November är min månad

November är min månad

November är månaden då jag bestämde mig för att komma till världen, en härlig skorpion är jag. En skorpion med passion, mod och styrka. Jag är lugn på ytan men vad som finns under skalet är det ingen som vet. Jag är känslig precis som alla andra. Jag gillar att studera min omgivning och få använda mina kunskaper. Gör du min familj illa så sticka jag dig!

Jag tycker alltid att födelsedagar har varit speciella. Det hände dock något när jag flyttade hemifrån. Det blev inte lika speciellt längre. Vad beror det på, mån tro? Jo det handlar om att jag helt plötsligt fick bestämma själv och att ingen annan gjord något åt mig. Jag tyckte inte att jag var så speciellt märkvärdig så födelsedagarna blev inte lika speciella. När jag fyllde 25 år var det lite extra och när jag fyllde 30 år insåg jag att jag faktiskt kan skapa mitt eget kalas för det är min födelsedag! Å tänk så kul jag hade. Har fortfarande en present kvar sedan den festen. Bör lagras i fem år stod det, nu har det gått 8.

Förra året fyllde jag 37 år. En födelsedag som jag kommer att minnas väl. För det är den första födelsedagen som jag på riktigt mått så dåligt att jag inte hade någon koll på framtiden. Nedan kommer jag att berätta om något som kan te sig ologiskt men som var min verklighet just då. Det kognitiva tänkandet är på släptåg vid utmattning och i vissa situationer blir det bara kaos. Det som händer i en utmattad hjärna är inte alltid realistiskt men jag har varit på min vakt så länge att mina system slår på snabbt.

————————————————————————————-

På min födelsedag  hämtade vi ut vår nya bil, en bil som egentligen inte har någon betydelse jämfört med hälsan men oj så härlig den är att köra.

Jag klädde mig fint med kjol och stövlar. Fixade håret och sminkade mig. Jag behövde inte se eländig ut jämt och jag ansåg att jag behövde anstränga mig lite denna speciella dag. Jonas hämtade upp mig och vi åkte till bilaffären. Jag försökte verkligen fokusera men jag hade en sådan ångest att det enda jag tänkte på vara att stå upp och andas. Jag tog en bild och la upp den på Instagram, jag ville visa, jag ville inte bli bortglömd. Likes var för bilen inte för att jag levde. Ironiskt och knäppt men jag hade inte berättat för många om min situation, för jag skämdes. Jag ville inte vara sjuk, jag ville inte vara kass och umbärlig.

Vi tog bilen på en bilpromenad och sedan hämtade vi Elin och på vägen hem stannade vi och köpte ett gott vin som jag önskat. (Vin dämpar ångest ibland, inget jag rekommenderar att använda som ångestdämpande)

När vi hade köpt vinet, gick vi mot parkeringen och på vägen passerade vi Ica. Snabb som en kula försvann Elin in genom dörrarna till Ica, Jonas stod och pratad med en vän vid gatan. Jag följde efter in på Ica men kunde inte se Elin. Min panik stegrades och jag började känna att synen blev grumlig i ytterkanterna. Fick kontakt med Jonas som gick in i affären, för tänk om hon skulle springa ut när jag gick in i eller tänk om någon tog med sig henne ut så därför stod jag kvar vid dörrarna.

Ja, där kom panikångesten, tänk om jag hade missat Elin, hade hon redan blivit tagen? Tankarna kommer så fort men så får jag ögonkontakt med en person i kön som känner mig och jag frågar:

– Har du sett Elin inne i affären?

– Ja, jag mötte henne med kexchoklad i handen, hon såg så glad ut.

– Hon sprang fort in, svarade jag.

Pulsen skyhög men andningen blir bättre.
Fokus, Jonas är i affären och hon har inte passerat mig.

Efter en stund hör jag hennes tjut och Jonas kommer gåendes med henne. Med stora tårar rullande ner för kinderna får hon lämna tillbaka kexchokladen och vi går till bilen. Vi sätter oss i bilen och pustar ut. Han är en klippa min man även om han också var orolig så behöll han lugnet och jag är rätt bra själv även om pulsen fortfarande galopperade som en vildhäst. Jag fixade en panikångestattack på Ica. (det tänkte jag inte på då)

————————————————————————————-

Tack för att du läste ända hit!
Vet du, i år ska jag fira mina 38 år på denna jord med något annorlunda och som bara handlar om mig själv och en av de godare sakerna jag vet, nämligen tårta.

Vill du vet vad?
Då får du hålla koll, för det är nog inget du skulle kunna tänka dig.
Nu ska jag utfodra barnen, de vill ha pannkaka.

Ha en bra dag!

Kram

Annonser

Lurad

För två veckor sedan var vi på utflykt till Flobo med kusinerna. Det var supermysigt och vi grillade korv, barnen lekte och vi drack kaffe i den härliga naturen med höstens fantastiska färger. Ro, stillhet och bus.

Timmarna innan utflykten genomfördes var superdryga. Det är väldigt ofta kaos och helt plötsligt är alla upptagna med att hjälpa till. Borde fixa allt i hemlighet och när jag är klar säger jag: Nu familjen ska vi på utflykt.

Eftersom barnen ofta har egna planer tycker jag det är bättre att planera i god tid så alla är förberedda. Det är inte så lätt att få med de äldre barnen nuförtiden eftersom det finns annat som lockar.

Resultatet var att jag fick ordna allt med utflykten och effekten av det blev att jag sa att jag tänker inte hitta på en enda grej med familjen igen. Vill de umgås med mig så får de faktiskt engagera sig och bjuda med mig. De får ordna kalaset helt enkelt.

Så exakt en vecka senare efter mitt starka uttal frågar jag fint:

Ska vi gå till Hembygdsgården och fika?

Har helt glömt bort vad jag sa för en vecka sedan. Solen skiner och det dröjer ett tag tills vi kan göra något tillsammans med hela familjen. Istället för Hembygdsgården blir det Hälleskogsbrännan.

Yes!

Full av iver för att någon föreslår något jag har velat göra länge. Börjar jag ordna fika, dryck och annat som ska med. Pojkarna bråkar lite och Jonas tar med Elin ut i bilen för hon är så ivrig.

Så lurad!!!!

Vem var det som ordnade utflykten? Vem var det dom stod i hallen med två packade väskor?

Sedan glömde jag ändå en väska så vi fick vända.

Det blev en härlig utflykt till ett fascinerade område. Tänk att det redan gått 4 år sedan branden. Det är ett enormt stort brandområde och det är grönt på marken och träden gråvita.

Ett bra utflyktsmål som jag rekommenderar.

Ha en bra dag!

Förändringens tid

Förändringens tid

Jag går på gatan i riktning mot hamnen. Jag passerar de små butikerna, butikerna som erbjuder specifika saker. En med olika kaffepressar, en butik med elprodukter, en med smycken, en med glasögon och många fler butiker. Charmen med att varje butik är liten med personlig service tilltala mig, okej mannen i glasögon affären var inte ett dugg intresserad att sälja några solglasögon så det blev hans förlust.

Solen är påväg ner, jag ökar stegen och passerar en liten park med palmer både höga och låga. Jag korsar gatan när en lucka i trafiken infinner sig. Jag går över det lilla torget där vi åt lunch tidigare idag, svänger vänster och går i riktning mot piren. På min vänstra sida ligger restaurangerna på rad, pasta, pizza, havets läckerheter, kaffe och glass. Ja det mesta finns att få förutom chokladfondant, den har jag inte funnit ännu. På min högra sida är hamnen och där ligger stora båtar från olika länder, makalöst stora med tre våningar, den ena mer fascinerande än den andre.

I slutet på hamnen ligger fiskebåtarna, jag svänger höger och går mot piren. Jag känner havsdoften och den lätta brisen. Om 27 min går solen ned. Jag kommer till början av piren och tittar ut över det stora havet, känner doften av hav, hör vågorna slå mot stenarna när de rullar in mot piren, vattnet slungas upp i olika former mot stenarna för att sedan falla ner i havet igen.

Jag tar upp min kamera tittar mot solnedgången och känner, här, här vill jag vara…
Tacksamheten över att få vara mig själv och för mig själv en stund vid havet går inte att beskriva, den känslan måste upplevas.

Var vill du vara? Vad är du tacksam för idag?

Ha en bra dag!

Kram 🧡

Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️

Bäst och perfekt är en början

Bäst och perfekt är en början

Hej!

Alla dessa tankar, var kommer de ifrån, varför ett sådant virrvarr av frågor och hur får jag svar på dem? En resa bland mina demoner pågår, förändring kräver tid och kraft. Att förändra innebär att utmana och ifrågasätta, att finna sin väg. Delar med mig om dagens inre dialog som uppstod under en fotokurs där jag lär mig om bildens uppbyggnad. Resonemang och slutsats

—————————————————————-

Jag kommer aldrig att bli perfekt!

Vad är perfektion?
Är det något att sträva efter?
Om jag får det perfekt, kommer alla andra att tycka att det är perfekt? Om inte är det i isåfall perfekt?

Perfekt för mig är tex att det är rent, städat, allt ligger på sin plats, sängen är bäddad, jag som ett museum. Tänk dig att du öppnar dörren till ditt hem och allt ligger där du lade det, ingen har flyttat på sakerna, ingen har slängt en jacka på golvet, hällt ur alla pärlorna på mattan osv. Jag vill inte ens gå in på hur ett perfektionistiskt synsätt på mig själv skulle vara, det skulle bli helt galet och helt är ärligt vet jag inte hur en perfekt person är. Det är troligen en blandning av många av de människor som postar bilder på Instagram. Perfektion har varit ett förtret, det har skapat en känsla av att inte duga, för att jag själv ofta tänkt, du kan mer Linda, du kan bättre. Jag har aldrig tidigare ifrågasatt perfektion och nu har jag säkert tänkt på ordet 100 gånger idag. Hur kan jag ah drivits av något som jag egentligen inte förstått.

Synonymer till perfektion är fulländad, fullkomlighet och felfrihet.

Redan där inser jag att perfektion är något jag måste släppa. Jag kommer inte att vara felfri, för jag gör utifrån mitt perspektiv, min miljö, mitt arv och min kultur. Perfektion är ett ord jag måste släppa, ett ord som inte ska få definiera vem jag är eller vem jag inte är. Det kommer att finnas stunder då allt känns perfekt, där jag är här och nu och uppskattar livet och det som finns runt omkring mig. Ungefär som lycka, jag komme inte att vara lycklig i alla mina dagar som sagorna slutar. Jag kommer att ha stunder av lycka och förhoppningsvis många stunder av lycka som övergår till många minnen av lycka.

Perfektion är alltså inte något jag vill definiera mig med eftersom det blir ett för stort krav, en stress som kommer att äta mig inifrån för jag kan inte förstå hur perfektion uppstår och består. Skönt att jag beslutat det. Min definition på perfektion är att perfektion uppstår i stunden, tillsammans med miljö och känsla precis som lycka.
Perfektion är inget som består, för alla vi olika vägar går.

Jag vill ha ett hem, inte ett museum.

img_0399

Tänk dig att du står vid en soluppgång. Du njuter av brisen från havet, ser fiskebåtarna guppa fram och solens oranga sken börjar stiga upp. Molnen skingrar sig och måsarna skriar, människor går förbi, inge vill störa eller störas, en outtalad regel som alla förstår. Du har 27 minuter i soluppgången och känner att just nu kan jag inte vara på en bättre plats, just nu känns det perfekt. 27 minuter senare när soluppgången är över och din daga fortsätter har du en positiv känsla med dig. En känsla som styr resten av din dag. Så en perfekt stund på morgonen har betydelse för din dag tom flera dagar i ditt liv eftersom du kan minnas tillbaka till den stunden och förnimma de känslor du hade just då.

Då kommer nästa fråga, nöjer jag mig med bra, för att jag inte vågar?
Är bra, bra  eller måste det vara bäst?

Är bäst samma sak som perfektion?

– Det luktar bränt, pyr det någonstans eller brinner det?

– Nej det är bara min hjärna som gjort en burnout…

Is this it?

Fortsättning följer….

Ha en bra höstdag!

Kram

Göra läxor eller?

Höga röster, hårt motstånd och tvära argument. Min milda röst kräver mycket energi för att bibehålla lugnet. Inom mig kokar det och jag skulle vilja säga något väldigt opassande, något jag skulle få äta upp länge. Så jag är tyst. För ett sagt ord går inte att sudda bort hos mottagaren.

Det tar en stund, sedan lägger sig lugnet och samtalen blir trevliga. De går från monolog med ilsken röst till dialog med vänlig röst.

Det är en tuff start nästan varje gång ordet läxa dyker upp. Det är ett laddat ord och vi behöver få till en förändring här hemma. Idag handlade det om att jag ville hjälpa dem att repetera inför ett prov de har i skolan imorgon och jag lyckades inte få fram mitt budskap så bra. Kan barnen spela två timmar tv-spel så kan de lägga 20 min på att läsa och samtala med oss i familjen. Funderade ett tag på om jag skulle åka och köpa något gott för att skapa en mysig stund men det kändes inte som en bra ide för det var bara jag som ville äta godis. Alltid denna balans att finna lugnet.

Så idag kom jag på den briljanta idén! Jag frågar barnen om synonymer till ordet läxa. Vad kan vi använda för ord istället för läxa?

Till svar får jag: Träning

Klockrent svar! Från och med idag har vi slutat med läxor. Vi kör träning!

Övning ger färdighet och vissa områden kräver mer energi än andra. Vi tränar allt möjligt så ikväll tränar vi begrepp och att svara på frågor gällande demokrati, rösträtt och mycket mer tillhörande samhällskunskap. Jag får kämpa för att vara bättre än en femteklassare.

Hur bemöter ni läxor hemma? Har era barn läxor? Tips mottages gärna.

Lycka till med träningen!!

—————————————————————————————————————————————–

Nedan finns lite intressant text om läxor ur Pedagogiska magasinet 30 april 2013

Vad är en läxa?

Amerikanen Harris Cooper är en av de forskare som har skrivit mest om läxor. Tidigare definierade han läxor som något som görs utan lärarens medverkan utanför skoldagen. Nu menar han att läxor är något som görs utanför lektionstiden. Det har nämligen visat sig att många elever sitter på håltimmar och andra lediga tider under skoldagen och gör sina läxor. Enligt Coopers definition är läxhjälp i skolan inte att betrakta som läxläsning.

Ingrid Westlund vid Linköpings universitet menar att läxan är en »svårfångad hybrid som finns någonstans i gränslandet mellan uppgift och tid, arbete och fritid, skola och hem, individ och kollektiv«.

In och ut ur styrdokumenten

Läxorna försvann ur styrdokumenten 1994. I äldre läroplaner finns däremot en hel del skrivet om hemuppgifter.

I Lgr 62 står att huvuddelen av skolarbetet bör utföras på skoltid och att hemarbetets främsta syfte är att ge övning och säkerhet. Det står också att »hemuppgifterna ger eleverna tillfälle att ta ansvar, organisera lärostoffet och disponera tiden«.

I Lgr 69 poängteras att den tid som eleverna tillbringar i skolan ska räcka för att få tillräcklig undervisning: »… de bör få använda övrig tid varje dag för rekreation. Hemuppgifterna bör följaktligen i största möjliga utsträckning vara frivilliga.«

I Lgr 80 återkommer läxan med kraft: »Hemuppgifter för eleverna utgör en del av skolans arbetssätt. Att lära eleverna ta ansvar för en uppgift, anpassad efter deras individuella förmåga, är en väsentlig del av den karaktärsdaning som skolan ska ge.«

I Lpo 94 står det inget om läxor eller hemuppgifter, inte heller i Lgr 11.

Svag effekt för yngre elever

Den forskning om läxor som har gjorts i Sverige handlar framför allt om sociala aspekter på läxläsning. Internationellt finns några studier som tyder på att läxor påverkar skolprestationer på ett negativt sätt. Det finns också studier som pekar på motsatsen, alltså att det finns ett positivt samband mellan läxläsning och skolprestationer. Enligt amerikanen Harris Cooper är det sambandet försumbart i årskurs 1—6 men blir starkare ju äldre eleverna blir. John Hattie placerar läxläsning på plats 94 över de faktorer som har effekt för elevers studieprestationer.

Vem är jag?

Det finns så många ord, jag vet inte var jag ska börja, därför är jag tyst.

Det finns så många bilder, jag vet inte hur jag ska illustrera, därför är tavlan tom.

Det finns så många gester, jag vet inte hur jag ska gestikulera, därför är jag stilla.

Det finns så många känslor, jag vet inte hur jag ska känna, därför är jag ambivalent.

Det finns så många vägar, jag vet inte var jag ska svänga, därför är motorn avstängd.

Det finns så många möjligheter, jag vet inte hur jag ska välja, därför tänker jag i min ensamhet.

Det finns ett liv och det vill jag leva.

Jag vill leva med alla ord, med alla bilder, med alla gester, med alla känslor, på alla vägar jag hamnar och som ger mig möjligheter att få vara den jag är.

Vem är jag?

Vem är du?