Förändringens tid

Förändringens tid

Jag går på gatan i riktning mot hamnen. Jag passerar de små butikerna, butikerna som erbjuder specifika saker. En med olika kaffepressar, en butik med elprodukter, en med smycken, en med glasögon och många fler butiker. Charmen med att varje butik är liten med personlig service tilltala mig, okej mannen i glasögon affären var inte ett dugg intresserad att sälja några solglasögon så det blev hans förlust.

Solen är påväg ner, jag ökar stegen och passerar en liten park med palmer både höga och låga. Jag korsar gatan när en lucka i trafiken infinner sig. Jag går över det lilla torget där vi åt lunch tidigare idag, svänger vänster och går i riktning mot piren. På min vänstra sida ligger restaurangerna på rad, pasta, pizza, havets läckerheter, kaffe och glass. Ja det mesta finns att få förutom chokladfondant, den har jag inte funnit ännu. På min högra sida är hamnen och där ligger stora båtar från olika länder, makalöst stora med tre våningar, den ena mer fascinerande än den andre.

I slutet på hamnen ligger fiskebåtarna, jag svänger höger och går mot piren. Jag känner havsdoften och den lätta brisen. Om 27 min går solen ned. Jag kommer till början av piren och tittar ut över det stora havet, känner doften av hav, hör vågorna slå mot stenarna när de rullar in mot piren, vattnet slungas upp i olika former mot stenarna för att sedan falla ner i havet igen.

Jag tar upp min kamera tittar mot solnedgången och känner, här, här vill jag vara…
Tacksamheten över att få vara mig själv och för mig själv en stund vid havet går inte att beskriva, den känslan måste upplevas.

Var vill du vara? Vad är du tacksam för idag?

Ha en bra dag!

Kram 🧡

Annonser

Då och nu

För ett år sedan hade jag jobbat 25% i två veckor, jag hade precis påbörjat min tredje vecka och hade börjat känna en stark oro i kroppen.

En förtvivlan över orkeslösheten, jag visste vad jag kunde men jag mäktade inte med. Jag förstod inte hur jag skulle lösa det för inget var förändrat. Jag ville så väl, jag ville må bra men om vården inte kunde ge mig hjälp utöver mediciner så var jag tvungen att lösa det själv.

——————————————————————–

Tårarna rinner, kommer det någonsin att sluta rinna.

Jag hade varit sjukskriven i nästa 1,5 månad och hade precis börjat gå själv på promenader runt kvarteret, ca 10-15 min. Efter promenaden sov jag en stund eller satt i soffan under filten. Var det såhär mitt liv skulle vara, frustrationen var stor. När blir jag Linda igen?

I början av september sa hen; på måndag börjar du jobba.

Terapeuten sa att jag måste gå till jobbet så jag inte utvecklar en ångest mot min arbetsplats. Jag grät, tårarna forsade och jag fick nästan ingen luft. Hon tittade frågande på mig?

Varför gråter du Linda?

För att jag inte vet hur jag ska klara av att arbeta när jag knappt kan laga frukost till mina barn eller inte kan gå själv på affären och handla. Hur ska jag klara av att ta ansvar för en hel klass?

Det jag inte berättade om var den starka ångest som grep tag i mig varje dag tex när jag insåg att jag var 10 min hemifrån och inte visste om jag skulle orka gå hela vägen hem eller när jag skulle lämna huset för att hämta Elin på förskolan. Att jag inte berättade om det var att mitt förtroende för terapeuten hade dalat.

Under tidigare samtal hade vi pratar över min ångest av att köra bil eftersom mina kraftigaste panikångestattacker har skett i bilen när jag varit själv med barnen. Att gå in på en affär var nästintill omöjligt eller att gå till lekparken mm.

Du har körkort, du kan köra bil!

Förslag och förklaringarna var att jag har körkort och du kan köra bil. Får du en panikångestattack i affären är det bara att lämna korgen/kundvagnen och gå därifrån. Ser du en fylld korg i affären kan det vara troligt att någon fått en ångestattack och lämnat affären. Du är inte ensam med att ha ångest Linda, många har det.

Jaha så resultatet är att jag ska fly, avvika från platsen, det som skapar oro.

Skulle jag nu lämna klassen om jag fick en panikångestattack, mina kollegor har sina uppgifter och medföljande ansvar och när de inte har tid till att svara på frågor hur skulle de ha tid att ta min klass om jag behövde gå?

För en människa som inte varit i denna situation kan det låta trivialt men för mig var det hela min värld. Jag hade en uppgift och det var att undervisa, något jag var bra på när jag var frisk men hur sköter jag en uppgift som varit en stor del till att jag blev sjuk?

———————————————————————-

Jag måste, för vad ska jag annars göra?

Kompromissen blev 14 dagar då jag skulle gå till jobbet och vara med 1-1,5 timme per dag. Sedan skulle jag börja jobba 25%. Jag höll ut, slutade med min medicin som jag ätit för att sova bättre och för att få en mer sammanhållen sömn.

V.44 kom höstlovet, Jonas var bortrest och jag skulle vara själv med barnen hela höstlovsveckan. Eftersom jag är lärare och har lovdagar så är barnen lediga från fritids och förskola. Elin blev sjuk i feber så jag ringde gråtandes till svärmor som kom och hämtade oss. Vi bodde en vecka hos henne. En vecka med stöd och möjlighet till återhämtning, hade en svag känsla av att det kommer att bli bra.

Vecka 45 kom och min kollega som jag gick dubbelt med blev sjuk. Vikarie sattes in för henne och direkt slog min ansvarsplikt in. Jag var på jobbet 2,5 timme/dag med ledig onsdag och jag var helt slut. Grät varje dag när jag kom hem, när ingen såg eller hörde. Hade ångest och svårt att tänka i flera led. Började skriva ner allt för att komma ihåg, för att vara redo för nästa dag.

Det var svårt att acceptera att detta inte var för mig just då. Jag mådde inte bra och jag kände mig inte lyssnad på. Min familj såg vad som hände och undrade hur vården tänkte. Vem ska jag vända mig till när jag inte har en fysisk sjukdom utan en psykisk sjukdom, utmattningssyndrom med ångest. Jag var så ensam och ville umgås med andra men eftersom allt umgänge tog mycket energi och jag behövde vila 2-3 dagar efter en middag så drog jag mig undan.

Skammen hade mig i sin linda.

Jag var fylld av skam, skam av att inte klara av det jag klarat tidigare, skam att inte kunna fullfölja det jag planerat att göra. Jag mådde dåligt av att säga nej fast det var det jag behövde. Jag mådde ännu sämre när jag avbokade möten för att jag inte orkade. Jag straffade mig själv väldigt bra och när någon omedvetet bekräftade mina tankar som jag hade om mig själv så fick jag bekräftelse på något galet vis att jag var dålig. Den negativa spiralen fanns där och gnagde under så lång tid.

Vem vill vara med mig, när jag inte orkade vara med mig själv?

DSC01842

För att säga ja, behöver jag ibland säga nej.

Idag vet jag att jag säger nej för mig själv och inte för att vara en otrevlig person. Jag kämpar för att säga nej för jag är en JA sägare. Det finns så mycket roligt i världen!

Jag vill vara mitt bästa jag och mitt bästa jag är att vara ärlig är mot mig själv. Jag kommer inte att vara världens gladaste och roligaste person alltid men jag vet att det sociala umgänget är viktigt för mig och mitt mående. Självklart glömmer jag ibland bort att ta det lugnt och det resulterar oftast i enorm trötthet, hyperaktivitet och svårt att varva ner. Jag lär mig och tränar på att lyssna till signalerna.

Hittills har mina stunder med mina vänner givit mig så mycket positiv energi. Om det har varit så att jag har varit trött, irriterad eller lat så har jag ändå lämnat dessa träffar med mer energi, några tankar klokare eller tom blivit lugnare.

Så var dig själv och låt andra få vara sig själva. Med största sannolikhet säger de inte nej för att de inte vill vara med dig utan att de själva behöver mobilisera sin styrka och energi för att leva sitt liv så bra som möjligt.

Skicka ett sms, en tanke, några ord eller en lite fräckis. En liten handling betyder så mycket mer än ingen handling alls.

Om du läste ända hit, tack för din tid. 🤩

Ha en fantastisk dag!

Kram ❤️

Vem är jag?

Det finns så många ord, jag vet inte var jag ska börja, därför är jag tyst.

Det finns så många bilder, jag vet inte hur jag ska illustrera, därför är tavlan tom.

Det finns så många gester, jag vet inte hur jag ska gestikulera, därför är jag stilla.

Det finns så många känslor, jag vet inte hur jag ska känna, därför är jag ambivalent.

Det finns så många vägar, jag vet inte var jag ska svänga, därför är motorn avstängd.

Det finns så många möjligheter, jag vet inte hur jag ska välja, därför tänker jag i min ensamhet.

Det finns ett liv och det vill jag leva.

Jag vill leva med alla ord, med alla bilder, med alla gester, med alla känslor, på alla vägar jag hamnar och som ger mig möjligheter att få vara den jag är.

Vem är jag?

Vem är du?

Orsak och verkan

Tankarna far omkring, jag vill så mycket och just nu är det svårt att stanna upp. Idéerna flödar och jag måste söka ordning i virrvarret.

Ur kaos finnes ordning, tex när jag går in i barnens rum, scannar jag av kaoset och planerar direkt hur jag skull plocka ordning på allt. Leksakerna ligga huller om buller och barnen har full koll. har släppt på principen att plocka upp saker varje dag. Det är deras rum och deras regler. Lite nitisk är jag för så fort grejerna hamnar i hallen är jag där och plockar upp, sluta påminna varje gång för jag vet att de vet de är bara pre tonår och nu måste jag välja mina strider för oj vad de har blivit bra på att argumentera, lite svårare att lyssna men efter en bra måltid eller go fika så är det lättare att nå fram.

Slutsats: För mycket saker leder till kaos. Var sak behöver sin plats och hela familjen måste vara införstådd med det (en skaplig utmaning). Jag behöver ordning för att känna mig lugn. Det är först nu jag börjar förstå hur kaos skapar oro och stress hos mig. Det blir som en krock, jag vill slippa från ekorrhjulet men det är svårt att bara hoppa av. Jag kan sakta ner på farten och börja delegera, förbereda mina barn för framtiden och mig själv.

Mål: Jag eftersträvar en miljö som är luftig, estetisk och lugn. Varje sak jag äger ska fylla en funktion, jag ska minska ner på inköp för saker är saker och inget som bara ska fylla skåp och lådor. Jag tänker gå mot ett minimalistiskt tänkande och förhoppningsvis ett mer stilla sinne.

What!? Vad händer, hur blev det så här??

Det handlar inte om att sluta utan det handlar om att vara klok i besluten och stilla den tillfälliga impulsen; jag bara måste. Precis som med godis, behöver jag godis eller är jag bara sugen och egentligen hungrig eller trött. Att tänka lite till innan beslutet tas. Vad tror du om detta? Hur tänker du med inköp och prylar?

Höst – oktober 2018

Höst – oktober 2018

Nu kommer mörkret, vi kryp in i våra hålor.

Vi vaknar när det är mörkt, vi åker till jobbet när det ljusnar, vi är inne en stor del av dagen. Vi åker hem när skymningen börjat. Vi lägger oss i mörker.

Jag förstå att hösten är en tung period för många. Kyla, regn, en fuktighet som tar sig innanför skinnet (om det är möjligt) och ljustimmarna som blir färre dag för dag.

Vi lever i ett mörker med längtan efter ljuset. Vi tänder ljus som skapar stämning och får oss att vilja vara inne ännu mer. Jag längtar efter värmen, solen, fågelkvittret och takdropp

Hösten är en vacker period med alla dessa färgskiftningar i träden. Nyanserna blir fler och skarpare i höstens ljus. Solens sken känns extra stark, de röda/oranga/gula/gröna färgerna blir intensivare och förstärks av himlens blåa färg. Skogens förändring och anpassningarna efter årstiden är fascinerande, lika så djurs förändring för att passa in.

Det är vi människor som förstärkts med tankens kraft som har en arbetsam tid framför oss. Vi måste ställa om vår tankegång, vi måste skapa nya vanor för att fortsätta må bra. Värme är avslappnande och lugnande. En klok vän sa till mig idag att när ångesten eller obehaget kommer ta en varm dusch. Stå i duschstrålarna och låt värmen landa på din hud och efter en stund känner du hur kroppen börjar slappna av.

Därför tror jag att årets sommar som nu bytts till höst skapar en krock hos mig. För när jag börjar frysa spänner jag mig och spänningen i sin tur skapar reaktioner i kroppen som i sin tur skapar rastlöshet och oro hos mig. Känslan i kroppen blir densamma som vid ångest. Jag blir mer på tårna och det kräver mer ansträngning för att bli avslappnad.

Eller så är det helt enkelt så att jobbdjävulen har slagit klorna i en och smekmånaden är över, semestern är verkligen slut.

Vilka tips har du för att hösten ska bli så bra som möjligt?

Ha en bra dag!

Kram🍁

Att kunna slappna av

 

Spänningen i oss är den som gör att vi inte kan slappna, inte kan sova, inte kan komma ner i varv och att vi till slut har förlorat tid för återhämtning.

Hur släpper jag på spänningarna? Hur kommer jag ner i varv?

Forskningen säger att om vi som blir utmattade kunde lära oss att släppa på spänningarna så skulle vi inte vara sjukskrivna lika länge. Idag är människor med utmattning sjukskrivna ca ett halvår innan de börjar arbeta igen. En viss forskning säger att vi skulle kunna vara tillbaka i arbete efter tre månader.

För att det ska lyckas behövs kunskap för den utmattade och då behövs utbildad personal som kan ge stöd, råd och kunskap inom fysioterapi, sömn, kost och träning. Idag finns inte den kunskapen att tillgå då köerna är långa och experterna för få.

Vilket dilemma…

Så ansvaret ligger på individen och det krävs förändring i vanor, i tankesätt och beteende. Det handlar om att känna efter och skapa möjligheter för sig själv att må bra. Du kan se om dig själv utan att vara självisk. Var tydlig med hur du vill ha det, om du vet hur du vill ha det. Att ha stöd av människor i din närhet är viktigt även om det vissa stunder kan vara jobbigt. Det tar tid och vi får helt enkelt träna på vårt tålamod.

Förändring börjar i tanken kräver ansträngning och ansträngning tar energi men i det långa loppet kommer det att bli bra. Så småningom kommer energin att räcka och tålamodet att hålla.

Förändring börjar i tanken.
Försök att att visualisera hur din dag ska vara, hur börjar dagen, vad gör du sedan, när ska du ta din promenad, vad ska du äta till lunch osv.
Två steg fram ett steg bak,två steg fram ett steg bak…ingen väg är rak.
Försöka att se likheterna istället för skillnaderna, i mångt och möjligt försöka att släppa tanken på att jämföra.

Vi utvecklas i varje möte, i varje händelse och varje upplevelse. Att ta sig tid till sig själv att ge sig en stund till återhämtning är en utmaning när jag har haft ett högt tempo. För ett år sedan gick jag promenader på 10-15 min några gånger i veckan och helst med sällskap för det var läskigt att gå själv. Idag ett år senare går jag 5 km ensam i skogen, nya gator, dit fötterna styr mig. Det är min tid och jag tycker om det!

IMG_0390

Jag har kommit en bit på väg och idag tänkte jag dela med mig av en andningsövning som jag använder mig av varje dag. Ibland tre andetag ibland 20 andetag.

Du kan sitta eller ligga ner, ja du kan tom göra den stående. Du ska andas in genom näsan och ut genom munnen, räkna varje inandning och utandning. För varje andetag känn hur axlarna sjunker ner.

1 in genom näsan
puas
2 ut genom munnen
paus
3 in genom näsan
puas
4 ut genom munnen
puas
5 in genom näsan
puas
6 ut genom munnen
puas
7 in genom näsan
paus
8 ut genom munnen
paus
9 in genom näsan
paus
10 ut genom munnen

Ha en bra fredag!
Kram 🌸

En kantarell

En enda kantarell och jag är lockad att fortsätta söka. En kantarell och jag kan göra en kantarell smörgås. Jag har fantiserat om den där goda frasiga, varma smörgåsen med kantareller som stekts med schalottenlök, grädde, soya, persilja, salt och peppar och gratineras med västerbottenost i ugnen. Den där ljuvliga doften som sprider sig i köket, me love! En enda kantarell, snälla!

Som liten minns jag hur jag följde med mina föräldrar och syskon ut i skogen för att plocka svamp och lingon. Intresset var lite ljummet och jag levde mest för fikat. När min mormor och morfar var med var matsäcken lite extra god. Såhär i efterhand och som trebarnsförälder förstår jag att den extra matsäcken beror på tid och en del planering. Nu för tiden så är det mina föräldrar som har den extra goda matsäcken. Själv har jag gifflar köpta på affären och ett gäng flaskor med vatten. Lite socker och vatten blir en bra balans för att få barnen att hålla ut lite till 😉

Skogen är magisk, fridfull och korta stunder när alla är tysta hör jag fågelläten. Något som knakar och tänker, en björn? Hur logiskt är det men vi såg björnspillning, tror jag annars var det en människa som hade lagt ett rejält lass. Överallt på backen ligger gula löv, ett gult löv som potentiellt skulle kunna vara en kantarell, skogens guld! Hur ser den perfekta naturen ut för kantareller? Jag tänker mig som bilderna ovan, lite blandad skog med barr- och lövträd, lite stubbar, ris, mossa och torrhet.

Så vi begav oss till skogen med fina vänner. Lätt fika packad och ett visst motstånd från en son som tydligt visade sitt missnöje mot mig men var hur go som helts mot alla andra. Sådant får man ta ibland. Vi hittade trattkantareller rätt fort och det är fascinerande hur många svampar som dyker upp när man väl satt sig på huk och börjat plocka. Tänkte väl att det inte kommer att bli några kantareller i år. Förra året hittade jag 4 stycken som jag gav till pappa.

Mitt tålamod är inte så bra när det gäller svampplockning. Jag behöver några tecken på att det faktiskt finns kantareller så jag började leta runtomkring och precis som när jag var liten låg det bara en massa gula löv på backen.

Tog några steg mot ett par höga granar och en björk, Elin ropade och jag tittade upp, snurrade runt för att svara henne och då såg jag det, den gula färgen, jag satt mig ner på huk och gav ifrån mig ett lite glädjerop det var en kantarell! Plockade upp kantarellen och såg 4 till, yes, my precious! Hoppa verkligen att vi hittar mer så jag inte behöver sitta där med skammen när jag väljer att äta kantarell smörgåsen själv. Vi tog en fikapaus och bestämde oss för att gå mot bilarna igen, ingen vet när barns energi tar slut, lika bra att vara steget före. Klokt gjort av den analysen ca 30 m från bilen tog orken slut och jag tänkte det kan inte vara över jag måste ha fler kantareller. Jag får ofta ett starkt ha begär när jag plockar svamp, mycket vill ha mera…

Barnen tog en fika nr 2 och stannade vid bilarna medan vi sökte febrilt efter kantareller i närliggande skog. Åh yes, gissa om vi fann kantareller? Självklart, skam den som ger sig. Försöker planera in en lunchpromenad i veckan så att jag kan plocka lite mer, måste finnas mer där dessa kom ifrån.

Så kommer vi till den där stunden då det är dax att göra något åt svampen, rensning, borstning, dela för här ska ätas svamp. Lärdom till nästa gång ta med kniv och borste till skogen nästa gång och rensa på plats så går finliret hemma fortare. Minst två timmar rensning och Jonas var en kämpe han rensade all svamp och jag gjorde finliret på kantarellerna, fixade tvätten, plockade upp alla saker och nattade Elin för när maten väl skulle avnjutas, skulle inget få störa.

Jag säger bara mums, smörgåsarna blev fantastiskt goda 5 poäng av fem möjliga från hela familjen. Vi är 4 stycken som tycker om kantarellsmörgås så det krävs några svampar för att alla ska bli nöjda.

Frågan är om kantareller är så mycket godare än trattkantareller egentligen eller om det finns en upp bygd förväntan om att kantareller är bäst. Vad tycker du, vilken svamp är skogens bästa svamp i matsynpunkt?

Trevlig måndagkväll!

Kram