Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s