Släpp det förgångna och lev nu

Vi lever i det förflutna och existerar i nuet.

Jag är där själv och tassar titt som tätt kommer på mig att jag önskar att jag vore i den sinnesstämningen som jag var när jag var 28 år eller bra tränad som jag var när jag var 33 år. Eller en smalare mage så att den inte känns så ihoptryckt i vissa Yoga övningar. Jag jämför ofta med hur det var innan jag blev sjuk. Jag kan sitta och titta på bilder tagna på mig och känna mig nedstämd över hur långt ner i mörkret jag faktiskt har varit. Självransakan är ett tufft moment.

Min tanke är så stark och ibland orkar jag inte kämpa emot.

Jag läser många inlägg om hur individer önskar att de vore så där vältränade och smala och så postar de en bild från tiden innan de blev sjuka i utmattningssyndrom. Först nu ramlade poletten ner på riktigt för mig. Jag kan inte springa sådär fort som jag gjorde för 15 år sedan för jag har inte sprungit de 3 senaste åren. Jag kan inte ha min svarta fina glittriga klänning för låren är större och tyget tajtare för jag har inte haft ett hälsosamt förhållningssätt de senaste året. Jag har gått upp 10 kg och jag klassas som överviktig och det har jag svårt att acceptera. Det är skit!

Kruxet är att jag har många må bra stunder nu. Nästan varje dag känner jag frid i mig själv. Jag känner mig lätt, stark och energisk och så har någon tagit en bild på mig och så känner jag att min känsla inte stämmer överens med personen på bilden. Min tanke är en riktig liten djävul. Det är som om jag kritiskt granskar mig för att hela tiden ligga steget före. Steget före någon annans kommentar (ett skydd) och steget före så jag kanske kan stanna upp i tid (oro) så jag inte blir förvirrad, trött och dagarna fylls med stark ångest.

Det är klarat att det finns en oro över att det ska bli lika galet igen, framförallt nu när jag vidgar mina vyer och möter mina demoner.

Jag befinner mig här för att jag har mått dåligt, riktigt dåligt och jag har skapat nya vanor hos mig av rädsla. Vanor som jag nu måste bryta och samtidigt har jag lärt mig att faktiskt vara själv, helt själv utan tv eller mobil som tröst. Jag har klivit utanför min komfortzon flera gånger på en vecka. Jag har planerat in tid för mig och min återhämtning. Saker som jag haft väldigt svårt att göra tidigare. Jag väntar på ett bakslag för det brukar komma. Eller tänk om jag under just denna period har klarat av att använda mig av min kunskap så att jag inte har ett väntande bakslag. Yeah!

Så för att återkoppla till min inledande text tänker jag att det är dax att göra upp med det förflutna, tänka att det var då och nu är nu.

Jag behöver sluta leva på tanken om det förflutna och leva i nuet. Jag behöver lära att leva här, släppa det förgångna tacka de som gått före oss och skapa en hållbar stil för mig.

Jag tänker att jag ska skriva ner det jag tror att jag vill vara för att sedan bränna upp det och på riktigt se vad jag faktiskt gör nu och vad jag vill på riktigt. För vill du verkligen vara där jag var innan utmattningen? NEJ! Det var det som fick mig att tippa över kanten, som skapade min utmattning.

Tanken behöver förändras, mina rädslor utmanas och mina rutiner behöver utvecklas. Jag är inte samma person som jag var innan. Jag söker ett inte lugn och tränar mitt sinne på att acceptera det kaos som bl.a. barn medför och äktenskap. Jag kan inte vara någon annan än den jag är och jag kan verkligen inte förändra någon annan som inte vill.

Jag ska sluta leva i tanken om det förgångna och lära mig vara här och nu. Finna mitt flow och följa det.

Det låter så galet klokt men ack så svårt.

Hur tänker du om din fortsättning efter utmattningen? Upplever du rädslor kring bakslag?

Kram 🍁🧡