Jag kan

Jag åker, jag går, jag sitter och jag står.

Handen drar sig automatiskt nedåt mot mitten mellan bilsätena och i kopphållaren ligger den. Jag ska inte. Jag kan själv, detta är min grej, jag är ingen vek tjej.

Handen hamnar i knät igen.

Efter en stund känner jag ett trummande mot min haka. Hmm hur hamnade fingrarna där? Fingrarna trummar mot min hakan och får mig att fundera, att fokusera på kroppen. Hur är andning? Håller jag andan? Andas jag in genom näsan och ut genom munnen?

Andningen är bra kanske att jag har lite kortare andetag och att luften inte går hela vägen in. Tar några djupa andetag och det känns bättre.

Handen är påväg ner mot mitten igen.

Stopp, du behöver inte den där. Du kan själv. Du bör göra det, ingen annan kommer att göra det, ingen annan kan göra det, ingen annan vet, det är bara jag som kan klara av det. Jag låter den ligga kvar där mellan sätena och lägger handen på ratten.

Snöblandat regn faller ner på vindrutan och vägbanan. Vindrutetorkarna rör sig fram och tillbaka, ingen ide att köra fort, sommardäck på och slask överallt. Plötsligt möter jag en lastbil, fullt ös på vindrutetorkarna men ändå tappar jag sikt för en stund, även om det känns som en lång stund.

Nu, nu finns det något att oroa sig för, nu är det på riktigt. Jag har tid, jag behöver inte köra om. Ligger fint i kön och kommer fram dit jag ska.

Ett nytt ställe, en ny plats, nya människor. Jag behöver inte prestera, jag behöver bara lyssna. Kollar mejlen, stänger av ljudet, tittar mig omkring och där sitter en salig blandning av människor. Vad gör jag här?

Jag gör något nytt, jag försöker ta hand om mig själv.

Mina tankar vandrar iväg, frustration över att min plan sprack, frustration över att jag betalar skatt och ändå inte får det stöd jag behöver/behövde. Tänk att jag var klok och började spara pengar redan som 14 åring så att jag kan finna en tröst i att jag kan ta hand om mig själv ett tag framöver. Jag försöker göra något åt min situation för ingen annan kommer att göra det. Jag är inte allvarligt sjuk, jag har inte varit med i någon olycka, jag bara återhämtar mig.

Jag kan och det är så jobbigt att fråga om hjälp.

Nästa gång ska jag låta handen glida ner mellan sätena och greppa telefonen och slå det där numret, till den där personen och berätta om det nya, om det som gör mig nervös. Då kanske jag kan känna mig lugnare, bli mer avslappnad och vara mer närvarande i situationen.

Hur gör du när det är något nytt, något nervöst, något som gör dig orolig?
Frågar du om stöd/hjälp?

JAG KAN!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s