Hej!
Alla dessa tankar, var kommer de ifrån, varför ett sådant virrvarr av frågor och hur får jag svar på dem? En resa bland mina demoner pågår, förändring kräver tid och kraft. Att förändra innebär att utmana och ifrågasätta, att finna sin väg. Delar med mig om dagens inre dialog som uppstod under en fotokurs där jag lär mig om bildens uppbyggnad. Resonemang och slutsats
—————————————————————-
Jag kommer aldrig att bli perfekt!
Vad är perfektion?
Är det något att sträva efter?
Om jag får det perfekt, kommer alla andra att tycka att det är perfekt? Om inte är det i isåfall perfekt?
Perfekt för mig är tex att det är rent, städat, allt ligger på sin plats, sängen är bäddad, jag som ett museum. Tänk dig att du öppnar dörren till ditt hem och allt ligger där du lade det, ingen har flyttat på sakerna, ingen har slängt en jacka på golvet, hällt ur alla pärlorna på mattan osv. Jag vill inte ens gå in på hur ett perfektionistiskt synsätt på mig själv skulle vara, det skulle bli helt galet och helt är ärligt vet jag inte hur en perfekt person är. Det är troligen en blandning av många av de människor som postar bilder på Instagram. Perfektion har varit ett förtret, det har skapat en känsla av att inte duga, för att jag själv ofta tänkt, du kan mer Linda, du kan bättre. Jag har aldrig tidigare ifrågasatt perfektion och nu har jag säkert tänkt på ordet 100 gånger idag. Hur kan jag ah drivits av något som jag egentligen inte förstått.
Synonymer till perfektion är fulländad, fullkomlighet och felfrihet.
Redan där inser jag att perfektion är något jag måste släppa. Jag kommer inte att vara felfri, för jag gör utifrån mitt perspektiv, min miljö, mitt arv och min kultur. Perfektion är ett ord jag måste släppa, ett ord som inte ska få definiera vem jag är eller vem jag inte är. Det kommer att finnas stunder då allt känns perfekt, där jag är här och nu och uppskattar livet och det som finns runt omkring mig. Ungefär som lycka, jag komme inte att vara lycklig i alla mina dagar som sagorna slutar. Jag kommer att ha stunder av lycka och förhoppningsvis många stunder av lycka som övergår till många minnen av lycka.
Perfektion är alltså inte något jag vill definiera mig med eftersom det blir ett för stort krav, en stress som kommer att äta mig inifrån för jag kan inte förstå hur perfektion uppstår och består. Skönt att jag beslutat det. Min definition på perfektion är att perfektion uppstår i stunden, tillsammans med miljö och känsla precis som lycka.
Perfektion är inget som består, för alla vi olika vägar går.
Jag vill ha ett hem, inte ett museum.
Tänk dig att du står vid en soluppgång. Du njuter av brisen från havet, ser fiskebåtarna guppa fram och solens oranga sken börjar stiga upp. Molnen skingrar sig och måsarna skriar, människor går förbi, inge vill störa eller störas, en outtalad regel som alla förstår. Du har 27 minuter i soluppgången och känner att just nu kan jag inte vara på en bättre plats, just nu känns det perfekt. 27 minuter senare när soluppgången är över och din daga fortsätter har du en positiv känsla med dig. En känsla som styr resten av din dag. Så en perfekt stund på morgonen har betydelse för din dag tom flera dagar i ditt liv eftersom du kan minnas tillbaka till den stunden och förnimma de känslor du hade just då.
Då kommer nästa fråga, nöjer jag mig med bra, för att jag inte vågar?
Är bra, bra eller måste det vara bäst?
Är bäst samma sak som perfektion?
– Det luktar bränt, pyr det någonstans eller brinner det?
– Nej det är bara min hjärna som gjort en burnout…
Is this it?
Fortsättning följer….
Ha en bra höstdag!
Kram
lindasoas.com 