Det finns dagar, det finns stunder som är jobbigare än andra. Idag har jag en sådan stund, förhoppningsvis inte hela dagen men jag är en grubblare. Jag tränar på att släppa och låta det vara men ibland när ens privata liv kopplas ihop med arbetslivet blir det svårt.
Att vara småbarnsförälder eller förälder generellt är inte lätt alla dagar. Det är sömnlösa nätter med barn som är sjuka, drömmer, är oroliga eller inte kan sova. Alla åldrar har sina faser av både glädje, ledsamhet och irritation. I allt detta utvecklas både jag och mina barn och i det finner jag styrka att fortsätta vara en bra förälder, en närvarande förälder.
Att vara hemma med sina barn när de är sjuka är en självklarhet för mig som förälder. Det är med vånda jag slå numret till jobbet och meddelar att jag inte kommer. Vi är i en situation i min familj där jag är hemma mest med barnen just nu. I perioder är min man hemma mer och då går det att lösa lättare. Jag har en fantastisk pappa som ställer upp i vått och torrt men det är ändå jag och min man som har ansvaret för våra barn. Det är vi som tillsammans bestämmer hur vårt liv ska vara och just nu är detta vår situation.
Att vara en person som har varit sjuk och inte klarat av att ta hand om sin familj än mindre varit den fru, syster, dotter eller vän som jag tidigare varit har tärt på mig och dem i min omgivning. När jag nu känner att jag mår bättre, har mer energi, kan vara en bra mamma, fru, dotter syster och sakteliga en bättre vän som är mer närvarande känner jag att det finns saker som betyder mer än annat och det är att få vara med mina barn och närmsta familj. Att få ge dem min närvaro dessa få dagar, för om några år har jag inget barn att vabba och då blir det 20 års arbete med närvaro på jobbet. Så jag tänkte inte stressa, jag tänker inte ha dåligt samvete för att mina barn är sjuka och jag tänker vara en närvarande förälder för det är vad jag anser att dagens barn behöver, föräldrar som ser, hör, lyssnar och pratar med sina barn.
Men någonstans på vägen har jag lärt mig saker som jag inte behövt tänka på tidigare. Det är så ledsamt att inse att man är umbärlig men samtidigt är det också en skön känsla att veta att mitt arbete klarar sig utan mig.
Livet går vidare och jag gör mitt bästa och det är bra nog.
Kram till alla som kämpar med att hitta balansen mellan familjeliv och arbete. ❤️
lindasoas.com 