Idag fick jag ångest, först var det en rastlöshet i kroppen som övergick till oro, jag kände mig förvirrad och kunde inte slappna av. Jag var uppe i varv, rejält. Detta är en varningssignal. Jag var nästan påväg att gå all in i en diskussion med maken där jag tyckte att han kunde vara mer stöttande i mitt kaos.
– Jag vill inte att det ska bli som det var. Du är påväg in i kaoset igen. Är skolan så viktig?
Som tur var stannade jag upp där i tanken på vad jag skulle svara med. Jag hummade, klev in i bilen och åkte hem. Pratade om vänner som gjort stora beslut och förändringar i sitt liv.
Tidigare under dagen när jag försökt plugga samtidigt som jag var hemma själv med E hade tanken slagit mig. Behöver jag göra klart skolan? Vad är viktigt för mig? Tanke avbröts av att E hade badat klart dockan och behövde hjälp.
Jag vill ha en aktiv fritid, komma igång med löpningen igen och bygga upp styrka i kroppen.
Denna vecka har jag avbokat alla mina träningspass för att få ihop det med familjen. Jag har nallat på återhämtningstid och hjärtat fladdrade till efter lunch på torsdagen, ett varningstecken. I mitt huvud har jag haft ett mantra, andas, ta det lugnt det ordnar sig bara du slappnar av.
De senaste tre dagarna har jag skrivit på en tillsvidareanställning på 100%, åkt tre olika tåg med en 4 åring, bott på hotell, shoppat, varit på skidtävling, städat huset (maken gjorde det mesta) tvättat, handlat mat och försökt plugga. Jag har känt en rastlöshet i kroppen, kort stubin, dåligt tålamod, svårt att komma till ro, tänkt på döden och framtiden.
Nu sitter jag här i mörkret, i sängen, med en tallrik havrefras och mjölk, klockan är över midnatt.
Det är 8 mars – internationella kvinnodagen!
Innan jag ens tog fram den mentala bilden över ambivalenskorset hade jag bestämt mig; Jag behöver inte gå färdigt skolan. Jag klarar mig bra med det jag har lärt mig och ett betyg i en kurs definierar inte mig som person utan i detta fall skulle det definiera mig och min dumhet om jag fortsatte.
Jag öppnade en dörr till lärarlivet igen och då behöver jag stänga en anna dörr. För många dörrar öppna ger drag och tankarna fladdrar, många stängda dörrar skapar tomhet. Rätt antal dörrar öppna och stängda ger mer utrymme för återhämtning.
En våg av ledsamhet kom över mig när jag fattade beslutet, blev fundersam, borde jag inte känna lättnad? Ledsamheten beror på att jag inte kunde se felet jag gjorde, för att jag är så van att pusha, lösa och fixa.
Tänk så viktigt det är att ha någon att prata med, att lyssna på och bli lyssnad av så att jag själv kan ta beslutet som jag tänkt men inte förstått att jag kunde ta. Mitt omedvetna blev medvetet, jag reagerade på händelsen och tog ett aktivt beslut. Det blir ingen erfarenhet om jag inte aktivt reagerar på det som sker, då blir det bara en händelse som försvinner bland alla de andra händelserna som jag upplever.
”Den kloke anpassar sig efter omständigheterna så som vattnet formar sig efter kärlet.”
Har du någon som du kan prata med?
Önskar dig en skön söndag! ❤️
/Linda
lindasoas.com 
Ja ibland behöver man bara några ord som stoppar upp och får en att se var man är.
Jag stressade nästan ihjäl mig på jobbet en gång i tiden när jag tyckte att jag måste hinna med att ha målargrupper med alla barn på min förskola i alla fall alla 5 och 6 åringar. Jag pusslade med tider för att få ihop det till alla husets barn och för att hinna med allt annat med de andra barnen. Jag älskade mina målargrupper där jag såg hur varje barn utvecklades. Men… tiden räckte inte till. Jag vaknade plötsligt till… när en person sade:
Vad synd det är om alla andra barn på andra förskolor som inte får måla med dig… Först förstog jag ingenting men på kvällen då plötsligt förstog jag att jag kan inte ge alla de här stunderna och de andra barnen får säkert något annat som de växer av. Där satte jag punkt och tog med ”mina” barn bara. Det var så skönt att få stopp på spiralen.
GillaGilla