Det finns stunder då livet förändras. I många fall har förändringen pågått under en längre tid, något som inte har märkts på en gång. För förändringarna är små och de sker successivt.
Det börjar med att du går direkt ur sängen istället för att ligga kvar och sträcka på dig och känna in hur kroppen mår.
Sedan fortsätter det med att frukosten intas i en allt hastigare fart. Kanske är det så att kaffet dricks stående eller att det inte intas någon kaffe alls. Det känns onödigt att sitta ner och dricka kaffe för jobbet väntar, barnen behöver komma i ordning.
Klockan var 7:40 när jag gick hemifrån det tar 10 min att gå till jobbet och klockan är nu 8:05. Försenad till jobbet, underligt.
Vad har hänt med anteckningarna, de är borta, fast jag skrev ju ner ordningen och det som skulle göras igår. Eller var det i förrgår?
En dag börjar saker försvinna eller hamna på underliga platser. Underligt, någon måste ha flyttat på det, fast det är mina saker. Jag hade det nyss i handen eller var det igår.
På vägen till köket hör jag barnen prata om något. Måste kolla så allt är okej. Kommer ut i hallen igen, vad var det jag skulle göra?
Kan inte sitta still i soffan, köksbänken behöver ordnas, disken plockas, tvätten vikas och mat planeras. Står i köket och tittar, känner ett motstånd. Känns jobbigt att plocka i och ur diskmaskinen. Gör det ändå och tänker imorgon samma sak.
Ljudet från tv:n stör, det händer så mycket och ljuset från bilden är stark. Här kan jag inte vara smyger upp till sovrummet och lägger mig på sängen. Är så trött vill somna men barnen behöver nattas först.
Va fan kan de inte sätta tandborsten på laddning? Och det där med toalettlocket hur svårt ska det vara att stänga det när de spolar.
Går och lägger mig, det kryper i kroppen, tankarna ploppar upp en efter en. Ska fixa det där imorgon, det där var en bra idé den spinner jag vidare på. Kommer det att bli någon semester, vem ska boka den. Ja vi tänker lite olika, har olika intressen får ordna imorgon.
Det var ett tag sedan jag var på yogan. Ja ungefär 2 månader sedan. Fast jag sprang 2,5 km igår, duktig flicka.
Somnar och drömmer vaknar vid 2 tiden på natten, vrider och vänder på mig. Känns lite oroligt i kroppen. Går på toaletten, dricker vatten och lägger mig igen. Är det fullmåne? Det sägs att man sover sämre vid fullmåne.
Somnar tillslut, sista gången jag tittar på klockan är det 3:34, larmet ringer 6:00.
Vaknar av väckarklockan, tar upp telefonen, tittar på sömnanalysen. Det är tre veckor sedan jag sov en hel natt. Det blir bättre, ska bara fixa lite saker och till helgen då kommer jag att sova bra. Vänta när sov jag 7-8 timmar i sträck i mer än en natt? Vet inte, kanske efter den där middagen när var den nu igen?
Jag orkar inte, jag vill inte men vad ska jag göra?
Det trycker över bröstet, hjärtat slår extra slag ringer familjeläkare/vårdcentralen. Det är stress, försök att lugna ner dig och se över din vardag. Återkom om det inte blir bättre.
Borde äta lite nyttigare mat, få till mer träning så blir det bättre. Anmäler mig till Vårruset.
Detta är några utdrag från mina anteckningar som jag skrev ner den sommaren då jag blev sjuk. Jag sökte efter symptomen för att försöka finna en förklaring till varför jag mådde som jag mådde. En sorts självreflektion som jag inte visste att jag gjorde utan det lärde jag mig ett år senar på mitt sista besök hos terapeuten. Tänk vad kroppen gör både positivt och negativt. Kroppen ger oss signaler och det är vårt ansvar att lyssna. Ingen annan hör signalerna, bara du och du är viktig och du betyder så se om dig själv.
Symptomen finns där och vi kan ta dem för tillfälligheter men när intensiteten ökar på symptomen och känslan att du behöver öka tempot för att hinna med mär du redan har ett högt tempo är en tydlig varningssignal för att nu ska du göra tvärtom. Skala ner på arbetsuppgifter, ta tillbaka stunden vid köksbordet eller i soffan på morgonen. Låt disken stå, fokusera på återhämtning och om du bor i en familj se till att alla hjälps åt med hushållssysslorna. Prioritera sömnen!
Det är svårt, det kommet att vara jobbigt och du kommer troligen att må dåligt ett bra tag. Ett högt tempo klarar vi av, stunder av stress också men det är den långvariga stressen, pressen och det höga tempot som är skadligt.
Även den positiva förändringen sker successivt och därför behöver vi tålamod och acceptans för att komma framåt och få ett hälsosammare liv.
Hur vi kommer åt problemen?
En början är att vara omtänksam om mig själv, med min familj, mina vänner, mina kollegor och människor jag möter.
Vi kanske inte alltid förstår
men med vänlighet vi bättre mår.
Kram ❤️
lindasoas.com 