Tillbaka och framåt

– Ditt skrivbord är där.

Jag går och ställer mig vid skrivbordet. Det rent, inte sak finns på bordet. Själva bordet är träfärgat, ställer ner väskan på golvet och sätter mig i stolen.

– Vi går och äter, ses om en stund.

Jag lyfter blicken och tittar ut genom fönstret, solens strålar lyser starkt in i mina ögon. Jag sitter och tittar, ögonen söker, asfalt, gräs, träd, ett förråd och en stor byggnad på andra sidan gården. Det känns bra, att sitta vid fönstret och se naturen det är mitt bästa ställe i skolans värld när jag vill vara i nuet.

Jag plockar upp min dator, lägger den på skrivbordet – hur var det nu igen.

Lösenord, användarnamn…

Ringer It-support, snabb hjälp och två minuter senare är jag uppkopplad.

OneNote, Teams, 365 mm.

Ny anteckning, backa och så är de där, alla mina anteckningar från 2017 och framåt som om ingenting har hänt.

För två år sedan vid denna tidpunkt satt jag med skammen…

Medan jag visualiserade hur mina kollegor mötte upp eleverna i klassrummet och fick vara med och forma en grupp rann mina tårar nedför kinderna. Skam över att jag inte kunde vara läraren Linda, att arbeta, tjäna pengar och försörja min familj hade mig i sitt grepp. Skam över att inte duga, att inte vara attraktiv och att jag inte ens orkade sitta med vid middagsbordet tillsammans med familjen.

Jag skulle ljuga om jag sa att det var så där filmiskt vackert när jag grät. Du vet när den kvinnliga huvudrollsinnehavare tittar upp med sorgsen blick och tårfyllda ögon och kameran zoomar in. Till en början var det nog så där vackert, ögonen fylldes med tårar, en stor tår rullade nedför min kind och hamnade på läppen så jag fick känna smaken på den lätt salta tåren men sedan eskalerade det till total stor gråt, snor och snörvlade, röda ögon och en totalt urlakade kropp. Det höll på i flera dagar och livet i skolan gick vidare utan mig.

Jag är utbytbar och ingen kommer att tacka mig.

Jag minns starkt en gång då jag stod framför spegel och tittade på mig när jag grät. Skulle tårarna sluta rinna och varför gråter jag. Jag har ju allt, make, barn, hus, jobb, arbete och vänner. Nu kom även skammen över mig igen om att jag som hade allt jag behövde inte klarade någonting medan alla andra kunde.

Vad var det som hände?

Det skulle ta 3-4 månader innan jag började förstå vad som faktiskt hade hänt. Jag fick lära mig själv genom att söka information via 1177 (en trovärdig källa) jag sökte igenom hela Storytel på jakt efter information om hur jag skulle må bra igen. Med facit i hand skulle jag ha väntat på läkartiden till Företagshälsovården istället för att gå till Vårdcentralen som hade en ledig läkare 1,5 vecka tidigare och då skulle jag ta den. Det tog 10 månader innan jag hittade rätt terapi för att få konkreta verktyg och det var via Företagshälsovården.

Nu sitter jag här 2 år senare och ska möta upp nya elever om några dagar.

Förändringens tid är här.

Vad ska jag tänka på för att få en bra balans mellan arbets- och privatliv?

Hur tänker du?

Ha det gött! 🌸🤗