Ingen är som du, Du är unik!

Började dagen med att titta klart på dokumentären Kroppshets som sänds på svt och vilken dokumentär sedan, väl värd att se.  Vi påverkas alla på något sätt och som vuxen, förälder och mamma måste jag se över min relation till min kropp och finna vägar som gör att jag föregår med bra exempel eller försöker förklara med ord varför jag mår som jag mår och inte sopa saker under mattan.

Jag har i hela mitt vuxna liv haft en bra inställning till min kropp eller vänta nu ljuger jag en aning. Överlag har jag varit nöjd med mig själv, jag har haft en bra balans mellan aktivitet, mat och socialt liv. Visst har det varit perioder med svackor som när min pappa blev sjuk eller när jag blev trygg sambo med Jonas och lite för bekväm. Jag mådde inte dåligt men jag upplevde de kroppsliga förändringarna och kunde stå i spegeln och titta och fundera på hur jag såg ut och vem jag verkligen var. Jag tog tag i problemet för det är inte skönt när kläderna blir för tajta. Tonåren hade väl inte de bästa dagar jämt heller för det sker så mycket med kroppen. Bröst, hår, mens, attraktion, humör, känslor, hormoner, kärlek, sorg, vänskap etc. Alla försöker finna sin plats.

Visst har jag fått höra lite underliga kommentarer under mitt liv tex som du är lite manhaftig Linda, eller vet du om att du får stora kinder när du skrattar, du har stora ögon eller nu ska vi jämföra din rumpa med hennes, du är så röd i ansiktet Linda du ser ut som en fyllis, du har gått upp i vikt eller oj vad stor du är (var gravid med tvillingar i vecka 30).

Ja en aning negativt har det varit men det positiva överväger. Jag kan inte säga att jag tagit väldigt illa vid mig men jag minns kommentarerna, jag minns platsen, situationen som det sades i och det i sig betyder att jag på något sätt tog åt mig av det som sades. Jag var trygg i mig själv, jag visste vad jag ville för det mesta och hade bra människor runt omkring mig.

Det är nu efter två graviditeter, tre barn och ökad gravitation 😉 som jag känner att det börjar krypa innanför skinnet på mig. Jag kämpar mot livet på något sätt. Psyket har spelat mig ett spratt för att jag själv har stressat så mycket att kroppen till slut sa stopp. Helt plötsligt har jag börjat ifrågasätta mig själv och vilket sorts liv jag faktiskt vill leva. Is this the shit?

——————————————

Jag gick i ett mörker, i en vånda och väntade på nästa katastrof med korta stunder av ro då jag kände glädje. Jag tittade hellre ner i backen än att jag mötte någons blick för jag tog in allt, som om mina känselspröt var helt öppna och inte kunde sortera vad som var viktigt eller ej. Jag läste av situationer för att på något sätt ha kontroll. Den stressade mamman i lekparken, kassörskan som nervöst tittade sig omkring när kön växte. Pappan som skrek åt sitt lilla barn för att barnet inte ville sitta ute och äta, då bröt jag ihop. Jag kände av allas humör och känslor.  Jag kunde vara i sociala situationer korta stunder och skapade mitt trygga fort i mitt hem. Jag hade mjuka kläder på mig för att slippa känna mig instängd och framförallt ville jag gå omkring i träningskläder för vissa märken är så följsamma. Jag kände mig inte vacker, söt eller sexig men jag var snäll. Hur ska jag orka när livet känns ostabilt?

——————————————-

I våras började jag lyfta blicken jag började se mig omkring, jag började njuta av stunden, av humlan som surrade i busken, om kaffets doft, om barnens skratt, mina näras glädje och upplevelser. Jag valde att dela med mig för jag ville berätta för jag ville att någon skulle förstå att det är inte slutet även om det känns så just då.

I somras gick jag runt i bikini och kände mig bekväm och nöjd. Jag hade min familj, vi kunde bada tillsammans och njuta av sommarvärmen. En dag i badhuset när jag var påväg upp ur bassängen blev jag stående och bara tittade runt. Jag började fundera på vilka alla människor var som stod där i solen och ”njöt”. Det är ingen som vet att jag står här på trappan och har ångest och känner oro över mig själv. Det är ingen som vet att jag straffar mig i tanken för att jag inte har tränat på över 1 år. Att mina lår är det värsta jag vet (undra om du som läser detta och vet vem jag är kommer att titta på mina lår nästa gång vi ses🤔) Alla som går omkring är har sina demoner, har haft sina demor eller kommer troligen att möta på några demoner någon gång i sitt liv. Skillnaden liggare kanske i hur vi bemöter våra demoner.

Men tänk ändå att jag stod där på trappan i bassängen och att jag upprepat gjorde det många gånger under sommaren.  Efter den dagen brydde jag mig inte, jag är jag och min kropp är min kropp precis som din kropp är din kropp. Vi kan inte leva upp till alla positiva bilder på Instagram vi kan inte renovera ett hus, fostra en massa barn, träna alla dagar i veckan, laga mat från grunden och ligga 3-4 gånger i veckan utan att något måste stryka på foten eller skjutas upp. Vet ni hur svårt det är att få till egen tid med sin make hemma när barnen blir större? Nästa obefintlig!

Alla dagar kommer inte att vara bra för så är det med livet men jag ska försöka att vara snällare mot mig själv. Jag ska vara ödmjuk och se hur långt jag faktiskt har kommit. Jag ska försöka se likheter istället för skillnader. Vi bär alla på våra bekymmer och lär av livet och med hjälp av familj och goda vänner tar vi oss igenom det.

Så om jag ska summera det hela tror jag att barn, unga, vuxna och äldre behöver människor att prata med, människor att uppleva med och människor som lyssnar.

Ingen är som du, DU är unik!

Kram