Att prokrastinera

Hej!

Idag har det varit en väldigt trött dag. Vaknad 4:15 och hade svårt att somna om. Slumrade till och var som i ett töcken när familjen skulle upp. Masade mig upp och umgicks med pojkarna en stund då Jonas tog Elin till förskolan. Tog med mig kaffekoppen till sängen och kröp ner och tittad ett genom fönstret. Detta skulle bli en kamp så efter lite fix hemma tog jag med mig kameran och gick på en promenad. Var skönt att komma hem och starta dagens arbete. Har nämligen insett att om jag startar datorn direkt på morgonen har jag svårt att komma ut. Kommer lätt in i ett flow nu när jag ska lära mig så mycket nya och fascinerande saker.

Det finns saker i min vardag som jag drar mig för att göra, det är som om ett motstånd inom mig och jag förstår att det bottnar i en känsla. En känsla som gör att jag inte vill, att jag tycker det är jobbigt och jag vill inte lägga energi på det. Samtidigt gör jag inget vettigt, vad nu vettigt är. Det kallas för att prokrastinera, jag skjuter upp saker till morgondagen istället för att göra dem på en gång. Saker som jag gärna blundar för är disken, tvätten, gymmet, promenaden eller att vattna blommorna. Ja det är väl inte så konstigt egentligen. Efter en närmare titt så är det större saker än så tex att handla mat, boka tid hos frisören, boka semester, boka tid hos läkaren etc.

Det är inte bara de små vardagssakerna som jag skjuter upp utan även de saker som är viktiga för mig och det är det som kallas för att prokrastinera. När det gälle barnen gör jag precis som jag bör. För vem vill vara en dålig förälder som missköter sina barns utveckling. Inte jag även om de ibland har samma kläder två dagar i rad, ja med den lilla händer det nästan aldrig eftersom hon leker med hela kroppen, precis som det ska vara.

Jag har alltså skapat ett beteende som grundar sig i min oro, min ångest och en känsla av katastrof. Så för att få bukt med min prokrastinering måste jag först få bukt med min oro, ångest och känsla av katastrof. För det är där jag hamnade till sist att om det inte blev som jag planerat hamnade min kropp i en känsla av katastrof och stressnivå sköt i höjden och ångesten kröp fram eller så slog panikångesten till som en kraftig våg på ett öppet havet. Det tråkiga i detta är att det har tagit mig ett år att förstå och ett år att få rätt sorts hjälp.

Efter tre olika terapeuter, en hälsocoach och tre olika läkare har jag på något sätt börjat förstå hur jag fungerar. I varje möte jag haft har jag lärt mig något, tagit med mig det som varit bra och det som varit mindre bra för att veta vad det är jag behöver eller inte. Så för att inte behöva slita på helt själv har jag anmält mig till en mindfulnesskurs för att få ännu mer verktyg till att bli en person som står på egna ben tillsammans med andra och inte är rädd för att be om råd eller hjälp. En person som inte känner skam för att be om hjälp när situationer blir för övermäktiga. Det är bättre att lätta på trycket i tid istället för att låta det gå för långt.

Jag kämpade så hårt med mig själv, den ständiga känslan av oror, ångest och panikångest och samtidigt med försäkringskassan, sjukvården och arbetet. Jag försökte så hårt att jag en eftermiddag på jobbet föll ihop helt likblek och matt.  Jag kämpade verkligen in i det sista. Jag var stark och dumdristig. Nu ska jag vara klok, ödmjuk och stark för att inte tala om modig.

Sedan mitt stora omvälvande beslut i mitten av augusti har jag utvecklats till att bli mer ödmjuk mot mig själv samtidigt som jag kämpar med att inte gå överstyr, för jag har hittat något som skapar meningsfullhet för mig. Jag har klivit ut i det okända och jag känner mig spänd av förväntan. Det som skrämmer mig lite är att om jag inte tagit tag i detta själv utan fortsatt i samma riktning så hade jag kanske inte kommit till denna insikt som jag har idag. För mitt beslut har gjort att jag har fått mer tid med mig själv och mina tankar. Mer tid till att utmana mig och mitt tankesätt, för det är i tanken som det startar. Den där tanken som har kopplats till en viss känsla från en viss situation som har skapat en motväg rakt in till amygdala. Amygdala har stor betydelse för uppkomsten av positiva och negativa känslor.

Så för att träna mig på att inte låta mitt flow styra mina val och skapa mer stress så ska jag träna på att bryta mitt flow. desto fler gånger jag bryter m att flow desto lättare kommer jag att hitta tillbaka till mitt flow. Därför har jag bestämt mig för att deltaga i en mindfulness kurs. Har varit på en introduktion och det var precis vad jag behövde. Att få svara på frågor som bara rör mig och inte en massa frågor kring hur familjeföretaget ska skötas. Känner du att du skulle vilja prova på mindfulness så hör av dig till Hälsocenter i Fagersta. För mig har deras stöttning betytt väldigt mycket. Jag är inget offer jag är en idivid med egna tankar och ett eget liv trots mitt val att ha familj.

Vore intressant att höra om och vad du isåfall prokrastinerar? Hur tog du tag i det? Hur bröt du ditt mönster?

Ta dig tid, låt dig synas!

Kram