Jag ville inte acceptera, jag ignorerade och fortsatte vara envis. Ena dagen gick det bra, andra dagen kom paniken, jag dolde gråten och rädslan, har ett yttre dels för att jag ville inte visa mig svag, dels för att jag inte ville belasta och dels för att jag visste att folk inte skulle förstå eller hantera situationen. Jag förstod den inte själv.
Jag jobbade med barn, när de blev ledsna, saknade någon brukade jag lägga en hand på deras axel och låta dem berätta. Oftast handlar det om närhet, något som kan vara svårt att förklara, att sätta ord på.
När tårarna kom var det få människor som fick se. Min man fick ta mycket, mina barn fick fundera och det tog ett tag innan jag kunde prata med dem. Från början var jag öppen och försökte förklara vad som skedde. Efter en tid fick de sätta ord på vad de upplevde och 6-7 månader längre fram kunde sonen skämta om min nervositet. Öppenhet med nära är viktigt, att visa ömhet och lyssna är det bästa, att förstå kan några få, våra upplevelser är olika.
På jobbet när barnen trillar och gör sig illa är den lugna rösten och den ödmjuka aktiviteten genom att tvätta och plåstra om viktigt. Ett glas vatten och en stund föra samtal lugnar och får barnet att resa sig och vara med i leken igen.
Närheten och närvaro betyder mer än vi kan tro.
En kopp kaffe, en god kaka, en svalkande dryck och en stunds närvaro där samtalen hoppar hit och dit, ledsamhet och skratt växlas om vart annat är som balsam för själen. En nära vän och en stund tillsammans kan vara lika bra som professionell terapi.
Att vara vuxen och barn skiljer sig en del åt men det finns en bas som vi alla behöver och det är närhet, trygghet, mat och sömn.
Ge mig en bulle och jag njuter av varje tugga, ge mig en famn och kryper ihop och slappnar av, ge mig en säng och jag sover men endast om jag känner mig trygg.
Det är därför det är så sövande att ha ett litet barn liggandes i famnen och höra det lugna andetaget. Eller lugnet som kommer av att klappa hunden. Oxytocin är vårt bra hormon som vi får oss att slappna av. Vissa dagar önskar jag det fanns i shot form.
Idag har jag accepterat min diagnos, en utmattning med depression och panikångest. Jag fungerade knappt, min tanke var ologisk men fokuserad på att finna en lösning. För att må så där det vill jag inte. Jag har en mörk hemlighet som ingen vet. Tänk att glada jag kunde bli deprimerad, att min kropp kunde komma så i obalans att jag inte förstod vad som gick fel. En diagnos är ett verktyg för att veta vad jag har att jobba med, det är mitt ansvar att se till att må bra. Tänk jag kunde inte ens ta hand om min familj, ska jag skämmas över att ha varit sjuk? Ska jag skämmas över att vara jag?
Idag var ingen bra dag, imorgon är en ny dag.
Kram 🌸
lindasoas.com 