller i klarspråk ett garanterat ligg. Om han ändå kunde planera resa efter menscykeln.
Varför blev jag provocerad?
Jo för att jag också tänkt tanken, tänk om det är så att jag inte klarar allt på en gång. Jag har börjat prioritera, jag försöker tänka på min träning, mina kläder känns trånga och har gått på gym 6 gånger i mars och det är lika många tillfällen som jag var på gymmet 2018. Framgång!
Tänk om jag inte är där än? Tänk om jag aldrig kommer dit. Kan jag klara flera saker samtidigt. Tänk om det är för tidigt? Eller är det bara normalt att bli trött i perioder när pressen har varit högre?
Jag måste stanna, ta en stund och reflektera.
Kroppen känns inte avslappnad, har druckit kaffe på eftermiddagarna för att det är så gott med kaffe. Kanske därför som jag har haft svårt att somna. Nej, jag är orolig i kroppen. Kan inte slappna av i tanken.
Jag ligger i soffan under filten, nu får det bli några dagar utan sociala medier. Jag har tagit med mig telefonen in i sovrummet igen. Behöver bara kolla upp lite saker, hamnar på något annat och så har en timme gott. Dags att bryta min vana. Jag distraherar mig med telefonen för då behöver jag inte ta itu med det där jobbiga som gör att jag inte kan slappna av. Den där känslan som får mig att gråta och som tydligt berättar att nu får du sakta ner. Börjar tänka tillbaka på veckorna som varit. Inser att jag vill inte somna för jag vill inte vakna upp själv i en känsla av panik där det känns som om jag ska kvävas och kroppen skakar. Min pappa vet, min mamma vet och nu vet ni. Jag kommer inte att bli fri från min ångest, jag måste lära mig hantera den, det går för det mesta bra men det är så sjukt jobbigt när det väl sker och speciellt de där få gångerna när jag inte kan sansa mig. Livet är skört!
Jag är i obalans, vad gör jag? Tänk om det är så att jag inte kan klara flera nya saker samtidigt? Hur gör jag då?
Jag börjar med sömnen, jag skapar en kvällsrutin och får hålla mig till den. Det kommer att vara jobbigt men jag måste bryta min dåliga vana. Jag behöver sova 7-8 timmar/natt och inte 4-5 timmar vilket har varit mer vanligt den senaste tiden. Såhär ser min plan ut.
- Sömn
- Fysisk aktivitet
- Mat – åt det hälsosamma hållet
- Däremellan jobb/skola/uppdrag
Hur gör du när du behöver hitta balansen, känna dig trygg och avslappnad?
Det handlar om insikt, om acceptans, att jag göra något åt det som sker och hur jag mår. Utmattning är skit, sviterna av utmattning är frustrerande, jag lär mig varje dag men det är jobbigt för det är trist att säga nej till det roliga. Fast samtidigt kommer jag inte att vara utan det roliga bara för jag att jag gör färre saker till och med en sak i taget ibland. Jag är ju rolig så var jag än befinner mig kommer det vara glädje.
Idag är en sådan dag. Imorgon blir en annan dag, en ny dag!
Tack!
Ha en bra dag ⭐️
lindasoas.com 