En stund i hallen

Om jag hade fått välja en plats där jag skulle sitta och ta det lugnt för återhämta mig och samlat kraft så hade jag valt fåtöljen eller yogamattan med en kopp te för att värma min frusna kropp.

Nu hamnade jag i hallen. Jag letade efter ett kort taget hösten 2002, ett kort när jag hade kort kort lugg. Hittade det till slut 🙈 17 år mellan bilderna.

I went down the memory lane.

Tänk vilka upplevelse jag har varit med om. Så mycket att vara tacksam för och även mycket jag har haft ångest över för att jag känt att jag ibland har tagit stor plats och kanske inte riktigt förstått situationen. Enormt mycket glädje och en liten knäpp på näsan då jag alltid retat J för en specifik händelse och nu har vi bildbevis på att jag gjort något liknande. Är det nu jag ska säga:

Det är dumt att kasta sten i glashus!?

25 min egen tid i hallen, lutandes mot källardörren, inte den första platsen jag hade valt. Men nu sitter jag här, i vårt hus, med våra saker och våra minnen. Det hade jag aldrig kunnat tro den där dagen när jag fick ditt mejl för 19 år sedan. ❤️

Jag är bara trött, funderade en stund på om jag skulle somna där. Undra om min man skulle sakna mig eller om han redan har somnat?

Äntligen har tystnaden lagt sig…

Vilken är din underligaste plats som du hamnat på när tröttheten slagit till?

Natti natti ⭐️

Annonser

Att tänka om

Att tänka om

Det har hänt något.

Jag backar några steg.

Kände mig inte tillfreds.

Det dök upp en utmaning.

Jag sa JA.

Det var några månader sedan som jag sa JA till ett större engagemang.

Det dök upp en utmaning till.

Jag sa JA.

Har jag gjort fel?

Har jag tagit i för mycket?

Trött.

Oro.

Funderar.

Det är bra.

Det blir bra.

Utvärderar.

Är det möjligt?

Vad ger detta mig?

Yrsel.

Utveckling.

Egna beslut.

Ekonomi.

Delaktighet.

Sammanhang.

Aldrig ensam.

Förvirrad.

Stark.

Modig.

Trött.

Val.

Jag väljer.

Jag kan faktiskt säga stopp.

Jag kan säga tack för mig.

Jag kan!

Kom ihåg återhämtning.

Sömn.

Andas.

Jag kan!

Jag är bra!

Påväg.

Mitt liv.

Tårar

Den finns en känsla inom mig, en spänning som stiger, en klump i halsen, svårt att svälja, ögonen vattnas och plötsligt känner jag den rinna ner för kinden. Den fuktar min hud, närmar sig min käke och jag känner hur den får sällskap av en till tår och en till å en till…

Det är vackert på något sätt även om tanken är sorgsen eller är den det, tanken? Kanske handlar det om saknad, en längtan, en kärlek, om hopp, ja kanske handlar det om allt.

Strax därefter kommer den inte så vackra delen av gråten, den där när näsan börjar rinna, verkligheten. Det hänger ihop tårarna och snoret det är ett paket vi har för att rensa kanalerna och släppa på trycket.

Spänningen i kroppen släpper, jag känner frid som följs av en tomhet. Jag gråter sällan nu och ibland kan jag sakna det, gråten var min ventil, oj så många tårar jag fällde hösten 2017. Efter ett tag förstod jag inte varför jag grät, ibland behövde någon bara titta på mig, tårar började rulla för att inte tala om när någon frågade: hur mår du?

Jag var en tickande bomb, fylld med tårar.

Så jag höll emot, jag ville inte visa mig sårbar. Kanske var det därför som jag grät under lång tid eller så hade jag byggt en rejäl damm. Jag minns att jag undrade om jag kunde få vätskebrist av att gråta så mycket. Jag drack ett extra glas i alla fall.

Efter ett tag blev det: jaha nu gråter jag igen.

I min ensamhet provade jag på olika sorters gråt, riktigt hulkande, dramatiskt, snyftande och en gång tittade jag mig i spegeln när jag grät, inte var jag så där vacker som på film. Rödsprängda svullna ögon, snorig näsa och ett underligt ansiktsuttryck, självklart hade jag otvättat hår, lite mascara och en smutsig tröja mer härjad en vacker. Stämmer iofs mer överens med verkligheten.

Tårar är inte av ondo men ack så många känslor som är kopplade till den salta vätskan som fyller våra ögon i livets olika stunder.

Jag tittar mig inte i spegeln när jag gråter utan jag låter tårarna rinna, fukta mina kinder och snörvlar tills det tar slut. Sedan snyter jag mig och sedan tittar mig i spegel, rödmosig, avslappnad, fortfarande otvättat hår och törstig.

Tårarna faller för mig och mitt liv.

❤️

Träning och panikångest

Träning och panikångest

För mig är ansträngande träning kopplad till panikångest.

Inte så att jag får panikångest av att träna utan att symptomen av träning är detsamma som symptomen vid panikångest.

Ett hjärta som slår fort, en andning som blir häftig och en förvirring när mjölksyran i musklerna kommer. Den känslan av tyngdlöshet som blir efter att ha lyft en skivstång på 15 kg 10*3. Ungefär som när du ställer dig i en dörrpost och trycker armarna mot dörrkarmen hårt och räknar till 20 sedan släpper du och slappnar av. Kroppen gör något som du inte är beredd på, det är underligt.

Den häftiga andningen beror på att jag behöver syresätta blodet som pumpar runt i kroppen eftersom jag utsätter mina muskler för belastning (för en god sak)

Vid panikångest blir andning häftig för att jag omedvetet har börjat andats högre upp i bröstet och när det är riktigt illa övergår det till att hyperventilera. En känsla av overklighet och yrsel uppstår, paniken eskalerar så därför undviker jag gymmet. Jag har skapat en sorts förebyggande ångest och för att slippa den går jag inte till gymmet. Bra beslut, nej.

För hög intensitet skapar ångest hos mig.

En annan orsak är också att jag inte förstått varför jag blivit så trött efter ett träningspass. Jag blir slut och orkar nästan ingenting. Jag vill sova, det finns en familj, läxor, vakna nätter, arbete och skola. Det går inte ihop. Åter igen lägger jag mitt mående åt sidan för att ordna vardagspusslet. Så har det varit de senaste 7 veckorna. Istället för att stanna upp och inse att jag tränar fel, för intensiv och för korta pauser mellan repetitionerna. Jag vill göra det fort för kanske jag inner hem innan ångestkänslorna kommer. Jag har begravt mig i andra sysslor för att slippa möta den riktiga orsaken till min ångest.

Yoga och lugna förflyttningar är min grej.

Jag älskar yoga och just nu handlar min yoga om att hitta andningen och välja några yoga positioner som jag stannar i 2-3 min. Min förhoppning är att jag ska bli lugnare i kroppen och få mer återhämtning, spara energi och öka min uthållighet. Det går sådär. Min mentala bild är yoga utomhus vilket jag gjorde mycket i somras och dit vill jag igen.

Hur gör du för att återta kontrollen när träningen blir lagd åt sidan? Eller du kanske är en periodare som jag 🙈 Fullt ös några veckor sedan är det inte lika roligt men du har ändå inte fått en vana för att orka hålla i?

Hej å hå, kämpa på!

Jag tänker såhär

Jag tänker såhär

Det skulle kunna vara så att vissa tror att jag mår dåligt ofta men så är inte fallet. Oftast skriver jag om stunder som håller i sig 1-4 timmar och det är sällan det håller i sig flera dagar i sträck. Även om 14 dagar innan jul var bland de värsta jag varit med om denna höst. Jobb, tentor och familj något nytt för mig sedan jag blev sjuk. Samt att jag faktiskt tog ett betydelsefullt beslut på en måndag som fortfarande spökar i min tanke.

Facit är olika för alla, jag tänker såhär

När jag skriver om mina lärdomarna och tankarna jag får finns det troligen någon som upplever/upplevt det jag upplever nu. Detta är mitt sätt att sträcka ut en hand för att skapa kontakt.

Jag är så vaken på mina signaler men jag vet inte hur jag ska bemöta dem jämt och det finns några fina människor som delar med sig om sina upplevelser och det får mig att växa att känna mig starkare än jag varit.

Jag blir starkare och vågar mer

De samtal och de vänner jag lärt känna på ett nytt sätt är bevis på att det jag skriver om faktiskt betyder och jag känner mig inte ensam även om jag sitter själv i soffan i min egen stund av oro/ångest/trötthet/uppgivenhet/glädje/lycka/ro.

Jag tror också att några av mina närmaste läser och får en inblick i mitt liv och att det blir lättare att föra vissa samtal. Vet ni hur svårt det är att föra ett samtal med en 3 åring surrandes som en fluga runt maten på sommaren!?

Kaoset får mig att söka ordning

Att skriva får mig att finna någon sorts ordning i mitt virrvarr av tankar. Något jag har tappat i december är skrivandet för mig själv så ikväll tar jag fram den svarta boken och börjar skriva om 3 saker som jag är tacksam för idag. Jag kommer att skriva i 5 dagar på rad och sedan trappa ner och skriva varannan dag för att påminna mig om livet, om nuet och allt det som jag faktiskt har.

Tack för att du läser min text och tack för att du sträcker ut en hand till mig och delar med dig av dina erfarenheter. Fortsätt att höra av dig och dela med dig 💫

Tillsammans är vi starka ❤️

Att be om hjälp

Att be om hjälp

Igår kväll satt jag utanför sovrummen och lyssnade på en variation av låtar.

Ingen dator eller tv-spel på hela dagen. Liten användning av telefonerna som lades på bänken utan protest. Tränade på ord inför stavningsförhöret senare i veckan. Spelade kort med Jakob och Elin hängde med Filip i soffan och tittade på Pettson och Findus. Hur jag kunde få en sådan bra eftermiddag/kväll?

Jonas är bortrest och jag bestämde mig för att byta miljö och tillföra två vuxna till klanen så att jag kan ge mig själv förutsättningar att behålla lugnet och inte brusa upp. Det är nära bristningsgränsen just nu och jag behöver ta hjälp. Något jag lärt mig av det senaste årets utmaningar. Bättre att fråga än att tiga. Ensam är inte starkast. (Inte när det gäller barnuppfostran, då behövs ett kavalleri) 😅

Elin somnade bredvid mormor. Pojkarna sjöng fantastiskt tillsammans. Julsång efter julsång avverkar de. I det läget måste det vara fantastiskt att ha en tvillingbror som delar ens intressen.

Erkänner att jag fick pausa skrivandet direkt efter ovanstående stycke skrevs. För att bryta en brottning som uppstod mitt i sjungandet. Snabba vändningar här. 🤪

När frågade du om hjälp senast?

Jag är så tacksam för min familj och att jag lyssnade på mig idag ❤️

Ha en bra dag!

Att tro på mig

Att tro på mig

Det finns inget fel i att vilja skapa förändring. Förändring är läskigt, skrämmande och bryter mot vanor. Vanor som byggts upp under lång tid.

Från dagen då vi föds, skapas våra vanor utifrån den vi är i, kombination med hur våra föräldrar tolkar oss.

Våra föräldrar gör det som fungerar för dem och det de tror är bra för oss. I många fall handlar det om trygghet, kärlek, vett, etikett och vanligt förnuft kan man tänka.

Hur jag har växt upp betyder mycket för mig. Jag har upplevt trygghet, fått uppleva saker och lärt mig att ta ansvar. Jag vill vara en duktig flicka och jag lyssnar på de som jag tror ger mig trygghet. Det är också detta som fäller mig då och då, att vara duktig istället för att tänka jag är bra.

En liten tillbaka blick över svunna tider behöver vi ibland. Det sägas att det ska blickas framåt och köras på. Våga ta steget och göra något annat, något nytt.

Det låter så lätt men det är en process.

Jag tror på att blicka framåt, göra annorlunda och följa utvecklingen. Jag tror också på att jag behöver blicka bakåt ibland för att minnas eller försöka se på en situation i ett nytt perspektiv.

Det är så lätt att döma sig själv och se allt det jobbiga, det som inte gick bra och därför kan det vara klokt att se i backspegeln ibland och förstå att jag faktiskt gjorde något bra även när jag tyckte att det inte gick bra.

Jag lyssnade och ändrade min position och löste problemet. Det förstod jag inte då för lösningen överskuggades av problemet som uppstod och mina krav på ett korrekt sätt slog krokben för mig.

Så tålamod, en blick i backspegeln och med en ödmjuk syn framåt så kommer det att ordna sig.

Det tar tid helt enkelt, Rom byggdes inte över en natt.

Idag hänger jag med pappa, kollar på en serie och samlar energi för att göra ett engelska prov. Min kropp är trött och jag måste lyssna, försöka göra lite i taget för att ladda energi och inte slösa. Det är okej att ligga ner i soffan på en måndag ❤️

Jag ska försöka lyssna på mig idag.

Vem lyssnar du på?

Ha en bra dag!