Jag skrivet detta för att påminna mig själv om vem jag är, var jag har varit och hur jag har förändrats.

Förändring är läskigt men när man inte har något val så måste jag acceptera, såhär är det.

Acceptans innebär att släppa på det du trodde var rätt och finna nya sätt för att må bra.

Det är en kamp, allt jag gjort ledde till detta, till den dagen till den stunden då det tog stop.

Det var ingen bula på vägen, det var ingen trasig bro, det var ingen vägg.

Bensinen tog slut och följderna i maskineriet många.

Jag var utom kontroll, kroppen skakade, tårarna rann och rastlösheten enorm.

Hur gör man för att sova när kroppen inte kan slappna av, för sover jag blir det bra.

Ibland kändes det som att jag inte fick luft, fruktansvärt obehagligt och innan jag förstod att det var ångest trodde jag att jag skulle dö.

Hur gör jag rätt, för att inte bli på samma sätt?

Duktig flicka som jag är och nu jag mig om livet lär.

Det finns bra dagar och det finns mindre bra dagar. Denna vecka har varit en mindre bra vecka en rejäl utmaning, ångesten har gripit mig i sin linda. Det var länge sedan nu men tre dagar i rad har jag vaknat med ångestkänslor, sömnen har varit störd och jag längtar efter att få känna mig utvilad när jag vaknar. Tycker fortfarande att det är jobbigt att prata om mitt liv för vem ska jag prata med och vem är egentligen intresserad? Allas liv bara flyter på i en stark ström, jag vill ha lugnare vatten med skön sandstrand och en svag bris i solens värme och det är bara jag som kan se till att det blir så.

Läser mycket om hur andra har förändrat sitt liv efter utmattning och en sak är gemensamt att vi alla har hamnat i svackor/bakslag för att vi plötsligt känt oss som oss själva igen. Tempot har höjts och i början går det bra men sedan kommer signalerna och plötsligt är tröttheten, förvirringen, ångesten och rastlösheten där igen. Hur gick det här till? Jag kommer inte att kunna göra som jag gjort för det mår jag inte bra av men hur gör jag då? Vad förändrar jag eller har jag redan börjats förändra för att jag tänker detta och att jag inte klarar av det höga tempot. Hur ska jag klara av familjeliv, arbete och återhämtning utan att hamna i detta gissel av oro, negativa tankar och oförmågan till att ta beslut. Jag som alltid varit så beslutsam och stått på mig, nu är perspektiven för många, vad är egentligen bra? Många tankar är det och fler lär det bli.

Till dig som varit eller är utmattad hur finner du balansen, vill gärna höra om er resa. Om inte annat länka till er blogg så att jag kan få ta del av era tankar och funderingar. Ensamheten är värst men samtidigt så skön.