Beslut

Hur ska jag tänka, hur ska jag höra? Ska jag skratta eller gråta och för vem står jag här?

Ett beslut ges och tas emot.

Det finns omständigheter, symptom och medkänsla i brevet men det står ändå nej.

Jag har helt enkelt inte rätt att vara den jag är, att få vara jag.

Jag har ingen allvarlig sjukdom eller har varit med i en olycka och behöver rehabiliteras.

Jag ställs nu mot hela arbetsmarknaden och bör söka ett jobb som inte är fysiskt och psykiskt krävande samt inte kräver hög minnes- och koncentrationsförmåga. Var hittar jag det jobbet?

Om jag ska dra det till sin spets så undrar jag om också ska söka en ny familj som inte är fysiskt och psykiskt krävande och inte kräver hög minnes- och koncentrationsförmåga. Finns det? (skulle aldrig byta bort min familj)

Jag är bra, jag kan saker och om jag inte vet så lär jag mig. Jag blev för engagerad och tog livet på för stort allvar och lite för snävt i tanken, katastrof om det inte blev bra. Det körde mig långt bort från den jag egentligen vill vara.

Så visst upplever jag en sorts sorg över att jag inte kunde vara supermamman som höll koll på allt. Jag känner sorg över att jag inte förstod tidigare hur mycket jag arbetade och engagerade mig i mitt jobb. Jag vill att alla ska få lyckas och få bygga upp en tro på sin egen förmåga. Jag känner en sorg för att jag inte har orkat göra vissa saker att jag inte varit den mest aktiva vännen. En sorg i form av utanförskap som om jag går på sidan och tittar på.

Jag känner också glädje för jag har lärt känna vänner på nya sätt. Det känns som att mötena jag har med familj och vänner betyder mer nu än tidigare. ❤️

Ibland behöver jag en spark i baken, en återvändsgränd. Jag kan inte fortsätta stå där och slå huvudet i väggen för väggen står kvar och jag får ont. Så nu kliver jag ut genom dörren och tar en ny riktning. Jag provar något nytt och det är nervöst, oroligt och samtidigt spännande, utmanade och pirrigt.

Om du känner osäkerhet inför dina val, rekommenderar jag ambivalenskorset.

Bild: från kurera.se