…känns bra, lite underligt och spännande. Det är intressant att klicka runt bland alla bloggar så många kloka tankar och perspektiv. Perspektiv är bra så slipper jag hamna i gamla hjulspår. Det är lätt att gå tillbaka till det där sättet jag kan, min vana men det var ju mitt sätt och min ovana som försatte mig i denna situation. Det är lätt att vara realistisk i tanken och svårt att omsätta det i praktiken. Jag har ofta haft en positiv bild av världen och tror gott om människor men tanken på att det alltid finns flera perspektiv på en situation har funnits där i bakhuvudet och ställt till det.
Under hösten har jag haft stora svårigheter att umgås med människor, det var lättare att dra sig undan för jag orkade inte fokusera mer än 5 min på ett samtal. När jag hamnade i situationer där jag skulle fatta beslut blev jag tyst eller svarade, vet inte. Under hösten upplevde jag rädsla, ångest och ensamhet som aldrig förr, något som var helt nytt för mig. Jag var ju den där glada, utåtriktade personen som ville det mesta. Helt plötsligt ville jag ingenting. Allt var elände och en känsla om hopplöshet trängde sig på. Ska livet vara såhär, var finns den glada Linda?
Jag börjar känna igen mig själv nu och jag har lärt mig att förstå kroppens signalen bättre och att även lyssna på dem. Det är svårt att pausa sig själv och stanna upp men det handlar om korta pauser då och då under dagen. Stressa inte vidare till nästa möte, stanna upp och ta 5 min för att komma i balans, gör några djupandningar. Jag har läst att det är bra att le för att det får kroppen att reagera på ett positivt sätt så ibland står jag där och småler fast inget speciellt har hänt och faktiskt så blir jag gladare. Ett leende smittar så le mer. Ja denna text tog en annan väg än vad jag tänkte och så får det vara, jag behövde skriva om det och gjorde det.
Var dig själv, för annars finns det ingen som du.
lindasoas.com 